Fråga: Varför har det blivit så?
Svar: Jag har mina teorier kring det men det behåller jag gärna för mig själv.
Det är Pär Bäckmans kommentar sedan han fått sparken i Frölunda. Ett jobb han tog över i november ifjol då tålamodet med företrädaren Stephan Lundh tröt.
Att han inte vill säga vad han tänker förvånar. Det brukar Bäckis göra.
Jag tror det handlar om att det blivit för många gamla gubbar i laget som inte producerar tillräckligt utan mest har åsikter om hur saker och ting ska göras. Talangfabriken har blivit en familjeklubb.
Kanske ville han peta några av dem för att få fart på laget?
Å andra sidan - så väldigt dåligt till ligger man ju inte. Avskedandet kan därför ses med samma konspiratoriska glasögon som när Roger Melin fick gå från Färjestad tidigare på säsongen. Var det verkligen resultaten som var orsaken???
fredag 21 december 2007
onsdag 19 december 2007
Orättvist bra vård?
Östra och sydvästra Värmland har för mycket vård. Resurserna måste fördelas mer rättvist över länet. Så heter det i den i förra veckan lagda ”tjänstemannautredningen” .
Den rättvisa fördelningen innebär att vårdplatser flyttas till ett trångbott sjukhus i Karlstad.
Det är Caremas verksamhet i de båda länsändarna som granskats. Att slutsatsen blev det den blev, var kanske inte så överraskande eftersom den av förra majoriteten gjorda upphandlingen har varit ett blått skynke för vänstern och socialdemokraterna. Till viss del har man tvingats böja sig för de goda resultaten så därför vill man nu frysa ut dem istället för att aktivt jaga bort dem.
En del förändringar i avtalen är säkert rimliga. Exempelvis är det frågan hur mycket en nattjour ska få kosta när besöksfrekvensen är så låg som den förefaller vara.
Men förslaget är mer dramatiskt än så - i syfte att göra en automatisk förlängning med Carema omöjlig.
För att kompensera ombildandet till vårdcentral och avvecklade vårdplatser så ges mer ambulanskraft och dessutom får några av kommunerna lite mer kompensation av landstinget. Som av en händelse är tre av dessa s-märkta kommuner varav en har en ledamot i landstingsstyrelsen. Filipstads Per Gruvberger. Den fjärde som får lite mer är Årjäng, som förvisso är en borgerlig kommun, men som också har Gunilla Svantorp som vice ordförande i landstingsstyrelsen.
Det är svårt att befria sig från de konspiratoriska tankarna.
Det är också svårt att se det som någonting annat än en taktisk fint för att försöka isolera proteststormarna till enbart Säffle och Kristinehamn.
När man dessutom vill fatta beslutet i landstingsstyrelsen - inte i landstingsfullmäktige, så visar det att förslaget inte klarar en bred granskning och en öppen debatt.
Det officiellt bärande argumentet för förändringen är att vården är överdimensionerad vård. Är det en omskrivning för att tillgängligheten är för stor och köerna är för korta?
Den ökade rättvisan innebär ökad koncentration av vårdplatser till framförallt Karlstad.
Samtidigt saknas några viktiga bitar i utredningen. Kan man verkligen spara pengar på detta sätt och hur påverkar det uppgörelsen med Västra Götaland? Och hur ska Centralsjukhuset i Karlstad klara av den ökade påfrestningen?
Vad man borde ha gjort är att noggrant utvärdera Carema och dra nytta av deras sätt att jobba. Visserligen erkände landstingsrådet och socialdemokraten Ulric Andersson att Carema gjort ett bra jobb, men vi vet vad hans röda ryggmärgsreflex säger.
Bland de socialdemokrater som inte har lika välsmort munläder som Andersson sägs att det som Carema gjort bra, det skulle landstinget också kunnat göra.
Den rimliga frågan är då varför man inte gjorde det?
I en annan ände av vården står för närvarande 2 189 personer värmlänningar i operationskö. De har väntat längre än vårdgarantins tre månader och har därför rätt att söka vård någon annanstans. Men de står tålmodigt kvar, vilket landstingsekonomerna ska vara tacksamma för. Där kostar de nämligen inga pengar.
Till sist. Närsjukvården ska nu utvecklas i samarbete med kommunerna, heter det. Men den dialogen har landstinget hittills gjort allt för att undvika.
Kommunerna har inte haft någon delaktighet i utredningsprocessen hittills. Ej heller Caremas personal. Tvärtom - när kommunledningarna förra tisdagskvällen inkallades till landstingsledningen för att få saken presenterad för sig, så uppmanades man att försöka lugna invånarna i sina kommuner, så att förändringarna går smidigt igenom.
Daniel Bäckström i Säffle och Åke Thörnesjö i Kristinehamn skulle inte göra sina jobb om de lyssnade på det örat.
Den rättvisa fördelningen innebär att vårdplatser flyttas till ett trångbott sjukhus i Karlstad.
Det är Caremas verksamhet i de båda länsändarna som granskats. Att slutsatsen blev det den blev, var kanske inte så överraskande eftersom den av förra majoriteten gjorda upphandlingen har varit ett blått skynke för vänstern och socialdemokraterna. Till viss del har man tvingats böja sig för de goda resultaten så därför vill man nu frysa ut dem istället för att aktivt jaga bort dem.
En del förändringar i avtalen är säkert rimliga. Exempelvis är det frågan hur mycket en nattjour ska få kosta när besöksfrekvensen är så låg som den förefaller vara.
Men förslaget är mer dramatiskt än så - i syfte att göra en automatisk förlängning med Carema omöjlig.
För att kompensera ombildandet till vårdcentral och avvecklade vårdplatser så ges mer ambulanskraft och dessutom får några av kommunerna lite mer kompensation av landstinget. Som av en händelse är tre av dessa s-märkta kommuner varav en har en ledamot i landstingsstyrelsen. Filipstads Per Gruvberger. Den fjärde som får lite mer är Årjäng, som förvisso är en borgerlig kommun, men som också har Gunilla Svantorp som vice ordförande i landstingsstyrelsen.
Det är svårt att befria sig från de konspiratoriska tankarna.
Det är också svårt att se det som någonting annat än en taktisk fint för att försöka isolera proteststormarna till enbart Säffle och Kristinehamn.
När man dessutom vill fatta beslutet i landstingsstyrelsen - inte i landstingsfullmäktige, så visar det att förslaget inte klarar en bred granskning och en öppen debatt.
Det officiellt bärande argumentet för förändringen är att vården är överdimensionerad vård. Är det en omskrivning för att tillgängligheten är för stor och köerna är för korta?
Den ökade rättvisan innebär ökad koncentration av vårdplatser till framförallt Karlstad.
Samtidigt saknas några viktiga bitar i utredningen. Kan man verkligen spara pengar på detta sätt och hur påverkar det uppgörelsen med Västra Götaland? Och hur ska Centralsjukhuset i Karlstad klara av den ökade påfrestningen?
Vad man borde ha gjort är att noggrant utvärdera Carema och dra nytta av deras sätt att jobba. Visserligen erkände landstingsrådet och socialdemokraten Ulric Andersson att Carema gjort ett bra jobb, men vi vet vad hans röda ryggmärgsreflex säger.
Bland de socialdemokrater som inte har lika välsmort munläder som Andersson sägs att det som Carema gjort bra, det skulle landstinget också kunnat göra.
Den rimliga frågan är då varför man inte gjorde det?
I en annan ände av vården står för närvarande 2 189 personer värmlänningar i operationskö. De har väntat längre än vårdgarantins tre månader och har därför rätt att söka vård någon annanstans. Men de står tålmodigt kvar, vilket landstingsekonomerna ska vara tacksamma för. Där kostar de nämligen inga pengar.
Till sist. Närsjukvården ska nu utvecklas i samarbete med kommunerna, heter det. Men den dialogen har landstinget hittills gjort allt för att undvika.
Kommunerna har inte haft någon delaktighet i utredningsprocessen hittills. Ej heller Caremas personal. Tvärtom - när kommunledningarna förra tisdagskvällen inkallades till landstingsledningen för att få saken presenterad för sig, så uppmanades man att försöka lugna invånarna i sina kommuner, så att förändringarna går smidigt igenom.
Daniel Bäckström i Säffle och Åke Thörnesjö i Kristinehamn skulle inte göra sina jobb om de lyssnade på det örat.
tisdag 18 december 2007
Facket fick på tafsen
Nu har en dom i EU-domstolen slagit fast att blockaden mot byggföretaget Lavals bygge i Vaxholm var oproportionerligt. Samt att facket inte kan kräva mer än de grundläggande rättigheterna, exempelvis minimilön.
Sven-Otto Littorin gör det ingen moderat skulle ha gjort för bara några år sedan: Slåss med näbbar och klor för svenska kollektivavtal.
Han har historien på sin sida. Sverige har en stabilare och mer konfliktfri arbetsmarknad än de flesta andra länder. Och oavsett vad parterna säger så finns det inga vinnare i sådana konflikter.
Frågan är dock vad som är bäst för framtiden. Littorin hävdar att det på svensk mark är svenska kollektivavtal som gäller. Detta i brist på andra, bättre förslag.
Jag är böjd att hålla med. Även om facket på många områden missköter sina uppgifter, så är det frågan om vi ska öppna för en arbetsmarknad inom tjänstesektorn där företag uppmuntras skriva kollektivavtal i de länder med de sämsta villkoren, för att därefter sälja tjänster hit. Risken för att löner och villkor dumpas är uppenbar.
Oron för detta är kanske överdriven och regeringens strävan att hålla detta på avstånd kanske är en match som inte kan vinnas. Men intill dess att jag hör ett bättre arbetssätt så har Littorins arbete åtminstone mina sympatier.
Sven-Otto Littorin gör det ingen moderat skulle ha gjort för bara några år sedan: Slåss med näbbar och klor för svenska kollektivavtal.
Han har historien på sin sida. Sverige har en stabilare och mer konfliktfri arbetsmarknad än de flesta andra länder. Och oavsett vad parterna säger så finns det inga vinnare i sådana konflikter.
Frågan är dock vad som är bäst för framtiden. Littorin hävdar att det på svensk mark är svenska kollektivavtal som gäller. Detta i brist på andra, bättre förslag.
Jag är böjd att hålla med. Även om facket på många områden missköter sina uppgifter, så är det frågan om vi ska öppna för en arbetsmarknad inom tjänstesektorn där företag uppmuntras skriva kollektivavtal i de länder med de sämsta villkoren, för att därefter sälja tjänster hit. Risken för att löner och villkor dumpas är uppenbar.
Oron för detta är kanske överdriven och regeringens strävan att hålla detta på avstånd kanske är en match som inte kan vinnas. Men intill dess att jag hör ett bättre arbetssätt så har Littorins arbete åtminstone mina sympatier.
fredag 14 december 2007
Rätt man på rätt plats
Fabio Capello är ny förbundskapten i det så stolta engelska landslaget. Det landslag som misslyckades att gå till slutspel i sin egen lilla världsdel.
Han är tydligen en riktig hårding. Driver sin egen linje. Lyssnar inte på någon. Bänkar vem som helst.
Precis var England behöver.
Han börjar säkert sin första landslagssamling med att tala om för spelarna att de minsann inte är så bra som de tror. Journalisterna bör få samma budskap: England är inte fotbollens krona, se bara på andelen britter i den egna ligan.
Men ändå. FA skrev en fyraårskontrakt. Hur många kaptener har haft jobbet så länge? Förutom Svennis?
Han är tydligen en riktig hårding. Driver sin egen linje. Lyssnar inte på någon. Bänkar vem som helst.
Precis var England behöver.
Han börjar säkert sin första landslagssamling med att tala om för spelarna att de minsann inte är så bra som de tror. Journalisterna bör få samma budskap: England är inte fotbollens krona, se bara på andelen britter i den egna ligan.
Men ändå. FA skrev en fyraårskontrakt. Hur många kaptener har haft jobbet så länge? Förutom Svennis?
torsdag 13 december 2007
Dags för nytt vårduppror
Satt i tisdagskväll i ett bredbandsmöte med kommunchefen Lena Bäcker och kommunalrådet Daniel Bäckström i Säffle. De skulle senare på kvällen på ett möte med landstingsstyrelsen för att prata sjukvård. Det var uppenbart vad det handlade om. Ett tjänstemannaförslag skulle presenteras och mycket riktigt innehöll det kraftiga indragningar i det som det privata företaget Carema byggt upp i Säffle och Kristinehamn.
Man sade sig vara nöjt med hur Carema jobbat, men man anser att vårdutbudet är för stort i förhållande till behovet. Nu ska detta jämnas ut, pengar ska sparas och patienterna i sydvästra och östra ska hänvisas till samma köer som alla andra.
I stället för att lära sig av Carema, ska man nu kasta ut dem.
Längre resor och ökad otrygghet blir konsekvensen.
Och hur klarar centralsjukhuset av den ökade tillströmningen av patienter?
Och vad innebär de här förändringarna för ekonomin? Hur mycket sparas?
Ja, dessa frågor fick vi inget svar på. För det finns inga. Först nu ska nämligen detta utredas.
Man sade sig vara nöjt med hur Carema jobbat, men man anser att vårdutbudet är för stort i förhållande till behovet. Nu ska detta jämnas ut, pengar ska sparas och patienterna i sydvästra och östra ska hänvisas till samma köer som alla andra.
I stället för att lära sig av Carema, ska man nu kasta ut dem.
Längre resor och ökad otrygghet blir konsekvensen.
Och hur klarar centralsjukhuset av den ökade tillströmningen av patienter?
Och vad innebär de här förändringarna för ekonomin? Hur mycket sparas?
Ja, dessa frågor fick vi inget svar på. För det finns inga. Först nu ska nämligen detta utredas.
måndag 10 december 2007
En seger för Värmland
Vargstammens tillväxt bör bromsas vid nivån 230 djur. Skyddsjakt ska införas, besluten över förvaltningen flyttas till Länsstyrelserna och stammen ska tillåtas spridas ut över landet.
Jägare och tamdjursägare i de vargtäta områdena har anledning att vara nöjda.
Jägarförbundets ordförande Lennart Johannesson kommenterar i denna veckas tidning Rovdjursutredningens slutsatser. Han konstaterar att det var den första utredning som tagit hänsyn till de regionala förhållandena.
För att förtydliga denna unikt positiva hållning, citerar vi utredaren Åke Pettersson: ”Hittillsvarande rovdjurspolitik har inte förmått skapa stabila relationer i förhållandet mellan människa och rovdjur. Konflikterna har fördjupats i de områden där de stora rovdjuren har sin största förekomst.”
Dessutom:
”En långsiktigt gynnsam utveckling för de stora rovdjuren kan
endast förverkligas i samspel med människan och mänsklig verksamhet.”
Vad som är extra intressant är att han också gått från ord till handling och faktiskt föreslår en rad förändringar för att skapa en mer hållbar politik.
Kritiken är dock inte oväntat hård från Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen. Man menar att utredaren sitter i knät på Jägarkåren genom att tillmötesgå deras krav.
Att Pettersson är gammal centerpartistisk partisekreterare spelar måhända viss roll i kritiken. Men den faller ändock platt. Det är rimligt att när vargstammen når en viss nivå så bör den ingå i den normala viltförvaltningen så att stammen behålls på en rimlig storlek. På samma sätt som vi idag genom jakt förvaltar stammarna för älg, rådjur, björn och lodjur.
Det är också rimligt att den breder ut sig så att den faktiskt hittar tillräckligt med mat.
De här förslagen är egentligen bara en logisk konsekvens av en rovdjurspolitik som inom kort uppnått det mål som riksdagen satt upp.
SNF:s ordförande Mikael Karlssons kritik mot ”lobbygruppen jägarkåren” visar att han har samma tunnelseende som han beskyller jägarkåren för att ha. Ord står mot ord. Fakta mot fakta. Dock skulle det vara intressant att veta hur han tycker att den totala viltförvaltningen skulle skötas om det inte funnits jägare.
Den förda politikens största problem har dock varit bristen på hänsyn till de som berörs. Besluten har fattats av människor på positioner som egentligen aldrig behövt befatta sig med de negativa konsekvenserna.
Förr i världen löstes detta genom utrotning men nu finns det en stor politisk enighet kring att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar och inför senaste valet blev enigheten nästan lika stor kring att den förda politiken måste ändras.
Ett beslut har alliansen redan tagit genom att ge laglig rätt att skydda sina tamdjur från angrepp.
Principerna i den här utredningen blir sannolikt en större bit att ta tag i, men även här borde det finnas en riksdagsmajoritet.
Stammarna av lodjur och björn visar att alla har att tjäna på en ny politik. Lodjuren har tillåtits växa i antal till en storlek så att maten på många håll inte räcker till. Efter att ha rensat rent på exempelvis rådjur, börjar stammen nu reglera sig självt genom att lodjuren svälter ihjäl. Är detta en klok politik som vi bör omsätta även på vargen?
Och björnen. Här har den illegala jakten i stort sett upphört sedan legal jakt infördes.
Den Skandinaviska vargstammen härstammar i stort sett från tre individer och det gör att inaveln är utbredd. Eventuell jakt påverkar naturligtvis inte detta. Däremot måste de enstaka djur som invandrar hit tas tillvara.
Frågan om inplantering är känslig för jägarkåren men om en bättre och regionalt förankrad förvaltning ligger i potten så borde man kunna acceptera detta om det är nödvändigt för att undvika de negativa effekter som utökad inavel kan leda till.
Några sådana förslag lägger dock inte Åke Petterssons utredning.
Jägare och tamdjursägare i de vargtäta områdena har anledning att vara nöjda.
Jägarförbundets ordförande Lennart Johannesson kommenterar i denna veckas tidning Rovdjursutredningens slutsatser. Han konstaterar att det var den första utredning som tagit hänsyn till de regionala förhållandena.
För att förtydliga denna unikt positiva hållning, citerar vi utredaren Åke Pettersson: ”Hittillsvarande rovdjurspolitik har inte förmått skapa stabila relationer i förhållandet mellan människa och rovdjur. Konflikterna har fördjupats i de områden där de stora rovdjuren har sin största förekomst.”
Dessutom:
”En långsiktigt gynnsam utveckling för de stora rovdjuren kan
endast förverkligas i samspel med människan och mänsklig verksamhet.”
Vad som är extra intressant är att han också gått från ord till handling och faktiskt föreslår en rad förändringar för att skapa en mer hållbar politik.
Kritiken är dock inte oväntat hård från Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen. Man menar att utredaren sitter i knät på Jägarkåren genom att tillmötesgå deras krav.
Att Pettersson är gammal centerpartistisk partisekreterare spelar måhända viss roll i kritiken. Men den faller ändock platt. Det är rimligt att när vargstammen når en viss nivå så bör den ingå i den normala viltförvaltningen så att stammen behålls på en rimlig storlek. På samma sätt som vi idag genom jakt förvaltar stammarna för älg, rådjur, björn och lodjur.
Det är också rimligt att den breder ut sig så att den faktiskt hittar tillräckligt med mat.
De här förslagen är egentligen bara en logisk konsekvens av en rovdjurspolitik som inom kort uppnått det mål som riksdagen satt upp.
SNF:s ordförande Mikael Karlssons kritik mot ”lobbygruppen jägarkåren” visar att han har samma tunnelseende som han beskyller jägarkåren för att ha. Ord står mot ord. Fakta mot fakta. Dock skulle det vara intressant att veta hur han tycker att den totala viltförvaltningen skulle skötas om det inte funnits jägare.
Den förda politikens största problem har dock varit bristen på hänsyn till de som berörs. Besluten har fattats av människor på positioner som egentligen aldrig behövt befatta sig med de negativa konsekvenserna.
Förr i världen löstes detta genom utrotning men nu finns det en stor politisk enighet kring att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar och inför senaste valet blev enigheten nästan lika stor kring att den förda politiken måste ändras.
Ett beslut har alliansen redan tagit genom att ge laglig rätt att skydda sina tamdjur från angrepp.
Principerna i den här utredningen blir sannolikt en större bit att ta tag i, men även här borde det finnas en riksdagsmajoritet.
Stammarna av lodjur och björn visar att alla har att tjäna på en ny politik. Lodjuren har tillåtits växa i antal till en storlek så att maten på många håll inte räcker till. Efter att ha rensat rent på exempelvis rådjur, börjar stammen nu reglera sig självt genom att lodjuren svälter ihjäl. Är detta en klok politik som vi bör omsätta även på vargen?
Och björnen. Här har den illegala jakten i stort sett upphört sedan legal jakt infördes.
Den Skandinaviska vargstammen härstammar i stort sett från tre individer och det gör att inaveln är utbredd. Eventuell jakt påverkar naturligtvis inte detta. Däremot måste de enstaka djur som invandrar hit tas tillvara.
Frågan om inplantering är känslig för jägarkåren men om en bättre och regionalt förankrad förvaltning ligger i potten så borde man kunna acceptera detta om det är nödvändigt för att undvika de negativa effekter som utökad inavel kan leda till.
Några sådana förslag lägger dock inte Åke Petterssons utredning.
tisdag 4 december 2007
Åt pipan gick det
Introducerade min treårige son i hockey i fredags. Började lite lätt i Somashallen, division tre Värmland. Säffle mot Viking.
Försökte visa att han skulle trotsa allmoge och heja på svart, inte på blått.
Tempot överraskade mig, eller var det för att vi satt så nära isen i jämförelse med distanstittandet i kaffehallen i Karlstad? Fräckt och frejdigt med en hel hög med chanser. Men det klart, de övermodiga dragningarna och det ibland helt frånvarande försvarsspelet visade vilken nivå det handlade om. Och så fick ju Vikingmålvakten Johan Edgren göra en riktig "Tommy Salo".
När Oscar tyckte det räckte i början på tredje perioden stod det 3-3. Slutresultatet blev 7-3 till Säffle och de rycker nu i serietoppen. Förhoppningsvis rycker Viking upp sig till returen i Hagfors.
Dagen därpå frågar hans moder. Vem hejjade du på?
Hans svar: Ismaskinen.
Försökte visa att han skulle trotsa allmoge och heja på svart, inte på blått.
Tempot överraskade mig, eller var det för att vi satt så nära isen i jämförelse med distanstittandet i kaffehallen i Karlstad? Fräckt och frejdigt med en hel hög med chanser. Men det klart, de övermodiga dragningarna och det ibland helt frånvarande försvarsspelet visade vilken nivå det handlade om. Och så fick ju Vikingmålvakten Johan Edgren göra en riktig "Tommy Salo".
När Oscar tyckte det räckte i början på tredje perioden stod det 3-3. Slutresultatet blev 7-3 till Säffle och de rycker nu i serietoppen. Förhoppningsvis rycker Viking upp sig till returen i Hagfors.
Dagen därpå frågar hans moder. Vem hejjade du på?
Hans svar: Ismaskinen.
Vi vet bättre
Ledare i VärmlandsBygden 29 november
En gång i tiden betraktades oljan som en välsignad gudagåva från underjorden. Vi har alla dragit nytta av den billiga energin. Men nu vet vi också baksidorna och måste ta tag i problemen.
Låt oss därför inte göra samma misstag i framtidsbeslutet om kärnkraften.
Kärnkraftens roll i klimatarbetet är omdiskuterad. Nu har Energimyndigheten lagt sin prognos på Klimatberedningens bord där man kalkylerar med en teknisk livslängd på 60 år. Det innebär att den yngsta reaktorn kan vara i drift i ytterligare 38 år.
Puh, tänker många. Då kan vi vänta ett tag.
Men det är precis tvärtom. För även om myndighetens scenario skulle vara korrekt (vilket bristerna de senaste åren förvisso motsäger) så är det nu vi måste bestämma oss för vad som ska komma sedan. Att följa den tekniska avvecklingsplanen skulle nämligen vara fullständigt förödande eftersom vi inte har en chans att under loppet av 13 år ersätta en så stor del av vår elproduktion.
Vad som än ska komma efter det gamla, så måste det fasas in successivt, ungefär på det sätt man gjort med de första två stängda reaktorerna i Barsebäck. Huvudmålet måste dock vara att förbruka mindre el då endast tre länder i världen förbrukar mer el per person än vi. Vi har redan visat att detta är möjligt.
Nu landar den här frågan hos riksdagspolitikerna då kärnkraften ska in och diskuteras i Klimatberedningen. Många partier bävar för detta men det är åter på sin plats att vädja om en blocköverskridande uppgörelse, så att den blir hållbar över tid.
Detta ansvarstagande innebär dock inte att exempelvis centerpartiet ska acceptera ett beslut som innebär fler reaktorer i Sverige. Är ett sådant bud aktuellt, bör partiet överlämna ansvaret till de som vill bedriva en sådan politik. Men så illa ska det inte behöva gå.
Vi kan idag inte döma de som i mitten på 1800-talet började använda olja i stor skala för att utveckla industri och välfärd. Olja och kol var resurser som ingen hade kunnat undgå att utnyttja. Med tiden infann sig dock en kunskap om de negativa effekterna som beroendet skapade och därför jobbar vi nu för fullt med att hitta andra tekniker. En minst sagt stor utmaning.
Erfarenheterna från detta ger oss anledning att tänka efter så att vi inte upprepar misstagen. I många avseenden delar ju oljan egenskaperna med uranet.
Uranet är en ändlig och giftig naturresurs. Precis som oljan.
Med uran blir vi alltför beroende av importerad energi från några få länder. Precis som med oljan.
Ökad efterfrågan har lett till brist och kraftiga prisökningar. Precis som med oljan.
Till detta kommer den resursslösande uranbrytningen, säkerhetsriskerna som ökar i takt med antalet reaktorer - samt den ofrånkomliga kopplingen till kärnvapen.
Den som är petig kan också påpeka att det ännu inte, trots över 60 års kärnkraftsdrift, placerats ett enda kilos avfall i någon slutförvaring.
Kärnkraftens kapacitet i Sverige ökar stadigt. De två stängda reaktorerna i Barsebäck är redan kompenserade av effektökningar i de andra. Samtidigt byggs det nya reaktorer i en rad länder och även i Sverige ställs sådana krav. Men det är ett farligt föredöme vi därmed utgör. Vill vi verkligen att hela världen ska utveckla ett nytt beroende av ännu en i grunden miljöfarlig energikälla? Vill vi leva med den säkerhetsrisk reaktorerna utgör och ska vi fortsätta producera ett avfall som utgör ett hot mot mänskligheten i bortåt 100 000 år?
Om inte, så måste vi stämma i bäcken redan nu
De som byggde välfärdssamhället med olja visste inte bättre.
Nu vet vi. Vi känner också till baksidorna med kärnkraften. Därför är det vårt ansvar att tänka efter och inte lämna över samma tunga ryggsäck till våra barn som vi fått ärva av oljegenerationen.
En gång i tiden betraktades oljan som en välsignad gudagåva från underjorden. Vi har alla dragit nytta av den billiga energin. Men nu vet vi också baksidorna och måste ta tag i problemen.
Låt oss därför inte göra samma misstag i framtidsbeslutet om kärnkraften.
Kärnkraftens roll i klimatarbetet är omdiskuterad. Nu har Energimyndigheten lagt sin prognos på Klimatberedningens bord där man kalkylerar med en teknisk livslängd på 60 år. Det innebär att den yngsta reaktorn kan vara i drift i ytterligare 38 år.
Puh, tänker många. Då kan vi vänta ett tag.
Men det är precis tvärtom. För även om myndighetens scenario skulle vara korrekt (vilket bristerna de senaste åren förvisso motsäger) så är det nu vi måste bestämma oss för vad som ska komma sedan. Att följa den tekniska avvecklingsplanen skulle nämligen vara fullständigt förödande eftersom vi inte har en chans att under loppet av 13 år ersätta en så stor del av vår elproduktion.
Vad som än ska komma efter det gamla, så måste det fasas in successivt, ungefär på det sätt man gjort med de första två stängda reaktorerna i Barsebäck. Huvudmålet måste dock vara att förbruka mindre el då endast tre länder i världen förbrukar mer el per person än vi. Vi har redan visat att detta är möjligt.
Nu landar den här frågan hos riksdagspolitikerna då kärnkraften ska in och diskuteras i Klimatberedningen. Många partier bävar för detta men det är åter på sin plats att vädja om en blocköverskridande uppgörelse, så att den blir hållbar över tid.
Detta ansvarstagande innebär dock inte att exempelvis centerpartiet ska acceptera ett beslut som innebär fler reaktorer i Sverige. Är ett sådant bud aktuellt, bör partiet överlämna ansvaret till de som vill bedriva en sådan politik. Men så illa ska det inte behöva gå.
Vi kan idag inte döma de som i mitten på 1800-talet började använda olja i stor skala för att utveckla industri och välfärd. Olja och kol var resurser som ingen hade kunnat undgå att utnyttja. Med tiden infann sig dock en kunskap om de negativa effekterna som beroendet skapade och därför jobbar vi nu för fullt med att hitta andra tekniker. En minst sagt stor utmaning.
Erfarenheterna från detta ger oss anledning att tänka efter så att vi inte upprepar misstagen. I många avseenden delar ju oljan egenskaperna med uranet.
Uranet är en ändlig och giftig naturresurs. Precis som oljan.
Med uran blir vi alltför beroende av importerad energi från några få länder. Precis som med oljan.
Ökad efterfrågan har lett till brist och kraftiga prisökningar. Precis som med oljan.
Till detta kommer den resursslösande uranbrytningen, säkerhetsriskerna som ökar i takt med antalet reaktorer - samt den ofrånkomliga kopplingen till kärnvapen.
Den som är petig kan också påpeka att det ännu inte, trots över 60 års kärnkraftsdrift, placerats ett enda kilos avfall i någon slutförvaring.
Kärnkraftens kapacitet i Sverige ökar stadigt. De två stängda reaktorerna i Barsebäck är redan kompenserade av effektökningar i de andra. Samtidigt byggs det nya reaktorer i en rad länder och även i Sverige ställs sådana krav. Men det är ett farligt föredöme vi därmed utgör. Vill vi verkligen att hela världen ska utveckla ett nytt beroende av ännu en i grunden miljöfarlig energikälla? Vill vi leva med den säkerhetsrisk reaktorerna utgör och ska vi fortsätta producera ett avfall som utgör ett hot mot mänskligheten i bortåt 100 000 år?
Om inte, så måste vi stämma i bäcken redan nu
De som byggde välfärdssamhället med olja visste inte bättre.
Nu vet vi. Vi känner också till baksidorna med kärnkraften. Därför är det vårt ansvar att tänka efter och inte lämna över samma tunga ryggsäck till våra barn som vi fått ärva av oljegenerationen.
torsdag 15 november 2007
Dags för nästa brukslag
Efter att Degerfors gått på som Jörgen Gustafssons slotterkross på en Gillbergaåker i Superettans slutskede, är det nu dags att följa nästa gamla storlag, Viking HC(som de numera heter)
Division tre är nivån och serieseger är målet - även om hovet och Olsäter är värda all respekt som tuffar vidare, så måste Viking upp åtminstone ett pinnhål. Att Munkfors numera är två divisioner högre upp är ju bara pinsamt.
Två inledande segrar har det blivit, men sen kom en märklig förlust i Hammarö.
Nästa fredag är det säffle borta som gäller. Då ska jag ta med min son till Somashallen och lära honom vilket lag han ska heja på om han vill ha någon veckopeng framöver...
Skulle gärna länka till hemsidan, men där tycks webbmastern ha somnat lagom till seriepremiären.
Division tre är nivån och serieseger är målet - även om hovet och Olsäter är värda all respekt som tuffar vidare, så måste Viking upp åtminstone ett pinnhål. Att Munkfors numera är två divisioner högre upp är ju bara pinsamt.
Två inledande segrar har det blivit, men sen kom en märklig förlust i Hammarö.
Nästa fredag är det säffle borta som gäller. Då ska jag ta med min son till Somashallen och lära honom vilket lag han ska heja på om han vill ha någon veckopeng framöver...
Skulle gärna länka till hemsidan, men där tycks webbmastern ha somnat lagom till seriepremiären.
onsdag 14 november 2007
Snyggt, Skatteverket
Skatteverket vill höja gränsen för hur mycket pengar som kan passera mellan privatpersoner för utförda tjänster. Från 999 till 10 000 kronor. Det är bra. Enklare regler och något fler rena samveten.
Så förde alltså den senaste tidens skandaler ändå något gott med sig. Dock kan man tycka att detta är ett förslag som borde ha kommit från politikerna och inte från tjänstemännen på myndigheten.
Så förde alltså den senaste tidens skandaler ändå något gott med sig. Dock kan man tycka att detta är ett förslag som borde ha kommit från politikerna och inte från tjänstemännen på myndigheten.
Ta strid för regionerna
Ledare i VärmlandsBygden 15 november
Regionfrågan är redan en het potatis i regeringens knä. Tre partier vill börja regionalisera landet redan nu. Det största - moderaterna - vill det inte.
När det förre kommunalrådet i Karlstad Anders Knape öppnade kongressen för Sveriges kommuner och landsting (SKL), ökade hettan i potatisen ytterligare.
För någon vecka sedan gick den moderate partisekreteraren Per Schlingmann ut och förtydligade moderatstämmans åsikter: Det är tills vidare stopp för alla regionaliseringsplaner. Regeringen ska inte genomföra Ansvarskommitténs förslag och de som nu - i sant underifrånperspektiv - håller på och organiserar sig får vänta till efter valet 2010.
När statsminister Fredrik Reinfeldt besökte SKL:s kongress sa han att en ny organisering av Sverige inte är något som folket efterfrågar. Han har sannolikt rätt i detta. En sådan reform - även om den råkar vara den största sedan 1600-talet- är kanske inte någon stor fråga för de flesta. Därför finns det troligtvis inte heller någon större anledning att låta frågan passera en valrörelse. Med några regionala undantag kommer det vara andra saker som dominerar i ett val.
Däremot är det många förtroendevalda som vill ha en annan ordning. Anledningen är att de tröttnat på maktlösheten, att staten detaljreglerar allting och att folket ställer politikerna till svars för frågor som man inte kan styra över. Man vill ha enklare regler och färre ofinansierade reformer. De som jobbar på gräsrotsnivå ser också problemen med statliga myndigheter som omorganiseras utan någon som helst samordning.
Den nye chefen för alla dessa folkvalda är värmlänningen Anders Knape. Han råkar också - vilket får intrigen att tätna ytterligare - vara moderat.
I augusti antog SLK sitt remissvar till Ansvarskommittén där man instämde i det mesta som sagts. Man förespråkar att färre regioner ersätter dagens län, att dessa regioner tar över makt från staten och från länsstyrelserna. Samt att gränserna för statens myndigheter samordnas med de nya regionerna. I invigningstalet på kongressen lade Knape till att de regioner som nu vill bildas, måste få göra det.
SKL varnar också för det som nu händer, nämligen att myndigheterna omorganiseras för fullt. Underifrånperspektiv i all ära, men en total avsaknad av centrala direktiv leder till en ökad centralisering utan någon som helst samordning. Detta drabbar medborgare och orter som förlorar viktiga servicefunktioner.
Likadant går det att resonera kring regiongränserna. Hänsyn ska naturligtvis tas till kulturella gemenskaper och folkets vilja. Samtidigt är det viktigt att sammansättningen blir sådan att den statliga decentraliseringen fungerar. En viktig del i förändringen är ju trots allt att en hel del makt ska flyttas från staten ut i landet, samt att det statliga klåfingrandet i kommunalt självbestämmande ska minska.
För att få ett sådant utökat inflytande är de flesta av dagens län för små.
I Värmland är meningarna minst sagt delade. Det har förespråkats att länet ska fortsätta som tidigare. Socialdemokraterna bestämde sig för att söka samarbete med Örebro redan innan Ansvarskommittén lagt sina förslag - vilket också är majoritetens hållning i landsting och regionförbund. Av politiska skäl, får vi anta eftersom det östra länet är betydligt rödare än det andra alternativet, Västra Götaland.
Till det har vi ytterligare en karta där vi buntas ihop med Dalarna och Gävleborg - ett alternativ som knappast någon värmlänning föredrar.
Oavsett hur det blir med detta så är det viktigt att betona att reformen varken ska eller kan rucka på den kulturella samhörigheten i landskapet Värmland. Det starka varumärket ska vi vårda och dra nytta av - även om landskapen i praktiken inte haft någon funktion på mycket, mycket länge.
Oron för att regionaliseringen urholkar detta är därför betydligt överdriven. Lyssna bara på de kloka orden från ekshäringen Lars Löfgren: ”Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd.”
Regionfrågan är redan en het potatis i regeringens knä. Tre partier vill börja regionalisera landet redan nu. Det största - moderaterna - vill det inte.
När det förre kommunalrådet i Karlstad Anders Knape öppnade kongressen för Sveriges kommuner och landsting (SKL), ökade hettan i potatisen ytterligare.
För någon vecka sedan gick den moderate partisekreteraren Per Schlingmann ut och förtydligade moderatstämmans åsikter: Det är tills vidare stopp för alla regionaliseringsplaner. Regeringen ska inte genomföra Ansvarskommitténs förslag och de som nu - i sant underifrånperspektiv - håller på och organiserar sig får vänta till efter valet 2010.
När statsminister Fredrik Reinfeldt besökte SKL:s kongress sa han att en ny organisering av Sverige inte är något som folket efterfrågar. Han har sannolikt rätt i detta. En sådan reform - även om den råkar vara den största sedan 1600-talet- är kanske inte någon stor fråga för de flesta. Därför finns det troligtvis inte heller någon större anledning att låta frågan passera en valrörelse. Med några regionala undantag kommer det vara andra saker som dominerar i ett val.
Däremot är det många förtroendevalda som vill ha en annan ordning. Anledningen är att de tröttnat på maktlösheten, att staten detaljreglerar allting och att folket ställer politikerna till svars för frågor som man inte kan styra över. Man vill ha enklare regler och färre ofinansierade reformer. De som jobbar på gräsrotsnivå ser också problemen med statliga myndigheter som omorganiseras utan någon som helst samordning.
Den nye chefen för alla dessa folkvalda är värmlänningen Anders Knape. Han råkar också - vilket får intrigen att tätna ytterligare - vara moderat.
I augusti antog SLK sitt remissvar till Ansvarskommittén där man instämde i det mesta som sagts. Man förespråkar att färre regioner ersätter dagens län, att dessa regioner tar över makt från staten och från länsstyrelserna. Samt att gränserna för statens myndigheter samordnas med de nya regionerna. I invigningstalet på kongressen lade Knape till att de regioner som nu vill bildas, måste få göra det.
SKL varnar också för det som nu händer, nämligen att myndigheterna omorganiseras för fullt. Underifrånperspektiv i all ära, men en total avsaknad av centrala direktiv leder till en ökad centralisering utan någon som helst samordning. Detta drabbar medborgare och orter som förlorar viktiga servicefunktioner.
Likadant går det att resonera kring regiongränserna. Hänsyn ska naturligtvis tas till kulturella gemenskaper och folkets vilja. Samtidigt är det viktigt att sammansättningen blir sådan att den statliga decentraliseringen fungerar. En viktig del i förändringen är ju trots allt att en hel del makt ska flyttas från staten ut i landet, samt att det statliga klåfingrandet i kommunalt självbestämmande ska minska.
För att få ett sådant utökat inflytande är de flesta av dagens län för små.
I Värmland är meningarna minst sagt delade. Det har förespråkats att länet ska fortsätta som tidigare. Socialdemokraterna bestämde sig för att söka samarbete med Örebro redan innan Ansvarskommittén lagt sina förslag - vilket också är majoritetens hållning i landsting och regionförbund. Av politiska skäl, får vi anta eftersom det östra länet är betydligt rödare än det andra alternativet, Västra Götaland.
Till det har vi ytterligare en karta där vi buntas ihop med Dalarna och Gävleborg - ett alternativ som knappast någon värmlänning föredrar.
Oavsett hur det blir med detta så är det viktigt att betona att reformen varken ska eller kan rucka på den kulturella samhörigheten i landskapet Värmland. Det starka varumärket ska vi vårda och dra nytta av - även om landskapen i praktiken inte haft någon funktion på mycket, mycket länge.
Oron för att regionaliseringen urholkar detta är därför betydligt överdriven. Lyssna bara på de kloka orden från ekshäringen Lars Löfgren: ”Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd.”
onsdag 7 november 2007
Fusket är inte systemets fel
Ledare i VärmlandsBygden 8 november
Ska de moderater som betalat svart för utförda tjänster hängas ut till allmänt åtlöje? Eller ska de frikännas med motiveringen att de är representativa för hur det fungerar i landet?
Detta tvistar nu de lärde om i dubbelmoralens ädla tjänst.
Granskningen av skattefusket har denna gång hårdast drabbat moderaterna. Bytet är tacksamt att ge sig på och den snabba omställningen från gamla till nya moderater har gjort att bakgrundskollen på de som rekryterats kanske inte varit tillräckligt god. Dessutom handlar det om människor som inte levt hela sina liv inom den hårt granskade politikens väggar. Därför finns det högvis med rubrikdragande avslöjanden att gräva fram.
När Expressen sökte kontakt med alla riksdagsledamöter är det dock påfallande många som hävdar att man aldrig köpt svart. Exempelvis Värmlänningen Lars Mejern Larsson. Han är träarbetaren som också är ordförande i Bygg 29:an och som därmed har båda fötterna förankrade i en värld som på goda grunder beskylls för att innehålla en hel del svarta tjänster. Han kan måhända ändå vara vit som snö, men rimligtvis har han en god inblick i hur det går till när pengar passerar under bordet.
Nu gällde den undersökningen endast köp, men om vi dessutom inkluderar utförande av svarta tjänster, ja då finns det knappast någon oskyldig i detta rike.
Eller som centerpartisten Sven Bergström säger: ”Ja, den som inte betalat svart vill jag syna!”
De små rundningar av lagstiftningen som de flesta gjort sig skyldig till är dock inte det mest alarmerande (skulle exempelvis vara intressant att se samma enkätundersökning bland nyss nämnda tidnings anställda!).
Riktigt allvarligt är det när det handlar om stora summor och ett mer systematiskt fusk. Som de krogar som regelmässigt har svart arbetskraft och där Skatteverket kan visa att den storslagna granskningen gett statskassan 600 miljoner i nya intäkter.
Det går förvisso också att resonera såsom NWT:s ledarsida gör:
”Grundproblemet har med skattesystemet att göra. Vi har så höga skatter, särskilt i den privata tjänstesektorn att det helt enkelt kostar alldeles för mycket att göra det vitt.”
Så lät det i går onsdag, men så lätt går det inte att bortförklara uppenbara lagbrott bara för att de begås av närstående politiker eller deras tjänstemän.
Det går inte att inta den principiella hållningen att man kan välja vilka lagar man följer. Lagen är lika för alla. Och de personer som nu offentligt hängs ut i media, kan dessutom åläggas ett större ansvar eftersom de tillhört de välbärgade och välutbildade samhällsgruppen och därför har råd att göra rätt för sig.
Dessutom har regeringen gjort det till en stor fråga att leta upp fuskare i de offentliga systemen och i det arbetet har ju inga bortförklaringar fungerat. Människor har fått a-kassan indragen, blivit återbetalningsskyldiga och fått straffavgifter för felaktiga ersättningar från försäkringskassan och de har inte kunnat komma undan med att systemet är krångligt.
Avslöjandena bör leda till en stor intern debatt inom moderaterna, men det skärper också kraven på att se över regelverk och skattesatser.
Det borde gå att införa modeller som gör det möjligt att betala småsummor för barnvakteri eller gräsklippning, utan att behöva ställas inför valet att antingen fuska, eller börja ta reda på hur man gör en kontrolluppgift.
Inom de hushållsnära tjänsterna finns nu en reform som gör detta billigare - såvida man anlitar ett företag. Ytterligare skattesänkningar är på gång inom tjänstesektorn, men här har dock regeringen bäddat för ytterligare trubbel genom att välja ut vissa branscher som ska få sänkt arbetsgivaravgift. Bättre vore att rikta satsningen mot alla mindre företag - i likhet med den nedsättning av avgifterna som regeringen var så snabba att avskaffa efter valsegern.
Det anledning att kräva bot och bättring av makthavarna som beslutar om systemen, men intill dess att lagar och skatteregler ändrats så är vi alla ålagda att följa dem.
Men när den som är utan skuld i de här sammanhangen uppmanas att kasta den första stenen, så lär det inte bli någon stor stenhög.
Ska de moderater som betalat svart för utförda tjänster hängas ut till allmänt åtlöje? Eller ska de frikännas med motiveringen att de är representativa för hur det fungerar i landet?
Detta tvistar nu de lärde om i dubbelmoralens ädla tjänst.
Granskningen av skattefusket har denna gång hårdast drabbat moderaterna. Bytet är tacksamt att ge sig på och den snabba omställningen från gamla till nya moderater har gjort att bakgrundskollen på de som rekryterats kanske inte varit tillräckligt god. Dessutom handlar det om människor som inte levt hela sina liv inom den hårt granskade politikens väggar. Därför finns det högvis med rubrikdragande avslöjanden att gräva fram.
När Expressen sökte kontakt med alla riksdagsledamöter är det dock påfallande många som hävdar att man aldrig köpt svart. Exempelvis Värmlänningen Lars Mejern Larsson. Han är träarbetaren som också är ordförande i Bygg 29:an och som därmed har båda fötterna förankrade i en värld som på goda grunder beskylls för att innehålla en hel del svarta tjänster. Han kan måhända ändå vara vit som snö, men rimligtvis har han en god inblick i hur det går till när pengar passerar under bordet.
Nu gällde den undersökningen endast köp, men om vi dessutom inkluderar utförande av svarta tjänster, ja då finns det knappast någon oskyldig i detta rike.
Eller som centerpartisten Sven Bergström säger: ”Ja, den som inte betalat svart vill jag syna!”
De små rundningar av lagstiftningen som de flesta gjort sig skyldig till är dock inte det mest alarmerande (skulle exempelvis vara intressant att se samma enkätundersökning bland nyss nämnda tidnings anställda!).
Riktigt allvarligt är det när det handlar om stora summor och ett mer systematiskt fusk. Som de krogar som regelmässigt har svart arbetskraft och där Skatteverket kan visa att den storslagna granskningen gett statskassan 600 miljoner i nya intäkter.
Det går förvisso också att resonera såsom NWT:s ledarsida gör:
”Grundproblemet har med skattesystemet att göra. Vi har så höga skatter, särskilt i den privata tjänstesektorn att det helt enkelt kostar alldeles för mycket att göra det vitt.”
Så lät det i går onsdag, men så lätt går det inte att bortförklara uppenbara lagbrott bara för att de begås av närstående politiker eller deras tjänstemän.
Det går inte att inta den principiella hållningen att man kan välja vilka lagar man följer. Lagen är lika för alla. Och de personer som nu offentligt hängs ut i media, kan dessutom åläggas ett större ansvar eftersom de tillhört de välbärgade och välutbildade samhällsgruppen och därför har råd att göra rätt för sig.
Dessutom har regeringen gjort det till en stor fråga att leta upp fuskare i de offentliga systemen och i det arbetet har ju inga bortförklaringar fungerat. Människor har fått a-kassan indragen, blivit återbetalningsskyldiga och fått straffavgifter för felaktiga ersättningar från försäkringskassan och de har inte kunnat komma undan med att systemet är krångligt.
Avslöjandena bör leda till en stor intern debatt inom moderaterna, men det skärper också kraven på att se över regelverk och skattesatser.
Det borde gå att införa modeller som gör det möjligt att betala småsummor för barnvakteri eller gräsklippning, utan att behöva ställas inför valet att antingen fuska, eller börja ta reda på hur man gör en kontrolluppgift.
Inom de hushållsnära tjänsterna finns nu en reform som gör detta billigare - såvida man anlitar ett företag. Ytterligare skattesänkningar är på gång inom tjänstesektorn, men här har dock regeringen bäddat för ytterligare trubbel genom att välja ut vissa branscher som ska få sänkt arbetsgivaravgift. Bättre vore att rikta satsningen mot alla mindre företag - i likhet med den nedsättning av avgifterna som regeringen var så snabba att avskaffa efter valsegern.
Det anledning att kräva bot och bättring av makthavarna som beslutar om systemen, men intill dess att lagar och skatteregler ändrats så är vi alla ålagda att följa dem.
Men när den som är utan skuld i de här sammanhangen uppmanas att kasta den första stenen, så lär det inte bli någon stor stenhög.
måndag 5 november 2007
Bevara inte landsbygden
Ledarkrönika i VärmlandsBygden 1 november
Bevara.
Smaka på det ordet och lägg till landsbygden efteråt.
Bevara landsbygden.
Vad innebär egentligen det? Och hur låter det i stadsfolkets och politikernas öron när utmarksborna envisas med att säga så där?
När några av Karlstad kommuns politiker och tjänstemän i veckan gjorde en resa i de östra kommundelarna så kom det där ordet upp några gånger. Att landsbygden ska bevaras.
Begreppet används nog utan någon större eftertanke. Det har bara blivit så där av slentrian därför att eldsjälarnas arbete på vischan ofta handlar om att rädda det som räddas kan. Skolor, apotek, banker, vårdinrättningar… service som man betalar skatt och avgifter för men ändå tvingas slåss för att få tillgång till.
Det är dock hög tid att ändra inställning och byta ordval. För att få gehör för sina behov måste landsbygdsfolket använda en terminologi som de stadsorienterade makthavarna förstår och kan uppskatta. Och i det sammanhanget är bevarandet faktiskt inte särskilt lämpligt.
Det värsta som kan hända är nämligen att landsbygden - just det - bevaras. Att skolorna och all annan offentlig och privat service betraktas som verksamhet som ska finnas kvar bara för att det ligger på landsbygden.
Tyvärr är det inte bara centralisterna som har den här inställningen utan även landsbygdsfolket själva. I väntan på att siste man släcker ljuset säger de att ”det är ju bra så länge vi får ha skolan kvar…”
En defensiv strategi som skrämmer bort inflyttare och som därmed är dömd att misslyckas.
Visst ska vi bevara vårt kulturarv i byggnader, miljöer och saker, men det museala tänkandet får inte gå så långt att det hindrar den utveckling som måste ske även i de glest befolkade områdena. För då kommer nästa rödlistade art på landsbygden att bli människan.
Vad Karlstads makthavare blev varse under sin rundtripp - i den mån de inte redan visste det - var att här finns det liv och företagsamhet.
De som på sin fritid kokade den goda soppa som resenärerna bjöds på i Ölmhults gamla skola, de företag som sliter i ladugårdar och i kontor och de föreningseldsjälar som varje dag jobbar för att anordna aktiviteter för gammal och ung… de bevarar inte landsbygden. De utvecklar den.
De genererar livskvalitet, jobb och skatteintäkter. De fixar sånt som varken marknaden eller kommunen klarar av att göra.
Karlstad är en stor kommun från metropolsträvarna i centrum, via gamla bruksorter, till de nordliga glesbygdsdelar som faktiskt gränsar till Hagfors. Kommunen är ett Sverige i miniatyr, här finns allt. Den större stadens puls och landets öppna landskap. Trängsel och svängrum inom en och samma kommungräns. Det är en oerhörd styrka att rymma allt detta på pendlingsavstånd och den berättigade förhoppningen hos arrangörerna av resan är att de styrande till fullo inser detta.
Kanske gjorde resan också att även eldsjälarna insåg sin förträfflighet. Så därför: Skäms inte för vad ni gör i företagslokaler, missionshus och gamla skolor. Låt landsbygden ta sin berättigade plats i en expansiv politik för tillväxt och välstånd.
Bevara inte landsbygden - utveckla den.
Bevara.
Smaka på det ordet och lägg till landsbygden efteråt.
Bevara landsbygden.
Vad innebär egentligen det? Och hur låter det i stadsfolkets och politikernas öron när utmarksborna envisas med att säga så där?
När några av Karlstad kommuns politiker och tjänstemän i veckan gjorde en resa i de östra kommundelarna så kom det där ordet upp några gånger. Att landsbygden ska bevaras.
Begreppet används nog utan någon större eftertanke. Det har bara blivit så där av slentrian därför att eldsjälarnas arbete på vischan ofta handlar om att rädda det som räddas kan. Skolor, apotek, banker, vårdinrättningar… service som man betalar skatt och avgifter för men ändå tvingas slåss för att få tillgång till.
Det är dock hög tid att ändra inställning och byta ordval. För att få gehör för sina behov måste landsbygdsfolket använda en terminologi som de stadsorienterade makthavarna förstår och kan uppskatta. Och i det sammanhanget är bevarandet faktiskt inte särskilt lämpligt.
Det värsta som kan hända är nämligen att landsbygden - just det - bevaras. Att skolorna och all annan offentlig och privat service betraktas som verksamhet som ska finnas kvar bara för att det ligger på landsbygden.
Tyvärr är det inte bara centralisterna som har den här inställningen utan även landsbygdsfolket själva. I väntan på att siste man släcker ljuset säger de att ”det är ju bra så länge vi får ha skolan kvar…”
En defensiv strategi som skrämmer bort inflyttare och som därmed är dömd att misslyckas.
Visst ska vi bevara vårt kulturarv i byggnader, miljöer och saker, men det museala tänkandet får inte gå så långt att det hindrar den utveckling som måste ske även i de glest befolkade områdena. För då kommer nästa rödlistade art på landsbygden att bli människan.
Vad Karlstads makthavare blev varse under sin rundtripp - i den mån de inte redan visste det - var att här finns det liv och företagsamhet.
De som på sin fritid kokade den goda soppa som resenärerna bjöds på i Ölmhults gamla skola, de företag som sliter i ladugårdar och i kontor och de föreningseldsjälar som varje dag jobbar för att anordna aktiviteter för gammal och ung… de bevarar inte landsbygden. De utvecklar den.
De genererar livskvalitet, jobb och skatteintäkter. De fixar sånt som varken marknaden eller kommunen klarar av att göra.
Karlstad är en stor kommun från metropolsträvarna i centrum, via gamla bruksorter, till de nordliga glesbygdsdelar som faktiskt gränsar till Hagfors. Kommunen är ett Sverige i miniatyr, här finns allt. Den större stadens puls och landets öppna landskap. Trängsel och svängrum inom en och samma kommungräns. Det är en oerhörd styrka att rymma allt detta på pendlingsavstånd och den berättigade förhoppningen hos arrangörerna av resan är att de styrande till fullo inser detta.
Kanske gjorde resan också att även eldsjälarna insåg sin förträfflighet. Så därför: Skäms inte för vad ni gör i företagslokaler, missionshus och gamla skolor. Låt landsbygden ta sin berättigade plats i en expansiv politik för tillväxt och välstånd.
Bevara inte landsbygden - utveckla den.
torsdag 25 oktober 2007
Underkännande av vården
Nu ska landets första helt privata barnsjukhus öppnas i Stockholm. Socialdemokrater och annat vänsterfolk har ju överallt en borgerlig majoritet funnits, klagat över att man privatiserat vården. Så har dock inte varit fallet. Vad flera landsting gjort är att låta andra än landstinget utföra vårdtjänsterna. Och på samma sätt som vi köper läkemedel av privata företag, så borde det inte finnas några principiella invändningar mot att även läkaren är betald av ett privat företag. Tvärtom - mångfalden gör vården bättre.
Nu blir det dock problematiskt.
Vårdtagare på barnsjukhuset Martina måste nämligen ha en privat försäkring - eller betala notan direkt.
Även om jag förstår de föräldrar som tröttnat på köerna i den offentliga vården, så måste jag säga att jag gillar inte det här. Det är ett underkännande av den offentligt och solidariskt betalda välfärdsmodell som alla i det här landet vill ha och som ses som ett föredöme i de länder där plånbokens storlek avgör vårdens kvalitet.
Jag hoppas de ansvariga för vården tar den här varningssignalen på allra största allvar.
Nu blir det dock problematiskt.
Vårdtagare på barnsjukhuset Martina måste nämligen ha en privat försäkring - eller betala notan direkt.
Även om jag förstår de föräldrar som tröttnat på köerna i den offentliga vården, så måste jag säga att jag gillar inte det här. Det är ett underkännande av den offentligt och solidariskt betalda välfärdsmodell som alla i det här landet vill ha och som ses som ett föredöme i de länder där plånbokens storlek avgör vårdens kvalitet.
Jag hoppas de ansvariga för vården tar den här varningssignalen på allra största allvar.
Ännu ingen katastroffond
Ledare i VärmlandsBygden 25 oktober
Prislappen för klimatförändringarna beräknas landa på cirka 1 900 miljarder kronor fram till år 2100. Det ska jämföras med hela vårt lands årliga BNP på 2 600 miljarder.
För de som drabbas av dessa effekter är de ökade intäkterna en klen tröst.
Klimat- och sårbarhetsutredningen lämnade en i alla avseenden tung rapport i början av månaden. Den är fylld med statistik, scenarier och slutsatser och den innehåller en tjock bunt med nya direktiv till hela samhället, från enskild fastighetsägare, till riksdagen, regeringen och alla dess myndigheter.
Extra noggranna bör värmländska beslutsfattare vara i läsandet av utredningen eftersom området runt Vänern, kommer beröras.
Utmaningen kan kännas övermäktig men läget nyanseras av slutsatsen att om vi ser endast till nationen Sverige, så blir de ekonomiska konsekvenserna lindriga. Vi drabbas mindre än många andra länder och våra intäkter via ökad produktion av el, livsmedel och skogsprodukter, väger nästan upp kostnaderna.
Om man däremot bryter ner det till det lokala perspektivet, så kommer kostnader och intäkter fördelas helt utan solidaritet.
I jord- och skogsbruket växer så det knakar, vilket ger plus i kalkylen, men de som drabbas av stormar, översvämningar och skadeinsekter får betala ett mycket högt pris för den totala tillväxten. Betänk exempelvis att enbart skogsskadorna i samband med stormen Gudrun beräknades till cirka 15 miljarder kronor.
Än värre blir det dock i det globala perspektivet. Klimateffekterna leder till att vissa områden blir allt mer svårbeboeliga. Miljöflyktingar tvingas söka sig nya hem och naturkatastroferna kommer avlösa varandra i allt snabbare takt.
De som redan är utsatta, får en ännu svårare situation och ansvaret för detta vilar naturligtvis tungt på de industriländer som orsakat klimatförändringarna.
Om vi denna gång nöjer oss med den nationella nivån så väntar en diger uppgift för länen och kommunerna att se över sin planering. Vänern och de vattendrag som rinner dit, pekas ut som ett av de stora problemområdena och det är ju något som exempelvis Arvika kommun blev smärtsamt medveten om för några år sedan.
Totalt finns 300 000 byggnader i områden med hög risk för ras och översvämning av bebyggelse kan komma att kosta 100 miljarder kronor fram till nästa sekelskifte. Tillkommer gör skador på vägar, järnvägar, dricksvattenförsörjning, med mera. 40 procent av kostnaderna - 800 miljarder kronor - finns i de sjukdomar och dödsfall som värmen orsakar.
Eftersom kostnader och intäkter inte hamnar på samma ställe, är det rimligt att se över hur samhället ska ställa upp för de som drabbas av naturskador.
Trots de dramatiska konsekvenser som man vill förbereda oss på så föreslås inga större förändringar i ersättningssystemen. Ett särskilt anslag till förebyggande åtgärder av större art, exempelvis invallningar av städer, föreslås. Men därutöver konstateras att de som vill, redan idag kan försäkra sig mot skadorna, oavsett om man är villaägare, eller jord- och skogsbrukare.
Undantag från statens ovilja att solidariskt gå in och hjälpa, kan göras när riksdagen ser att det finns särskilda skäl, som man exempelvis gjorde efter stormen Gudrun.
Detta räcker dock inte. En katastrof för den enskilde blir ju varken större eller mindre av att många grannar drabbas. Därför behövs en mer generell fond som täcker upp och sådana system finns redan i flera länder, exempelvis Norge och Danmark.
Det här har gett upphov till många riksdagsdebatter under åren och därför måste utredningens slutsats förkastas. Den nuvarande regeringen och alla de ledamöter som under många års opposition skrivit motioner i det här ärendet, måste nu omsätta sina åsikter i praktisk handling.
Prislappen för klimatförändringarna beräknas landa på cirka 1 900 miljarder kronor fram till år 2100. Det ska jämföras med hela vårt lands årliga BNP på 2 600 miljarder.
För de som drabbas av dessa effekter är de ökade intäkterna en klen tröst.
Klimat- och sårbarhetsutredningen lämnade en i alla avseenden tung rapport i början av månaden. Den är fylld med statistik, scenarier och slutsatser och den innehåller en tjock bunt med nya direktiv till hela samhället, från enskild fastighetsägare, till riksdagen, regeringen och alla dess myndigheter.
Extra noggranna bör värmländska beslutsfattare vara i läsandet av utredningen eftersom området runt Vänern, kommer beröras.
Utmaningen kan kännas övermäktig men läget nyanseras av slutsatsen att om vi ser endast till nationen Sverige, så blir de ekonomiska konsekvenserna lindriga. Vi drabbas mindre än många andra länder och våra intäkter via ökad produktion av el, livsmedel och skogsprodukter, väger nästan upp kostnaderna.
Om man däremot bryter ner det till det lokala perspektivet, så kommer kostnader och intäkter fördelas helt utan solidaritet.
I jord- och skogsbruket växer så det knakar, vilket ger plus i kalkylen, men de som drabbas av stormar, översvämningar och skadeinsekter får betala ett mycket högt pris för den totala tillväxten. Betänk exempelvis att enbart skogsskadorna i samband med stormen Gudrun beräknades till cirka 15 miljarder kronor.
Än värre blir det dock i det globala perspektivet. Klimateffekterna leder till att vissa områden blir allt mer svårbeboeliga. Miljöflyktingar tvingas söka sig nya hem och naturkatastroferna kommer avlösa varandra i allt snabbare takt.
De som redan är utsatta, får en ännu svårare situation och ansvaret för detta vilar naturligtvis tungt på de industriländer som orsakat klimatförändringarna.
Om vi denna gång nöjer oss med den nationella nivån så väntar en diger uppgift för länen och kommunerna att se över sin planering. Vänern och de vattendrag som rinner dit, pekas ut som ett av de stora problemområdena och det är ju något som exempelvis Arvika kommun blev smärtsamt medveten om för några år sedan.
Totalt finns 300 000 byggnader i områden med hög risk för ras och översvämning av bebyggelse kan komma att kosta 100 miljarder kronor fram till nästa sekelskifte. Tillkommer gör skador på vägar, järnvägar, dricksvattenförsörjning, med mera. 40 procent av kostnaderna - 800 miljarder kronor - finns i de sjukdomar och dödsfall som värmen orsakar.
Eftersom kostnader och intäkter inte hamnar på samma ställe, är det rimligt att se över hur samhället ska ställa upp för de som drabbas av naturskador.
Trots de dramatiska konsekvenser som man vill förbereda oss på så föreslås inga större förändringar i ersättningssystemen. Ett särskilt anslag till förebyggande åtgärder av större art, exempelvis invallningar av städer, föreslås. Men därutöver konstateras att de som vill, redan idag kan försäkra sig mot skadorna, oavsett om man är villaägare, eller jord- och skogsbrukare.
Undantag från statens ovilja att solidariskt gå in och hjälpa, kan göras när riksdagen ser att det finns särskilda skäl, som man exempelvis gjorde efter stormen Gudrun.
Detta räcker dock inte. En katastrof för den enskilde blir ju varken större eller mindre av att många grannar drabbas. Därför behövs en mer generell fond som täcker upp och sådana system finns redan i flera länder, exempelvis Norge och Danmark.
Det här har gett upphov till många riksdagsdebatter under åren och därför måste utredningens slutsats förkastas. Den nuvarande regeringen och alla de ledamöter som under många års opposition skrivit motioner i det här ärendet, måste nu omsätta sina åsikter i praktisk handling.
torsdag 18 oktober 2007
Riktigt bredband-var god dröj
Ledarkrönika i VB 18 oktober
Tillgången till bredband har snabbt vuxit till den kanske viktigaste frågan för svensk och värmländsk landsbygd.
Tyvärr finns det ännu inga tecken på att samhället i det här avseendet tänker ta ansvar för en likvärdig infrastruktur över hela landet.
Det bredbandsstöd som hittills delats hur har fokuserat på att ge så många som möjligt, så lite som möjligt. Utbyggnaden har framförallt bestått i att det befintliga telenätet har använts till ADSL-teknik och det har gett de flesta värmlänningar en möjlighet till fast uppkoppling. Vi har på detta sätt fått smygtitta in i framtiden, men hur många som egentligen har ett bredband värt namnet - det är en helt annan fråga.
De som ännu inte ens fått ADSL hänvisas till det trådlösa NMT-nätet, vilket inte kan ses som någon slutlig lösning på bredbandsproblematiken.
Nu går Region Värmland vidare och gör ytterligare en upphandling för att få ännu mer ADSL och ännu mer trådlöst och att man nyttjar ett redan befintligt nät kan vara acceptabelt, så länge det finns en plan för vad som händer sedan. Men så långt verkar ingen ha tänkt.
Vi ska vara ytterst tacksamma gentemot våra förfäder att de byggde ett telenät med så hög kvalitet att man idag kan leverera stora mängder data över det.
Men vi kan inte komma ifrån nätets begränsningar. Kapaciteten sjunker snabbt med avståndet till telestationen och ju äldre och rossligare stationer och ledningar blir, desto sämre hastighet till hushållen.
Båda faktorerna gör landsbygdens folk och företag till stora förlorare - idag och i framtiden.
Kapaciteten är det som är problemet. Kraven och tjänsteutbudet växer hela tiden och med hög fart i ledningarna går det att få både telefoni, TV och internettjänster ur en och samma låda på väggen. Det finns ingen anledning att tro att den här utvecklingen kommer att stanna av.
Den gemensamma nämnaren för när el- och telenät, vägnät och järnväg byggdes var att staten i stor omfattning tog ett ansvar för infrastrukturen. Detta ledde också till att även den mest avlägset belägna stuga fick telefon på samma villkor som stadsbon.
Tillgången på bredband av god kapacitet kommer att ha samma betydelse som alla de där näten, men här har det övergripande samhällsansvaret uteblivit.
De boende på landsbygden - och för all del i de mindre orterna - får därför betala uppemot tio gånger mer för en bråkdel av hastigheten, jämfört med stadsborna.
Någon hypotes kring hur det här ska lösas, det har vi inte sett varken från staten eller från Region Värmland.
De flesta experter är ense om två saker. 1: Den enda långsiktigt hållbara tekniken, är att använda fiberoptik eftersom kapaciteten där är i praktiken obegränsad. 2: Det är för dyrt att bekosta en sådan utbyggnad på landsbygden.
Vi ska således nöja oss med ett åldrande telenät och hoppas på att koppartrådarna kan trimmas ytterligare. Allt medan städerna får digitala motorvägar för bråkdelen av kostnaden.
Den digitala klyftan gör det svårare för folk och företag att bo kvar eller flytta till de mindre orterna. Förhoppningsvis kan de värmländska kommunerna kvickna till och inse detta - innan det är för sent.
Tillgången till bredband har snabbt vuxit till den kanske viktigaste frågan för svensk och värmländsk landsbygd.
Tyvärr finns det ännu inga tecken på att samhället i det här avseendet tänker ta ansvar för en likvärdig infrastruktur över hela landet.
Det bredbandsstöd som hittills delats hur har fokuserat på att ge så många som möjligt, så lite som möjligt. Utbyggnaden har framförallt bestått i att det befintliga telenätet har använts till ADSL-teknik och det har gett de flesta värmlänningar en möjlighet till fast uppkoppling. Vi har på detta sätt fått smygtitta in i framtiden, men hur många som egentligen har ett bredband värt namnet - det är en helt annan fråga.
De som ännu inte ens fått ADSL hänvisas till det trådlösa NMT-nätet, vilket inte kan ses som någon slutlig lösning på bredbandsproblematiken.
Nu går Region Värmland vidare och gör ytterligare en upphandling för att få ännu mer ADSL och ännu mer trådlöst och att man nyttjar ett redan befintligt nät kan vara acceptabelt, så länge det finns en plan för vad som händer sedan. Men så långt verkar ingen ha tänkt.
Vi ska vara ytterst tacksamma gentemot våra förfäder att de byggde ett telenät med så hög kvalitet att man idag kan leverera stora mängder data över det.
Men vi kan inte komma ifrån nätets begränsningar. Kapaciteten sjunker snabbt med avståndet till telestationen och ju äldre och rossligare stationer och ledningar blir, desto sämre hastighet till hushållen.
Båda faktorerna gör landsbygdens folk och företag till stora förlorare - idag och i framtiden.
Kapaciteten är det som är problemet. Kraven och tjänsteutbudet växer hela tiden och med hög fart i ledningarna går det att få både telefoni, TV och internettjänster ur en och samma låda på väggen. Det finns ingen anledning att tro att den här utvecklingen kommer att stanna av.
Den gemensamma nämnaren för när el- och telenät, vägnät och järnväg byggdes var att staten i stor omfattning tog ett ansvar för infrastrukturen. Detta ledde också till att även den mest avlägset belägna stuga fick telefon på samma villkor som stadsbon.
Tillgången på bredband av god kapacitet kommer att ha samma betydelse som alla de där näten, men här har det övergripande samhällsansvaret uteblivit.
De boende på landsbygden - och för all del i de mindre orterna - får därför betala uppemot tio gånger mer för en bråkdel av hastigheten, jämfört med stadsborna.
Någon hypotes kring hur det här ska lösas, det har vi inte sett varken från staten eller från Region Värmland.
De flesta experter är ense om två saker. 1: Den enda långsiktigt hållbara tekniken, är att använda fiberoptik eftersom kapaciteten där är i praktiken obegränsad. 2: Det är för dyrt att bekosta en sådan utbyggnad på landsbygden.
Vi ska således nöja oss med ett åldrande telenät och hoppas på att koppartrådarna kan trimmas ytterligare. Allt medan städerna får digitala motorvägar för bråkdelen av kostnaden.
Den digitala klyftan gör det svårare för folk och företag att bo kvar eller flytta till de mindre orterna. Förhoppningsvis kan de värmländska kommunerna kvickna till och inse detta - innan det är för sent.
torsdag 11 oktober 2007
DIF på rätt sida
Jag avundas inte spelare och ledare i Degerfors IF. Laget bär ett helt samhälle på sina axlar och pressen nere i Superettans bottenträsk måste vara enorm. Jag törs inte åka och titta på någon match, vågar knappt trycka in 345 på text TVn. Men laget, de måste vara där, de måste göra sitt jobb och hoppa ner i stålbadet. Det måste vara bra mycket lugnare att vara fotbollsspelare i Karlstad.
Efter evigheter som seriens ankare är röd-vitt på fast mark, men marginalerna är små.
På lördag kommer Landskrona till Valla. Seger där och himmelriket är nära. Förlust och kniven är tillbaka på strupen.
Efter evigheter som seriens ankare är röd-vitt på fast mark, men marginalerna är små.
På lördag kommer Landskrona till Valla. Seger där och himmelriket är nära. Förlust och kniven är tillbaka på strupen.
Värmländskt gratisarbete
Ledarkrönika i VärmlandsBygden 11 oktober
Hur mycket offentlig service ska landsbygdens folk producera på sin fritid?
Den frågan blir allt mer aktuell i takt med att centraliseringsivrare i stat, kommun och landsting lägger ner mindre enheter, vilket får de drabbade invånarna att ta saken i egna händer.
Funderingarna kom vid ett samtal jag hade med länsbygderådets ordförande Owe Nordling i Högboda. Han gör just nu en turné i Värmland för att träffa kommunledningarna. Hans slutsatser får vi återkomma till, men resonemangen är intressanta. Han oroar sig för att det bland ledande politiker och tjänstemän inte finns någon plan för hur landsbygden ska utvecklas och utan en sådan, räcker inte de många eldsjälarnas arbete till.
Att politiken skulle överge landsbygden även på det lokala planet ter sig märkligt. Landsbygden verkar ju tvärtom stå främst i marknadsföringen. Jag går in på några kommunala hemsidor och ser den ena bilden efter den andra på sjöar i solnedgång, slingrande grusvägar i granskog och röda stugor invid åkerkanter.
Överallt med samma budskap: Flytta till oss, här har vi en bra boendemiljö med nära till naturen, till jakt, fiske och friluftsliv. Bra luft, ren miljö och gott om utrymme, det vad de värmländska kommunerna lyfter fram.
I den politiska verkligheten stänger de skolor, centraliserar servicen och överlåter allt mer arbete på ideella krafter.
Hur hänger detta ihop? Sanningen är att det gör det inte.
Titta på Ekshärad. Det är dit de flesta turisterna kommer inom Hagfors kommun. Men trots det krävs det näbbar, klor och ideellt arbete för att hålla turistinformationen vid liv. Dess framtid är ännu inte avgjord.
Och se på slalombacken som i kommunal drift förde en tynande tillvaro, men som via en ekonomisk förening rustades upp och fick nytt liv. Samtidigt som Hagfors kommuns alpina flaggskepp Värmullsåsen stängdes - trots massor med kommunala miljoner.
Vi åker till Köla. Där tog bygden hand om en nedlagd skola och fakturerar idag kommunen 5 700 kronor per elev. Den genomsnittliga hyran för skollokaler är nästan 20 000 kronor per elev. Inte nog med detta - i de pågående hyresförhandlingarna har man dessutom visat en vilja att sänka priset.
Deras lyckade lösning är naturligtvis en provokation mot kommunernas vansinniga internhyresystem som helt tycks sakna ekonomisk sans och balans.
Det kommunerna borde göra är att ta intryck och använda eldsjälarnas arbete som en inspirationskälla för hur saker kan göras bättre och billigare.
Samma sak är på väg att ske i Säffle. Besparingskraven vilar tungt över barn och utbildningsnämnden och man har därför - föredömligt - besökt ett antal utvecklingsgrupper för att lyssna vilka alternativ som finns. Några nedläggningar av landsbygdsskolor verkar det för dagen inte bli tal om, men däremot måste driftskostnaderna ner för de mindre enheterna.
Lösningen kan bli att folket i exempelvis Tveta och Långserud tar över sina skolor och driver dem själva. Billigare för kommunen, lär det i så fall bli.
Det är ingen orimlig tanke att landsbygden tar ett ansvar för viss verksamhet - det är tvärtom en mycket smart idé att det engagemang som finns används för att åstadkomma saker som varken marknaden eller kommunen annars skulle ha klarat av. Men det finns gränser. Det kan knappast vara acceptabelt att skattebetalare i vissa kommundelar utan betalning ska sköta all offentlig service - från äldreboenden till fotbollsplaner - när samma tjänster i tätorterna betalas med skattemedel.
Någon gång, någonstans måste landsbygden få något tillbaka. Allt annat är ohållbart.
Hur mycket offentlig service ska landsbygdens folk producera på sin fritid?
Den frågan blir allt mer aktuell i takt med att centraliseringsivrare i stat, kommun och landsting lägger ner mindre enheter, vilket får de drabbade invånarna att ta saken i egna händer.
Funderingarna kom vid ett samtal jag hade med länsbygderådets ordförande Owe Nordling i Högboda. Han gör just nu en turné i Värmland för att träffa kommunledningarna. Hans slutsatser får vi återkomma till, men resonemangen är intressanta. Han oroar sig för att det bland ledande politiker och tjänstemän inte finns någon plan för hur landsbygden ska utvecklas och utan en sådan, räcker inte de många eldsjälarnas arbete till.
Att politiken skulle överge landsbygden även på det lokala planet ter sig märkligt. Landsbygden verkar ju tvärtom stå främst i marknadsföringen. Jag går in på några kommunala hemsidor och ser den ena bilden efter den andra på sjöar i solnedgång, slingrande grusvägar i granskog och röda stugor invid åkerkanter.
Överallt med samma budskap: Flytta till oss, här har vi en bra boendemiljö med nära till naturen, till jakt, fiske och friluftsliv. Bra luft, ren miljö och gott om utrymme, det vad de värmländska kommunerna lyfter fram.
I den politiska verkligheten stänger de skolor, centraliserar servicen och överlåter allt mer arbete på ideella krafter.
Hur hänger detta ihop? Sanningen är att det gör det inte.
Titta på Ekshärad. Det är dit de flesta turisterna kommer inom Hagfors kommun. Men trots det krävs det näbbar, klor och ideellt arbete för att hålla turistinformationen vid liv. Dess framtid är ännu inte avgjord.
Och se på slalombacken som i kommunal drift förde en tynande tillvaro, men som via en ekonomisk förening rustades upp och fick nytt liv. Samtidigt som Hagfors kommuns alpina flaggskepp Värmullsåsen stängdes - trots massor med kommunala miljoner.
Vi åker till Köla. Där tog bygden hand om en nedlagd skola och fakturerar idag kommunen 5 700 kronor per elev. Den genomsnittliga hyran för skollokaler är nästan 20 000 kronor per elev. Inte nog med detta - i de pågående hyresförhandlingarna har man dessutom visat en vilja att sänka priset.
Deras lyckade lösning är naturligtvis en provokation mot kommunernas vansinniga internhyresystem som helt tycks sakna ekonomisk sans och balans.
Det kommunerna borde göra är att ta intryck och använda eldsjälarnas arbete som en inspirationskälla för hur saker kan göras bättre och billigare.
Samma sak är på väg att ske i Säffle. Besparingskraven vilar tungt över barn och utbildningsnämnden och man har därför - föredömligt - besökt ett antal utvecklingsgrupper för att lyssna vilka alternativ som finns. Några nedläggningar av landsbygdsskolor verkar det för dagen inte bli tal om, men däremot måste driftskostnaderna ner för de mindre enheterna.
Lösningen kan bli att folket i exempelvis Tveta och Långserud tar över sina skolor och driver dem själva. Billigare för kommunen, lär det i så fall bli.
Det är ingen orimlig tanke att landsbygden tar ett ansvar för viss verksamhet - det är tvärtom en mycket smart idé att det engagemang som finns används för att åstadkomma saker som varken marknaden eller kommunen annars skulle ha klarat av. Men det finns gränser. Det kan knappast vara acceptabelt att skattebetalare i vissa kommundelar utan betalning ska sköta all offentlig service - från äldreboenden till fotbollsplaner - när samma tjänster i tätorterna betalas med skattemedel.
Någon gång, någonstans måste landsbygden få något tillbaka. Allt annat är ohållbart.
onsdag 10 oktober 2007
Äntligen något vi begriper
När nobelpriset i fysik delas ut brukar vi som tröttnade på fysiken redan i årskurs nio, sällan fatta någonting. Inte ens de journalister som gör ärliga och pedagiskt fulländade försök att förklara vad pristagarna faktiskt har gjort, får oss att förstå.
Med Albert Fert och Peter Grünberg är det annorlunda. De får årets pris för en upptäckt vars praktiska innebörd är pyttesmå hårddiskar med enorma lagringsmöjligheter. Deras upptäckt är mycket påtagliga för de flesta numera då det gett oss små bärbara datorer och musikspelare.
Utnämningarna innebar en glädjande och efterlängtad popularisering av fysikpriset, och det ska bli intressant om liknande trender kan spåras hos de andra nobelkommittéerna .
Med Albert Fert och Peter Grünberg är det annorlunda. De får årets pris för en upptäckt vars praktiska innebörd är pyttesmå hårddiskar med enorma lagringsmöjligheter. Deras upptäckt är mycket påtagliga för de flesta numera då det gett oss små bärbara datorer och musikspelare.
Utnämningarna innebar en glädjande och efterlängtad popularisering av fysikpriset, och det ska bli intressant om liknande trender kan spåras hos de andra nobelkommittéerna .
torsdag 4 oktober 2007
Dags att agera
Det var ingen överraskning att avtalet med vårdgivaren Carema skulle sägas upp. Det behöver inte ens betyda att den vård som bedrivits i östra och västra Värmland får en ny utförare.
Vi misstänker dock att man försöker pressa bort Carema från Värmland och därför är det bra att centerpartiet och moderaterna protesterar.
Det är bra att oppositionen visar att man faktiskt har en egen politik. Det första året har det varit ganska tyst från det borgerliga lägret.
Vi misstänker dock att man försöker pressa bort Carema från Värmland och därför är det bra att centerpartiet och moderaterna protesterar.
Det är bra att oppositionen visar att man faktiskt har en egen politik. Det första året har det varit ganska tyst från det borgerliga lägret.
Nu vinner Värmland - igen
Ledare i VärmlandsBygden 4 oktober
Det kommunala utjämningssystemet har alltid varit omdebatterat. Det har också alltid varit föremål för ständiga förändringar där den ekonomiska pendeln slagit fram och tillbaka. Till årsskiftet blir Värmland förlorare. Ett år senare kan vi bli vinnare.
Det är lätt att förstå de kommunekonomer som sliter sitt hår.
I juni tog riksdagen beslut om att storstäderna skulle kompenseras för högre löne- och byggkostnader. 1 januari blir därmed småkommunerna förlorare och pengar går - något provocerande - till kommuner som Lidingö och Danderyd.
Men innan detta ens trätt i kraft, så levererar utredaren Ulf Wetterberg ytterligare förslag till förändringar som ett år senare kan skicka pengarna tillbaka.
Följs förslaget får Värmlands kommuner 112 miljoner nya miljoner. Sunne vinner mest.
Förlorarna kräver att utredningen kastas i papperskorgen. Något märkligt blir det dock när flertalet av de ilskna kommunföreträdare som hävdar att detta försämrar möjligheterna att leverera god samhällsservice, samtidigt tänker sänka sina skatter.
Men så här ser kommunekonomin ut just nu. Samtidigt som sektorn som helhet går med överskott så står många inför tuffa besparingar - trots låg arbetslöshet och full fart i ekonomin.
Det finns skäl att oroa sig för hur det ska gå när konjunkturen vänder. Situationen i exempelvis Värmland är då mycket bekymmersam.
För att inte de högljudda företrädarna för lågskattekommunerna ska få ropa helt ostört, finns det dock skäl att belysa hur utjämningen faktiskt fungerar.
Den består av fem delar och två mest betydande är inkomst- och kostnadsutjämningen.
Kostnadsutjämningen bygger på en rad parametrar för att jämna ut kostnadsnivåerna för allt från förskoleverksamhet till kollektivtrafik. Där sker en strikt omfördelning mellan kommuner och landsting på knappt 4,9 miljarder kronor.
Inkomstutjämningen ser dock annorlunda ut. Där betalar 12 kommuner och ett landsting (Stockholm) en avgift på sammanlagt 5,3 miljarder kronor, men samtidigt skjuter staten till nästan 61 miljarder som fördelas efter hur skattekraften ser ut.
Totalt tillför staten 71 miljarder kronor, vilket kan jämföras med de 10,2 miljarder som omfördelas mellan kommuner och landsting.
Det totala utfallet av den kommunala utjämningen blir därför ett rejält plus för alla. Värmlands kommuner gör ett plus på 2,2 miljarder kronor och landstinget tjänar 626 miljoner kronor.
Att staten tar den största kakan av utjämningen, talar dock kritikerna tyst om. Fokus hamnar i stället på de 10,2 miljarder som omfördelas och man menar att även detta ska tas via staten.
Att låta de rika behålla sina pengar medan de fattiga får motsvarande bidrag från staten skulle dock dra isär landet ännu mer. Klyftorna skulle växa kraftigt och nå orimliga nivåer-
Dessutom är det en principiell rättighet för vissa landsändar att få ett utjämningsstöd. För vem är egentligen närande och vem är tärande? Varifrån kommer maten som storstadsborna äter? Var produceras elkraften och varifrån kommer biobränslet till fjärrvärmen? Var finns råvarorna till den trä- och stålindustri som är så avgörande för vårt lands välstånd?
Och vem investerar i grund- och gymnasieutbildning för tusentals ungdomar som sedan jobbar, tjänar pengar och betalar skatt i större städer?
De här frågorna skulle de styrande i lågskattekommunerna fundera lite mera över innan de med ett föraktfullt tonfall nedvärderar de kommuner som trots långa avstånd till tillväxtregionerna kämpar med att ge en god service till sina invånare.
Vi hoppas att regeringen vågar följa Ulf Wetterbergs nya förslag. De förändringar som införs vid nästa årsskifte kommer nämligen pressa de redan hårt pressade kommunerna, samtidigt som storstadskommunerna kan sänka skatterna ännu mer. En korrigering behöver därför göras. Helst före första januari 2009.
Det kommunala utjämningssystemet har alltid varit omdebatterat. Det har också alltid varit föremål för ständiga förändringar där den ekonomiska pendeln slagit fram och tillbaka. Till årsskiftet blir Värmland förlorare. Ett år senare kan vi bli vinnare.
Det är lätt att förstå de kommunekonomer som sliter sitt hår.
I juni tog riksdagen beslut om att storstäderna skulle kompenseras för högre löne- och byggkostnader. 1 januari blir därmed småkommunerna förlorare och pengar går - något provocerande - till kommuner som Lidingö och Danderyd.
Men innan detta ens trätt i kraft, så levererar utredaren Ulf Wetterberg ytterligare förslag till förändringar som ett år senare kan skicka pengarna tillbaka.
Följs förslaget får Värmlands kommuner 112 miljoner nya miljoner. Sunne vinner mest.
Förlorarna kräver att utredningen kastas i papperskorgen. Något märkligt blir det dock när flertalet av de ilskna kommunföreträdare som hävdar att detta försämrar möjligheterna att leverera god samhällsservice, samtidigt tänker sänka sina skatter.
Men så här ser kommunekonomin ut just nu. Samtidigt som sektorn som helhet går med överskott så står många inför tuffa besparingar - trots låg arbetslöshet och full fart i ekonomin.
Det finns skäl att oroa sig för hur det ska gå när konjunkturen vänder. Situationen i exempelvis Värmland är då mycket bekymmersam.
För att inte de högljudda företrädarna för lågskattekommunerna ska få ropa helt ostört, finns det dock skäl att belysa hur utjämningen faktiskt fungerar.
Den består av fem delar och två mest betydande är inkomst- och kostnadsutjämningen.
Kostnadsutjämningen bygger på en rad parametrar för att jämna ut kostnadsnivåerna för allt från förskoleverksamhet till kollektivtrafik. Där sker en strikt omfördelning mellan kommuner och landsting på knappt 4,9 miljarder kronor.
Inkomstutjämningen ser dock annorlunda ut. Där betalar 12 kommuner och ett landsting (Stockholm) en avgift på sammanlagt 5,3 miljarder kronor, men samtidigt skjuter staten till nästan 61 miljarder som fördelas efter hur skattekraften ser ut.
Totalt tillför staten 71 miljarder kronor, vilket kan jämföras med de 10,2 miljarder som omfördelas mellan kommuner och landsting.
Det totala utfallet av den kommunala utjämningen blir därför ett rejält plus för alla. Värmlands kommuner gör ett plus på 2,2 miljarder kronor och landstinget tjänar 626 miljoner kronor.
Att staten tar den största kakan av utjämningen, talar dock kritikerna tyst om. Fokus hamnar i stället på de 10,2 miljarder som omfördelas och man menar att även detta ska tas via staten.
Att låta de rika behålla sina pengar medan de fattiga får motsvarande bidrag från staten skulle dock dra isär landet ännu mer. Klyftorna skulle växa kraftigt och nå orimliga nivåer-
Dessutom är det en principiell rättighet för vissa landsändar att få ett utjämningsstöd. För vem är egentligen närande och vem är tärande? Varifrån kommer maten som storstadsborna äter? Var produceras elkraften och varifrån kommer biobränslet till fjärrvärmen? Var finns råvarorna till den trä- och stålindustri som är så avgörande för vårt lands välstånd?
Och vem investerar i grund- och gymnasieutbildning för tusentals ungdomar som sedan jobbar, tjänar pengar och betalar skatt i större städer?
De här frågorna skulle de styrande i lågskattekommunerna fundera lite mera över innan de med ett föraktfullt tonfall nedvärderar de kommuner som trots långa avstånd till tillväxtregionerna kämpar med att ge en god service till sina invånare.
Vi hoppas att regeringen vågar följa Ulf Wetterbergs nya förslag. De förändringar som införs vid nästa årsskifte kommer nämligen pressa de redan hårt pressade kommunerna, samtidigt som storstadskommunerna kan sänka skatterna ännu mer. En korrigering behöver därför göras. Helst före första januari 2009.
Monstret på Lidingö
Snart en vecka senare, så har smärtorna efter Lidingöloppet lagt sig.
Jag trodde att det skulle bli en rejäl utmaning, banprofilen och ryktena om loppet pekade på det. Men det började ändå behärskat och backarna kändes inte alls särskilt påfrestande. Ha! De där intervallpassen hade verkligen gjort nytta!
Men så kom sista milen. Med backar som i lervällingen var så branta att det nästan liknade bergsklättring. Jag som utsatt mig för både halvmaror och vasalopp kan ärligen säga att det var rena barnleken jämfört med detta.
Kom i mål på 3.32.08 efter att ha gjort sista milen på häpnadsväckande 1.21. I vårt sällskap, blev jag sist - men jag var också äldst vilket borde resultera i ett visst åldersavdrag.
Trots att det var blött, lerigt och så jobbigt som någonting kan vara, så måste jag dit igen. Den där tiden får bara inte stå kvar i historieböckerna.
Jag trodde att det skulle bli en rejäl utmaning, banprofilen och ryktena om loppet pekade på det. Men det började ändå behärskat och backarna kändes inte alls särskilt påfrestande. Ha! De där intervallpassen hade verkligen gjort nytta!
Men så kom sista milen. Med backar som i lervällingen var så branta att det nästan liknade bergsklättring. Jag som utsatt mig för både halvmaror och vasalopp kan ärligen säga att det var rena barnleken jämfört med detta.
Kom i mål på 3.32.08 efter att ha gjort sista milen på häpnadsväckande 1.21. I vårt sällskap, blev jag sist - men jag var också äldst vilket borde resultera i ett visst åldersavdrag.
Trots att det var blött, lerigt och så jobbigt som någonting kan vara, så måste jag dit igen. Den där tiden får bara inte stå kvar i historieböckerna.
Ständigt denna Britney
Jag har medvetet valt att undvika alla förvecklingar kring vraket Britney Spears. Hennes öde förseglades ju för länge sedan.
Att hon och Kevin Federline skulle gå isär, det visste vi redan innan de gifte sig. Mycket riktigt, när han hade avlat två barn, så ansökte hon om skilsmässa.
Att barnen förr eller senare skulle tas ifrån henne, det kunde vi också gissa oss till, det räckte att lita på hälften av allt det som skrevs. När det till slut hände så måste det ses som en juridisk skyldighet. Finns det någon rättvisa i världen ska barnen så långt bort från henne som möjligt.
Jag vet inte vad som är mest tragiskt - hennes kriminella vanskötsel av sig själv och sin familj - eller medias iver att med sådan entusiasm följa alla hennes snedsteg.
Den här historien kommer inte sluta lyckligt.
Att hon och Kevin Federline skulle gå isär, det visste vi redan innan de gifte sig. Mycket riktigt, när han hade avlat två barn, så ansökte hon om skilsmässa.
Att barnen förr eller senare skulle tas ifrån henne, det kunde vi också gissa oss till, det räckte att lita på hälften av allt det som skrevs. När det till slut hände så måste det ses som en juridisk skyldighet. Finns det någon rättvisa i världen ska barnen så långt bort från henne som möjligt.
Jag vet inte vad som är mest tragiskt - hennes kriminella vanskötsel av sig själv och sin familj - eller medias iver att med sådan entusiasm följa alla hennes snedsteg.
Den här historien kommer inte sluta lyckligt.
onsdag 26 september 2007
Skoltrubbel
Satt i går afton och diskuterade skolfrågor med tjänstemän och förtroendevalda i Säffle.
Budgeten går inte ihop och trots de goda tiderna i landet så ska det sparas. Indragningar och nedläggningar är att vänta.
Vi som företräder landsbygden noterar dock att antalet platser i förskolan, överskrider behovet inne i tätorten, allt medan det ute i samtliga landsbygdsområden är platsbrist. Elevunderlaget är heller inte särskilt dystert i flera områden, tvärtom vad många tycks tro.
Ett problem som slår hårdare mot de små enheterna, är lokalkostnaderna. I många kommuner finns det ett märkligt internhyresystem som ingen verkar förstå. Skolverksamheten betalar för hyra, underhåll och drift, samt för avskrivning av lokalen. Klagomål på bristande underhåll finns det gott om, många lokaler är nästan kriminellt ineffektiva vad gäller uppvärmning och elanvändning.
När vi frågade de som borde veta, ledningen inom skolan, vad som egentligen ingår i hyreskostnaderna, så kunde de inte svara. de bara skakade på huvudet och bad oss att gissa.
I Köla har man löst det med att bygden tar över fastigheten, och hyran de fakturerar är ungefär en fjärdedel mot vad kommunen betalar i genomsnitt per elev. Ett bra sätt att spara kostnader.
Hur det blir i Säffle, det får framtiden utvisa.
Budgeten går inte ihop och trots de goda tiderna i landet så ska det sparas. Indragningar och nedläggningar är att vänta.
Vi som företräder landsbygden noterar dock att antalet platser i förskolan, överskrider behovet inne i tätorten, allt medan det ute i samtliga landsbygdsområden är platsbrist. Elevunderlaget är heller inte särskilt dystert i flera områden, tvärtom vad många tycks tro.
Ett problem som slår hårdare mot de små enheterna, är lokalkostnaderna. I många kommuner finns det ett märkligt internhyresystem som ingen verkar förstå. Skolverksamheten betalar för hyra, underhåll och drift, samt för avskrivning av lokalen. Klagomål på bristande underhåll finns det gott om, många lokaler är nästan kriminellt ineffektiva vad gäller uppvärmning och elanvändning.
När vi frågade de som borde veta, ledningen inom skolan, vad som egentligen ingår i hyreskostnaderna, så kunde de inte svara. de bara skakade på huvudet och bad oss att gissa.
I Köla har man löst det med att bygden tar över fastigheten, och hyran de fakturerar är ungefär en fjärdedel mot vad kommunen betalar i genomsnitt per elev. Ett bra sätt att spara kostnader.
Hur det blir i Säffle, det får framtiden utvisa.
torsdag 20 september 2007
Sanningen om skatteavdraget
De två jobbskatteavdragen från Alliansregeringen ger - procentuellt sett - högst utdelning i de lägre inkomsterna - precis som också varit målsättningen. Det är en klok strategi eftersom tidigare skattenivåer minskar lönsamheten i att arbeta, eftersom det mesta försvinner i skatt och de minskade bidrag som den här gruppen ofta är beroende av. Man borde dock ha gjort mer. Taket i jobbskatteavdraget är satt till en månadslön på cirka 30 000 kronor. För att vara ännu tydligare borde man ha sänkt den nivån och lagt ännu mer kraft i de lägre inkomstlägena.
Så här ser det ut enligt TTs beräkningar
Mån.lön– Sk.sänk.– %
8 300 kr 540 kr 6,5
12 500 kr 631 kr 5,1
16 600 kr 806 kr 4,8
21 000 kr 981 kr 4,7
29 100 kr 1 145 kr 4,1
Så här ser det ut enligt TTs beräkningar
Mån.lön– Sk.sänk.– %
8 300 kr 540 kr 6,5
12 500 kr 631 kr 5,1
16 600 kr 806 kr 4,8
21 000 kr 981 kr 4,7
29 100 kr 1 145 kr 4,1
torsdag 13 september 2007
Snyggt jobbat, kolleger
När Fredrik Reinfeldt presenterade Eva Björling som nytt statsråd måste han ha känt sig ganska löjlig. I fokus stod nämligen hennes lik i garderoben. Hon hade dumpat jord på sin tomt, med efterföljande böter. Hon hade kört för fort och betalat svart bygghjälp. Hjälp!
Genast förkunnade Aftonbladet att han minsann missat något, nämligen att hon -utan tillstånd från byggnadsnämnden - lagt på ytterligare en våning på sitt hus på Ekerö för några år sedan. En fet rubrik som triumferade blaskans avslöjande.
Men hallå, vem är det som totalt tappat fotfästet när det är mängden fortkörningsböter och betalda TV-licenser som ska avgöra en persons duglighet till ett ministerjobb?
Precis som när de två ministrar som avgick bara efter en veckas tid som statsråd, så är ju detta bara strunt och frågan är hur vi komemr att se på det här om några decennier. Folk kommer då att undra vad vi höll på med.
Ingen är fläckfri, viktigast måste vara förmågan att utföra sitt uppdrag. Som det är nu når hetsjakten smått parodiska proportioner
Tänk på, att den som är utan skuld borde kasta den första stenen.
Genast förkunnade Aftonbladet att han minsann missat något, nämligen att hon -utan tillstånd från byggnadsnämnden - lagt på ytterligare en våning på sitt hus på Ekerö för några år sedan. En fet rubrik som triumferade blaskans avslöjande.
Men hallå, vem är det som totalt tappat fotfästet när det är mängden fortkörningsböter och betalda TV-licenser som ska avgöra en persons duglighet till ett ministerjobb?
Precis som när de två ministrar som avgick bara efter en veckas tid som statsråd, så är ju detta bara strunt och frågan är hur vi komemr att se på det här om några decennier. Folk kommer då att undra vad vi höll på med.
Ingen är fläckfri, viktigast måste vara förmågan att utföra sitt uppdrag. Som det är nu når hetsjakten smått parodiska proportioner
Tänk på, att den som är utan skuld borde kasta den första stenen.
onsdag 12 september 2007
De enda som jublar, är rasisterna
Hur ska vi kontrollera konsten?
Frågeställningen kan förvåna eftersom vår grundläggande filosofi i det här landet ju är att vi inte alls ska kontrollera konsten - hur konstig den än är.
Men frågan är aktuell efter debatten om Lars Vilks teckningar föreställande Muhammed som rondellhund. Genast kom skissen till användning hos dem som vill öka konflikterna mellan arabvärlden och västländer.
Och lika snabbt som islamska extrimister beordrade flaggbränning, lika snabbt var de främlingsfientliga krafterna på tårna och började sprida sina dumheter.
Historien fick direkt stort utrymme på hemsidorna för Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front och den nazistiska tidsskriften Info14. Fascisterna gnuggade händerna av illa dold förtjusning. Nu ska myten om de onda muslimernas djävulska planer minsann avslöjas för den sovande svenska befolkningen!
Det är ett riktigt sorgligt knippe organisationer, det där. Så mycket hat. Så mycket okunnighet.
Det är därför vi måste slå vakt om vår yttrandefrihet. Den lag som ger oss rätten att skapa och publicera sånt som provocerar och väcker anstöt, men som också ger oss rätten att protestera och demonstrera mot sånt som de inte gillar.
Men förvandla inte rättmätiga protester till hot mot Sverige, eller krav på lagändringar eller censur.
Personligen tycker jag de där teckningarna bara var meningslöst kludd, närmast att beteckna som slöseri med både papper och penna.
Men sådan är ju konsten. Och sådan ska den vara.
Frågeställningen kan förvåna eftersom vår grundläggande filosofi i det här landet ju är att vi inte alls ska kontrollera konsten - hur konstig den än är.
Men frågan är aktuell efter debatten om Lars Vilks teckningar föreställande Muhammed som rondellhund. Genast kom skissen till användning hos dem som vill öka konflikterna mellan arabvärlden och västländer.
Och lika snabbt som islamska extrimister beordrade flaggbränning, lika snabbt var de främlingsfientliga krafterna på tårna och började sprida sina dumheter.
Historien fick direkt stort utrymme på hemsidorna för Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front och den nazistiska tidsskriften Info14. Fascisterna gnuggade händerna av illa dold förtjusning. Nu ska myten om de onda muslimernas djävulska planer minsann avslöjas för den sovande svenska befolkningen!
Det är ett riktigt sorgligt knippe organisationer, det där. Så mycket hat. Så mycket okunnighet.
Det är därför vi måste slå vakt om vår yttrandefrihet. Den lag som ger oss rätten att skapa och publicera sånt som provocerar och väcker anstöt, men som också ger oss rätten att protestera och demonstrera mot sånt som de inte gillar.
Men förvandla inte rättmätiga protester till hot mot Sverige, eller krav på lagändringar eller censur.
Personligen tycker jag de där teckningarna bara var meningslöst kludd, närmast att beteckna som slöseri med både papper och penna.
Men sådan är ju konsten. Och sådan ska den vara.
Mer för klimatet
Ledare i VärmlandsBygden 13 september
Att i ett läge då klimatet kräver tuffa åtgärder mot de fossila bränslena, samtidigt värna om de med långt till jobbet och dåliga kommunikationer - det är ingen enkel balansgång.
Centerpartiet har dock uppgiften att klara både och. På tisdagen läckte en förestående koldioxidskattehöjning ut och det det stärker regeringens trovärdighet i miljöfrågan. Men det kan inte ha passerat smärtfritt förbi genom regeringen.
Inför valet lät det ju annorlunda. Miljöpolitiken fanns där i bakgrunden, men precis som i de flesta val, så hade den ingen framskjuten placering. Såväl kristdemokraterna som moderaterna kunde därför lova bensinskattesänkningar. Något som skulle bli dyrt för statskassan, men inte ge så mycket i plånboken för bilägarna. Sänkningarna skulle bara smälta in i det redan kraftigt varierande bensinpriset.
Det var också en helt felaktig signal som skulle minska drivkrafterna att byta bränsle.
Nu har dessa partier fått stå tillbaka och centerpartiet utmålas som vinnare i den här dragkampen. Med verkligheten och världens forskare i ryggen har man drivit fram förslagen om höjd koldioxidskatt på bensin och dieselbilar (för de senare sänks fordonsskatten). Man vill också höja skatten på lastbilar och bussar.
Det här ger dyrare bensin men - som sagt - prisnivåerna har varierat så kraftigt, att skattehöjningarna knappt märks.
En svekdebatt kan naturligtvis uppstå, men allt fler inser också att något måste göras för att ställa om vår fordonspark. Såväl praktiskt som principiellt är det då viktigt att den som kör miljövänligt gynnas ekonomiskt. För närvarande är den kalkylen inte tillräckligt bra och miljöbilspremie i all ära – den verkligt stora insatsen är ändå att öka de dagliga kostnadsskillnaderna. Med dagens pris på E85 måste exempelvis bensinen kosta minst 11 kronor per liter för att det ska löna sig.
Trots att de ekonomiska drivkrafterna inte alltid är så stora, så har vi en mycket kraftig tillväxt på miljöbilssidan. Fram till i slutet på 1990-talet fanns de i stort sett inte alls, men från 2000-2006 har antalet ökat från knappt 3 000 till 70 000 stycken. Bland de tunga fordonen har antalet ökat från 0 till 1 400 sedan 2002.
2006 stod miljöbilarna för 10 procent av nybilsförsäljningen - men det var innan miljöbilspremien kom till.
Snart sagt alla bilmärken har nu något miljövänligare alternativ och när antalet modeller och antalet bilar ökar, så växer också utbudet på den begagnatmarknad som de flesta bilägare är hänvisade till.
Därmed kan omställningen gå snabbare än vad många kanske trott.
Men även om höjd koldioxidskatt är ett beslut på rätt väg så får inte regeringen bli enögd.
Reglerna för reseavdrag måste på allvar ses över. Förbrukningen av fossila bränslen är trots allt störst i de storstäder som också har bästa allmänna kommunikationerna. Höjt reseavdrag för pendlare i lands- och glesbygd är därför nödvändigt. Inte bara av regionalpolitiska skäl - det handlar också om att inte minska lönsamheten i att jobba. Något som är en av regeringens hörnstenar.
Samtidigt som uppgifterna om bensinskatten avslöjades, så lanserade miljöminister Andreas Carlgren en tilläggsmiljard för klimatsatsningar. Nästan 100 miljoner till satsningar i andra länder, 340 miljoner till utveckling av hållbara städer, samt nästan 200 miljoner i utveckling av bioenergi och nya biodrivmedel. Dessutom ännu mer pengar till energieffektivisering.
Alltihop är främst till för en bättre klimatpolitik, men flera av åtgärderna kommer också att skapa nya jobb. Om Sverige tar täten i det teknikskifte som väntar på flera områden - så kan vi också ta täten i den miljödrivna tillväxten.
---
Att i ett läge då klimatet kräver tuffa åtgärder mot de fossila bränslena, samtidigt värna om de med långt till jobbet och dåliga kommunikationer - det är ingen enkel balansgång.
Centerpartiet har dock uppgiften att klara både och. På tisdagen läckte en förestående koldioxidskattehöjning ut och det det stärker regeringens trovärdighet i miljöfrågan. Men det kan inte ha passerat smärtfritt förbi genom regeringen.
Inför valet lät det ju annorlunda. Miljöpolitiken fanns där i bakgrunden, men precis som i de flesta val, så hade den ingen framskjuten placering. Såväl kristdemokraterna som moderaterna kunde därför lova bensinskattesänkningar. Något som skulle bli dyrt för statskassan, men inte ge så mycket i plånboken för bilägarna. Sänkningarna skulle bara smälta in i det redan kraftigt varierande bensinpriset.
Det var också en helt felaktig signal som skulle minska drivkrafterna att byta bränsle.
Nu har dessa partier fått stå tillbaka och centerpartiet utmålas som vinnare i den här dragkampen. Med verkligheten och världens forskare i ryggen har man drivit fram förslagen om höjd koldioxidskatt på bensin och dieselbilar (för de senare sänks fordonsskatten). Man vill också höja skatten på lastbilar och bussar.
Det här ger dyrare bensin men - som sagt - prisnivåerna har varierat så kraftigt, att skattehöjningarna knappt märks.
En svekdebatt kan naturligtvis uppstå, men allt fler inser också att något måste göras för att ställa om vår fordonspark. Såväl praktiskt som principiellt är det då viktigt att den som kör miljövänligt gynnas ekonomiskt. För närvarande är den kalkylen inte tillräckligt bra och miljöbilspremie i all ära – den verkligt stora insatsen är ändå att öka de dagliga kostnadsskillnaderna. Med dagens pris på E85 måste exempelvis bensinen kosta minst 11 kronor per liter för att det ska löna sig.
Trots att de ekonomiska drivkrafterna inte alltid är så stora, så har vi en mycket kraftig tillväxt på miljöbilssidan. Fram till i slutet på 1990-talet fanns de i stort sett inte alls, men från 2000-2006 har antalet ökat från knappt 3 000 till 70 000 stycken. Bland de tunga fordonen har antalet ökat från 0 till 1 400 sedan 2002.
2006 stod miljöbilarna för 10 procent av nybilsförsäljningen - men det var innan miljöbilspremien kom till.
Snart sagt alla bilmärken har nu något miljövänligare alternativ och när antalet modeller och antalet bilar ökar, så växer också utbudet på den begagnatmarknad som de flesta bilägare är hänvisade till.
Därmed kan omställningen gå snabbare än vad många kanske trott.
Men även om höjd koldioxidskatt är ett beslut på rätt väg så får inte regeringen bli enögd.
Reglerna för reseavdrag måste på allvar ses över. Förbrukningen av fossila bränslen är trots allt störst i de storstäder som också har bästa allmänna kommunikationerna. Höjt reseavdrag för pendlare i lands- och glesbygd är därför nödvändigt. Inte bara av regionalpolitiska skäl - det handlar också om att inte minska lönsamheten i att jobba. Något som är en av regeringens hörnstenar.
Samtidigt som uppgifterna om bensinskatten avslöjades, så lanserade miljöminister Andreas Carlgren en tilläggsmiljard för klimatsatsningar. Nästan 100 miljoner till satsningar i andra länder, 340 miljoner till utveckling av hållbara städer, samt nästan 200 miljoner i utveckling av bioenergi och nya biodrivmedel. Dessutom ännu mer pengar till energieffektivisering.
Alltihop är främst till för en bättre klimatpolitik, men flera av åtgärderna kommer också att skapa nya jobb. Om Sverige tar täten i det teknikskifte som väntar på flera områden - så kan vi också ta täten i den miljödrivna tillväxten.
---
fredag 7 september 2007
Klåfingriga barn i farten
I serien "vad en ettåring kan ställa till med" har vi idag kommit fram till området elektroniska produkter.
Min dotter Matilda var nämligen på besök på jobbet i går torsdag. Samma dag som vi skulle publicera tidigare utlovad hemsida. Och samtidigt som jag satt och gjorde de sista förberedelserna inför publiceringen, så undersökte hon de sladdar och kontakter som fanns på golvet. Hon hittade naturligtvis sladdosan som var utrustad med en mycket lockande avstängningsknapp. Jag hade visserligen tejpat över den där så att den inte skulle stängas av av misstag men den tejpen hade hon snart lossat på. Klick, så svartnade alltihop.
Eftersom datorn var fullt sysselsatt så hände det något så att den inte kunde slås på igen.
Inte förrän idag fredag fick vi ordning på den med hjälp av vår datadoktor Per på Office. Han intygade också att det inte fanns någonting som undgick en klåfingrig ettåring.
En gammal skolkamrat beskrev en gång det där med att små barn har talibanblod i sig. Ibland är man benägen att hålla med.
Men nu är hemsidan ute och tack och lov ligger den på en server i Göteborg... så den ska hon väl ändå inte komma åt.
Min dotter Matilda var nämligen på besök på jobbet i går torsdag. Samma dag som vi skulle publicera tidigare utlovad hemsida. Och samtidigt som jag satt och gjorde de sista förberedelserna inför publiceringen, så undersökte hon de sladdar och kontakter som fanns på golvet. Hon hittade naturligtvis sladdosan som var utrustad med en mycket lockande avstängningsknapp. Jag hade visserligen tejpat över den där så att den inte skulle stängas av av misstag men den tejpen hade hon snart lossat på. Klick, så svartnade alltihop.
Eftersom datorn var fullt sysselsatt så hände det något så att den inte kunde slås på igen.
Inte förrän idag fredag fick vi ordning på den med hjälp av vår datadoktor Per på Office. Han intygade också att det inte fanns någonting som undgick en klåfingrig ettåring.
En gammal skolkamrat beskrev en gång det där med att små barn har talibanblod i sig. Ibland är man benägen att hålla med.
Men nu är hemsidan ute och tack och lov ligger den på en server i Göteborg... så den ska hon väl ändå inte komma åt.
onsdag 5 september 2007
Äntligen ny hemsida
Efter en hel del pyssel under hela våren är det äntligen dags för vår nya hemsida.
Vi har - i likhet med många andra - brottats med det eviga problemet hur man ska hålla sin hemsida uppdaterad. Alla vet hur viktigt det är att finnas på nätet, men den där ambitionen går sällan särskilt bra ihop med förmågan att förverkliga den i praktiken.
Den förra, som lanserades 2004, krävdes lite kunskap för att uppdatera och det hängde på att jag skulle skicka material till min fru som sen skulle ha tid att lägga in det med två ungar på armen... det gick sissådär.
Nu har vi en ny modell, snyggare, smartare och lättare att hålla uppdaterad.
Hoppas att det också ska märkas på kundtillströmningen.
Kolla in den på www.varmlandsbygden.se (eller vby.se om ni är lata)
Vi har - i likhet med många andra - brottats med det eviga problemet hur man ska hålla sin hemsida uppdaterad. Alla vet hur viktigt det är att finnas på nätet, men den där ambitionen går sällan särskilt bra ihop med förmågan att förverkliga den i praktiken.
Den förra, som lanserades 2004, krävdes lite kunskap för att uppdatera och det hängde på att jag skulle skicka material till min fru som sen skulle ha tid att lägga in det med två ungar på armen... det gick sissådär.
Nu har vi en ny modell, snyggare, smartare och lättare att hålla uppdaterad.
Hoppas att det också ska märkas på kundtillströmningen.
Kolla in den på www.varmlandsbygden.se (eller vby.se om ni är lata)
Bra jobbat SSU
Det är inte så ofta man får anledning att berömma det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Därför gäller det att passa på att nämna något som denna struliga organisation faktiskt gjort bra.
Man har tagit upp kampen mot de så kallade SMS-lånen där framförallt unga lockas att låna snabba pengar till räntor som borde vara kriminella. Nu har förbundet tagit juridisk hjälp för att försöka stoppa detta. Bra gjort.
Här behövs det både upplysning till ungdomarna och hårda nypor mot företagen.
Man har tagit upp kampen mot de så kallade SMS-lånen där framförallt unga lockas att låna snabba pengar till räntor som borde vara kriminella. Nu har förbundet tagit juridisk hjälp för att försöka stoppa detta. Bra gjort.
Här behövs det både upplysning till ungdomarna och hårda nypor mot företagen.
Karlanda mot Stureplan?
LEDARE I VÄRMLANDSBYGDEN 6 SEPTEMBER
En klassisk stad-land- konflikt kan vara under uppsegling i centerpartiet. En del menar till och med att en delning kan vara förestående, åtminstone om man läser röda ledarsidor. Sanningen är dock att detta mest är en mytbildning hos de politiska motståndarna.
Inget annat parti har så länge och så envetet stått på landsbygdens och de mindre orternas sida. Det kan ha handlat om rovdjur, strandskydd, skatteutjämning eller småföretagspolitik.
Samtidigt är det för centerpartiet precis som för alla andra - att har man ambitioner att växa och bli ett stort parti, så kan självfallet större städer inte helt sakna centerväljare.
Det är bara att se till statistiken: Stockholms län har 42 riksdagsledamöter. Stockholms kommun har 28. Göteborgs kommun har 18 och Malmö 10. De tre storstadsområdena har således 98 av 349 ledamöter.
En annan slående jämförelse. 19 procent av centerrösterna på Gotland gav inte ett enda riksdagsmandat. I Värmland gav 10 procent ett mandat, och i Stockholms län gav 5,3 procent gav två mandat.
Finns det då fog för oron att kampen om stadsväljarna får partiet att överge landsbygden? Nej, inte än i alla fall. I en regering måste kompromisser alltid göras men samtidigt finns möjlighet att genomföra politiken på ett sätt som en opposition inte kan.
Samtidigt är det naturligtvis så, att ska landsbygden få bättre villkor under den borgerliga regeringen, så hänger det helt och hållet på centerpartiet. Ansvaret är därmed stort.
Besvikna sossar
Från socialdemokratiskt håll hävdas att det är det högervridna ungdomsförbundet, samt centeravdelningen i Stockholms innerstad, som sätter dagordningen. Så är dock inte fallet, men att anklagelserna kommer, är föga förvånande.
I grunden handlar det om att många socialdemokrater ännu inte kommit över att centerpartiet inte längre är en hjälpande hand åt det största partiet. Numera får socialdemokraterna hålla till godo med bråkigt folk på vänsterkanten och antalet sossehöjdare som föredrar en vänsterpartist i stället för en centerpartist vid förhandlingsbordet, går förmodligen att räkna på ena handens fingrar.
Maud Olofssons hårda besked kring konflikträtten och LAS, har också retat upp många i arbetarrörelsen och ett parti som pratar på det viset, måste bekämpas till varje pris.
Tydlig färdriktning
Den ideologiska färdriktningen visar inte på någon rask marsch åt höger. Äganderätt, miljöarbete, småföretagsamhet, lägre skatter på lägre inkomster. Mer makt lokalt och regionalt … inget av detta är några nyheter i partiet.
Attityden är dock annorlunda. Ordvalet tuffare och mer konkret. Maud Olofsson tar ställning och strid där Olof Johansson skulle hänvisa till kommande centerstämma.
Centerpartiets ambition att växa och bli dubbelt så stort, är tuff. Men alla former av tillväxt innebär att man måste ta mark i de större städerna. Och vad är det för konstigt med det? Varför ska just centerpartiet vara ett parti som inte får jobba för stadsborna? Det är som om det fina folket i storstaden tycker det vore lugnast för alla om centern höll sig till hemmansägarna i Västerbotten.
Valet 2006 gav partiet en värdefull - om än ganska liten - plattform i Stockholm och Göteborg och om man framförallt driver miljöfrågan på rätt sätt, så är fortsatt tillväxt ingen omöjlighet. Måhända är de andra oroade för att det numera finns ytterligare en kraft att räkna med i städerna.
Att det finns ett intresse av att bygga upp en splittring och att detta har kallats en kamp mellan ”traktorcentern” och ”Stureplanscentern”, visar också på någonting annat. Bilderna av å ena sidan bonden i lantmännenkeps och overall och å andra sidan den välkammade och dyrt klädde innerstadsmannen, blir ett sätt för vänsterdebattörer, framförallt i Stockholm, att odla sina fördomar. Tyvärr leder detta bara till att diket mellan stad och land blir ännu bredare, när vi egentligen borde försöka enas om att båda behövs.
Debatten ger således inte bara en kränkande bild av ett parti som - i likhet med alla andra - försöker driva en helhetspolitik. Den är också kränkande för den landsbygd som numera består av allt från grovarbetare till akademiker.
Förhoppningsvis kommer landsbygdsbor och centerväljare lyssna mer på de förtroendevalda - än på Aftonbladets ledarsida.
En klassisk stad-land- konflikt kan vara under uppsegling i centerpartiet. En del menar till och med att en delning kan vara förestående, åtminstone om man läser röda ledarsidor. Sanningen är dock att detta mest är en mytbildning hos de politiska motståndarna.
Inget annat parti har så länge och så envetet stått på landsbygdens och de mindre orternas sida. Det kan ha handlat om rovdjur, strandskydd, skatteutjämning eller småföretagspolitik.
Samtidigt är det för centerpartiet precis som för alla andra - att har man ambitioner att växa och bli ett stort parti, så kan självfallet större städer inte helt sakna centerväljare.
Det är bara att se till statistiken: Stockholms län har 42 riksdagsledamöter. Stockholms kommun har 28. Göteborgs kommun har 18 och Malmö 10. De tre storstadsområdena har således 98 av 349 ledamöter.
En annan slående jämförelse. 19 procent av centerrösterna på Gotland gav inte ett enda riksdagsmandat. I Värmland gav 10 procent ett mandat, och i Stockholms län gav 5,3 procent gav två mandat.
Finns det då fog för oron att kampen om stadsväljarna får partiet att överge landsbygden? Nej, inte än i alla fall. I en regering måste kompromisser alltid göras men samtidigt finns möjlighet att genomföra politiken på ett sätt som en opposition inte kan.
Samtidigt är det naturligtvis så, att ska landsbygden få bättre villkor under den borgerliga regeringen, så hänger det helt och hållet på centerpartiet. Ansvaret är därmed stort.
Besvikna sossar
Från socialdemokratiskt håll hävdas att det är det högervridna ungdomsförbundet, samt centeravdelningen i Stockholms innerstad, som sätter dagordningen. Så är dock inte fallet, men att anklagelserna kommer, är föga förvånande.
I grunden handlar det om att många socialdemokrater ännu inte kommit över att centerpartiet inte längre är en hjälpande hand åt det största partiet. Numera får socialdemokraterna hålla till godo med bråkigt folk på vänsterkanten och antalet sossehöjdare som föredrar en vänsterpartist i stället för en centerpartist vid förhandlingsbordet, går förmodligen att räkna på ena handens fingrar.
Maud Olofssons hårda besked kring konflikträtten och LAS, har också retat upp många i arbetarrörelsen och ett parti som pratar på det viset, måste bekämpas till varje pris.
Tydlig färdriktning
Den ideologiska färdriktningen visar inte på någon rask marsch åt höger. Äganderätt, miljöarbete, småföretagsamhet, lägre skatter på lägre inkomster. Mer makt lokalt och regionalt … inget av detta är några nyheter i partiet.
Attityden är dock annorlunda. Ordvalet tuffare och mer konkret. Maud Olofsson tar ställning och strid där Olof Johansson skulle hänvisa till kommande centerstämma.
Centerpartiets ambition att växa och bli dubbelt så stort, är tuff. Men alla former av tillväxt innebär att man måste ta mark i de större städerna. Och vad är det för konstigt med det? Varför ska just centerpartiet vara ett parti som inte får jobba för stadsborna? Det är som om det fina folket i storstaden tycker det vore lugnast för alla om centern höll sig till hemmansägarna i Västerbotten.
Valet 2006 gav partiet en värdefull - om än ganska liten - plattform i Stockholm och Göteborg och om man framförallt driver miljöfrågan på rätt sätt, så är fortsatt tillväxt ingen omöjlighet. Måhända är de andra oroade för att det numera finns ytterligare en kraft att räkna med i städerna.
Att det finns ett intresse av att bygga upp en splittring och att detta har kallats en kamp mellan ”traktorcentern” och ”Stureplanscentern”, visar också på någonting annat. Bilderna av å ena sidan bonden i lantmännenkeps och overall och å andra sidan den välkammade och dyrt klädde innerstadsmannen, blir ett sätt för vänsterdebattörer, framförallt i Stockholm, att odla sina fördomar. Tyvärr leder detta bara till att diket mellan stad och land blir ännu bredare, när vi egentligen borde försöka enas om att båda behövs.
Debatten ger således inte bara en kränkande bild av ett parti som - i likhet med alla andra - försöker driva en helhetspolitik. Den är också kränkande för den landsbygd som numera består av allt från grovarbetare till akademiker.
Förhoppningsvis kommer landsbygdsbor och centerväljare lyssna mer på de förtroendevalda - än på Aftonbladets ledarsida.
torsdag 30 augusti 2007
Friidrotts VM
Dessa satans fjärdeplatser. Nu har svensk friidrott gått och fått Sven-Nylander-sjukan. Men det är skillnad. Vi är med i finaler i VM och OS numera. Det är skillnad mot att vara nöjda med någon enstaka medalj i EM - som det var förr. Att Mustafa Mohammed blir fyra på 3000 meter hinder tror jag få förstår hur stort det är. Att Susanna Kallur är enda europe i 100 m häck.
Men Donald Thomas- är det en pajas eller en riktig idrottare? Ja, vem vet, men höjd är ju ingen stilidrott, den ger medalj till den som hoppar högst, svårare än så är det inte.
Det kan kännas surt för de som tränat höjd varje dag i hela sitt liv att se hur en som tränat i åtta månader slår allihop. Men man kan också tänka så här: Tänk vilket slöseri med talang. Tänk om han satsat mer och tidigare. Om han kombinerat sin uppenbart stora talang, med medveten träning? Tänk vad bra han då hade kunnat vara.
Förvisso kan man även idag komma ganska långt med en avslappnad attityd till sin idrott. Men ska man hålla i längden på den högsta nivån, så räcker det inte.
Thomas visade efter sitt VM-guld att han verkade ta det hela med en klackspark. I så fall behöver inte de andra oroa sig. För då blir han inte gammal i höjdhoppareliten. Det var länge sedan idrotten fungerade så.
Men Donald Thomas- är det en pajas eller en riktig idrottare? Ja, vem vet, men höjd är ju ingen stilidrott, den ger medalj till den som hoppar högst, svårare än så är det inte.
Det kan kännas surt för de som tränat höjd varje dag i hela sitt liv att se hur en som tränat i åtta månader slår allihop. Men man kan också tänka så här: Tänk vilket slöseri med talang. Tänk om han satsat mer och tidigare. Om han kombinerat sin uppenbart stora talang, med medveten träning? Tänk vad bra han då hade kunnat vara.
Förvisso kan man även idag komma ganska långt med en avslappnad attityd till sin idrott. Men ska man hålla i längden på den högsta nivån, så räcker det inte.
Thomas visade efter sitt VM-guld att han verkade ta det hela med en klackspark. I så fall behöver inte de andra oroa sig. För då blir han inte gammal i höjdhoppareliten. Det var länge sedan idrotten fungerade så.
onsdag 29 augusti 2007
Templet i Karlstad
Nu är det öppet. Det efterlängtade shoppingtemplet i Karlstad. Och trots generösa öppettider alla veckans dagar, vallfärdade halva Mellansverige dit redan första dagen.
Ikea ger jobb och framtidstro i Värmland och tillsammans med övriga handelsutbyggnader så finns det väl knappast någon anledning att lämna länet längre. Åtminstone inte för att handla.
Vi säger välkommen hit, och vi varken hoppas eller tror att det inte ger några större negativa effekter för handeln i resten av länet. Värmland är trots allt bra mycket mer än bara Karlstad.
Ikea ger jobb och framtidstro i Värmland och tillsammans med övriga handelsutbyggnader så finns det väl knappast någon anledning att lämna länet längre. Åtminstone inte för att handla.
Vi säger välkommen hit, och vi varken hoppas eller tror att det inte ger några större negativa effekter för handeln i resten av länet. Värmland är trots allt bra mycket mer än bara Karlstad.
torsdag 23 augusti 2007
Skolskandalen i Torsby
Ledarkrönika i VärmlandsBygden 23 augusti
Kampen om skolan i Likenäs blir allt mer infekterad och den politiska majoriteten i Torsby skyr inga medel för att skolan ska förbli stängd.
16 augusti - fyra dagar före skolstarten - överklagade man igen.
Ett löjets skimmer sänker sig över kommunledningen.
Turerna kring Transtrands skola börjar bli svåra att hålla ordning på. Den riktiga holmgången började i december 2006 då Skolverket ändrar sitt tidigare ställningstagande och ger friskoleföreningen rätt till kommunala bidrag.
Sedan följer en rad med överklaganden från kommunens sida. Den hävdar att skolan är för dyr att driva, att barnen är för få och att folket i Stockholm inte har en aning om hur det är att driva skolverksamhet i landsbygdskommuner.
Men kommunen har fått fel i varje instans hittills. Varken Skolverket, Länsrätten eller Kammarrätten har gett kommunen rätt att stoppa bidragen.
Nu väntar prövning i Regeringsrätten.
Prövningarna har kommunen naturligtvis rätt att begära. Det kanske inte ens är negativt att ett sådant här ärende går hela vägen.
I det här läget borde man dock ha agerat annorlunda. Nu hamnar barnen i kläm. De har fått sin skolstart uppskjuten och de vet i skrivande stund inte var och när de får börja i nästa årskurs.
Det rimliga i hela den här historien hade varit att kommunen gett skolan ett års frist i väntan på att alla tillgängliga rättsinstanser provat om friskoleföreningen ska ha rätt till bidrag eller inte. Då hade föreningen, föräldrarna och personalen kunnat anpassa sig i lugn och ro. Nu blir det paniklösningar för alla – oavsett hur detta slutar.
Det är detta agerande som gör det till en rejäl skolskandal.
När kommunalrådet Håkan Laack dessutom - utan synbar tvekan - ställer olika områden och skolor mot varandra, så närmar vi oss snabbt sandlådan. Han skapar ilska ute bland folk och ökar klyftorna i en kommun som behöver hålla ihop.
Elevunderlaget är i många landsbygdsområden vikande. Men om man fattar beslut utifrån en prognos, så kommer den prognosen med största sannolikhet att slå in. Barnfamiljer flyttar inte till ett område där det saknas barnomsorg och skola.
Inom Klarälvdalens rektorsområde finns det fyra skolor på ungefär lika många mil. Födelsetalen är idag inte tillräckliga för alla, det inser även den varmaste småskoleanhängare. Men utvecklingen kan vända och när allt fler söker efter billigare boenden i attraktiva och vattennära lägen, så ska inget tas för givet.
Och så länge det finns ett hållbart elevunderlag så bör verksamheten få chansen att finnas kvar.
Striden har nu fått en politisk konsekvens genom att Sarah Edbom, socialdemokrat och vice ordförande i friskolan i Transtrand, valt att lämna några av sina partipolitiska uppdrag. Ordföranden i föreningen Annétthe Zettergren är också hon förtroendevald, men för moderaterna. Hon sitter än så länge kvar på sina poster.
Hennes partikollega Agneta Amneteg tycker det här visar att det är för mycket bytänkande i kommunen och att många politiker saknar helhetsperspektiv.
Så där brukar det låta när politiker från centralorten uttalar sig.
Frågan är hur hennes helhetstänkande ser ut när hon utsätter 49 skolbarn för denna osäkra väntan?
---
Kampen om skolan i Likenäs blir allt mer infekterad och den politiska majoriteten i Torsby skyr inga medel för att skolan ska förbli stängd.
16 augusti - fyra dagar före skolstarten - överklagade man igen.
Ett löjets skimmer sänker sig över kommunledningen.
Turerna kring Transtrands skola börjar bli svåra att hålla ordning på. Den riktiga holmgången började i december 2006 då Skolverket ändrar sitt tidigare ställningstagande och ger friskoleföreningen rätt till kommunala bidrag.
Sedan följer en rad med överklaganden från kommunens sida. Den hävdar att skolan är för dyr att driva, att barnen är för få och att folket i Stockholm inte har en aning om hur det är att driva skolverksamhet i landsbygdskommuner.
Men kommunen har fått fel i varje instans hittills. Varken Skolverket, Länsrätten eller Kammarrätten har gett kommunen rätt att stoppa bidragen.
Nu väntar prövning i Regeringsrätten.
Prövningarna har kommunen naturligtvis rätt att begära. Det kanske inte ens är negativt att ett sådant här ärende går hela vägen.
I det här läget borde man dock ha agerat annorlunda. Nu hamnar barnen i kläm. De har fått sin skolstart uppskjuten och de vet i skrivande stund inte var och när de får börja i nästa årskurs.
Det rimliga i hela den här historien hade varit att kommunen gett skolan ett års frist i väntan på att alla tillgängliga rättsinstanser provat om friskoleföreningen ska ha rätt till bidrag eller inte. Då hade föreningen, föräldrarna och personalen kunnat anpassa sig i lugn och ro. Nu blir det paniklösningar för alla – oavsett hur detta slutar.
Det är detta agerande som gör det till en rejäl skolskandal.
När kommunalrådet Håkan Laack dessutom - utan synbar tvekan - ställer olika områden och skolor mot varandra, så närmar vi oss snabbt sandlådan. Han skapar ilska ute bland folk och ökar klyftorna i en kommun som behöver hålla ihop.
Elevunderlaget är i många landsbygdsområden vikande. Men om man fattar beslut utifrån en prognos, så kommer den prognosen med största sannolikhet att slå in. Barnfamiljer flyttar inte till ett område där det saknas barnomsorg och skola.
Inom Klarälvdalens rektorsområde finns det fyra skolor på ungefär lika många mil. Födelsetalen är idag inte tillräckliga för alla, det inser även den varmaste småskoleanhängare. Men utvecklingen kan vända och när allt fler söker efter billigare boenden i attraktiva och vattennära lägen, så ska inget tas för givet.
Och så länge det finns ett hållbart elevunderlag så bör verksamheten få chansen att finnas kvar.
Striden har nu fått en politisk konsekvens genom att Sarah Edbom, socialdemokrat och vice ordförande i friskolan i Transtrand, valt att lämna några av sina partipolitiska uppdrag. Ordföranden i föreningen Annétthe Zettergren är också hon förtroendevald, men för moderaterna. Hon sitter än så länge kvar på sina poster.
Hennes partikollega Agneta Amneteg tycker det här visar att det är för mycket bytänkande i kommunen och att många politiker saknar helhetsperspektiv.
Så där brukar det låta när politiker från centralorten uttalar sig.
Frågan är hur hennes helhetstänkande ser ut när hon utsätter 49 skolbarn för denna osäkra väntan?
---
Sjukskrivning är inget botemedel
Ledare i VärmlandsBygden 16 augusti
”Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling.”
Det säger Jan Larsson på Socialstyrelsen, som varit projektledare för de nya riktlinjerna för sjukskrivningar som nu flitigt debatteras. Och som den nuvarande regeringen - helt felaktigt - får skulden för.
Larssons konstaterande är viktigt. Det är också symptomatiskt för hur många sjukskrivna tillbringar sin tid. Med att vänta.
Vänta på tid till läkare, till behandlingar. Eller en väntan på att självläka.
Stora problem
Rikslinjerna ska vara färdiga i oktober (det ska inte träda i kraft då, vilket hävdats i en del media) och det omfattar ett 90 tal olika diagnoser. Mest uppmärksammat har varit utmattningsdepression, utbrändhet, som generellt sett inte ska ge en enda sjukskrivningsdag.
Kritiken mot förslagen är inte oväntat hård men den som läser en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (december 2006) får en inblick i problemens art.
Mellan 1997 och 2000 fördubblades antalet sjukpenningdagar och omräknat till helårsarbetande motsvarade de den förfärande nivån på 14 procent av den arbetsföra befolkningen. Även om nivån har sjunkit sedan dess, så har vi den högsta andelen sjukskrivna i hela Europa.
Många har frågat sig varför.
Tänkbara orsaker
Några orsaker som lyfts fram i olika sammanhang är:
* Ett stark förändringstryck på arbetsmarknaden och en känsla av att inte ha kontroll över sin arbetssituation.
* Vår sjukförsäkring är ganska öppen och till skillnad från de flesta andra länder har inte vi någon bortre gräns för sjukskrivningen.
* Vi har dubbelt så många 60-64 åringar som jobbar än genomsnittet för Europa och vi har också en betydligt högre andel förvärvsarbetande äldre kvinnor. I sjukskrivningsstatistiken är dessa grupper överrepresenterade.
* Vi har en regional obalans på efterfrågan på arbetskraft och det gör att arbetslöshet och sjukskrivning flyter samman.
Behoven finns
När läkarna får tycka till så beskriver de att attityderna till sjukskrivningar har ändrats och det är inte ovanligt att patienter vill vara sjukskrivna av annan anledning än arbetsoförmåga orsakad av sjukdom.
80 procent av läkarna upplever problem med att de inte är överens med patienten om hur lång sjukskrivningen ska vara och i sådana fall följs oftast patientens vilja. De tycker också det är svårt att bedöma hur arbetsförmågan påverkats av den aktuella diagnosen.
Statistiken, kostnaderna och läkarnas synpunkter visar att det finns ett behov av tydligare riktlinjer.
Provocerande
Socialstyrelsens förslag att utbrändhet - en åkomma som ökar i hela Europa - inte bör resultera i en enda sjukskrivningsdag upplevs naturligtvis som provocerande.
Men eftersom det på detta område är vanligt med långa sjukskrivningstider och man ser ett tydligt samband mellan sjukskrivningens längd och risken för ett permanent utanförskap - så är det ändå viktigt med en tydlig markering. Men den måste naturligtvis tillämpas med förnuft.
Utöver minskade och mer standardiserade sjukskrivningstider, framhåller man vikten av att patienten byter arbetsuppgifter eller yrke. Åtgärderna måste också sättas in avsevärt snabbare och därmed ställs krav på att sjukvården jobbar bort de orimliga väntetiderna som finns idag.
Slå ihop
Den borgerliga regeringen får nu en del kritik för förslagen, men det var alltså den förra som delade ut uppdraget. Den politiska enigheten finns således - även som socialdemokratiska företrädare av populistiska skäl talar tyst om det.
Enighet finns det däremot inte kring det andra systemskifte som det här projektet borde föranleda: Behovet av en sammanhållen arbetslivsförsäkring.
Förstatliga a-kassan, slå samman den med systemen för frånvaro på grund av ohälsa, inklusive förtidspensionen och lägg allt under ett tak. Då kan inte den som behöver hjälp hamna mellan stolarna. Det skulle spara både pengar och lidande.
När ska regeringen våga ta i den utmaningen?
-----
”Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling.”
Det säger Jan Larsson på Socialstyrelsen, som varit projektledare för de nya riktlinjerna för sjukskrivningar som nu flitigt debatteras. Och som den nuvarande regeringen - helt felaktigt - får skulden för.
Larssons konstaterande är viktigt. Det är också symptomatiskt för hur många sjukskrivna tillbringar sin tid. Med att vänta.
Vänta på tid till läkare, till behandlingar. Eller en väntan på att självläka.
Stora problem
Rikslinjerna ska vara färdiga i oktober (det ska inte träda i kraft då, vilket hävdats i en del media) och det omfattar ett 90 tal olika diagnoser. Mest uppmärksammat har varit utmattningsdepression, utbrändhet, som generellt sett inte ska ge en enda sjukskrivningsdag.
Kritiken mot förslagen är inte oväntat hård men den som läser en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (december 2006) får en inblick i problemens art.
Mellan 1997 och 2000 fördubblades antalet sjukpenningdagar och omräknat till helårsarbetande motsvarade de den förfärande nivån på 14 procent av den arbetsföra befolkningen. Även om nivån har sjunkit sedan dess, så har vi den högsta andelen sjukskrivna i hela Europa.
Många har frågat sig varför.
Tänkbara orsaker
Några orsaker som lyfts fram i olika sammanhang är:
* Ett stark förändringstryck på arbetsmarknaden och en känsla av att inte ha kontroll över sin arbetssituation.
* Vår sjukförsäkring är ganska öppen och till skillnad från de flesta andra länder har inte vi någon bortre gräns för sjukskrivningen.
* Vi har dubbelt så många 60-64 åringar som jobbar än genomsnittet för Europa och vi har också en betydligt högre andel förvärvsarbetande äldre kvinnor. I sjukskrivningsstatistiken är dessa grupper överrepresenterade.
* Vi har en regional obalans på efterfrågan på arbetskraft och det gör att arbetslöshet och sjukskrivning flyter samman.
Behoven finns
När läkarna får tycka till så beskriver de att attityderna till sjukskrivningar har ändrats och det är inte ovanligt att patienter vill vara sjukskrivna av annan anledning än arbetsoförmåga orsakad av sjukdom.
80 procent av läkarna upplever problem med att de inte är överens med patienten om hur lång sjukskrivningen ska vara och i sådana fall följs oftast patientens vilja. De tycker också det är svårt att bedöma hur arbetsförmågan påverkats av den aktuella diagnosen.
Statistiken, kostnaderna och läkarnas synpunkter visar att det finns ett behov av tydligare riktlinjer.
Provocerande
Socialstyrelsens förslag att utbrändhet - en åkomma som ökar i hela Europa - inte bör resultera i en enda sjukskrivningsdag upplevs naturligtvis som provocerande.
Men eftersom det på detta område är vanligt med långa sjukskrivningstider och man ser ett tydligt samband mellan sjukskrivningens längd och risken för ett permanent utanförskap - så är det ändå viktigt med en tydlig markering. Men den måste naturligtvis tillämpas med förnuft.
Utöver minskade och mer standardiserade sjukskrivningstider, framhåller man vikten av att patienten byter arbetsuppgifter eller yrke. Åtgärderna måste också sättas in avsevärt snabbare och därmed ställs krav på att sjukvården jobbar bort de orimliga väntetiderna som finns idag.
Slå ihop
Den borgerliga regeringen får nu en del kritik för förslagen, men det var alltså den förra som delade ut uppdraget. Den politiska enigheten finns således - även som socialdemokratiska företrädare av populistiska skäl talar tyst om det.
Enighet finns det däremot inte kring det andra systemskifte som det här projektet borde föranleda: Behovet av en sammanhållen arbetslivsförsäkring.
Förstatliga a-kassan, slå samman den med systemen för frånvaro på grund av ohälsa, inklusive förtidspensionen och lägg allt under ett tak. Då kan inte den som behöver hjälp hamna mellan stolarna. Det skulle spara både pengar och lidande.
När ska regeringen våga ta i den utmaningen?
-----
fredag 10 augusti 2007
Klumpigt, fp
Folkpartiet har inte för vana att sitta still i regeringsbåten.
Nu vill man åter lyfta en folkomröstning om EMU. Trots att verkligheten visar att Sverige klarat sig alldeles utmärkt utanför den gemensamma valutan. Det finns ett stort värde med att ha en ränta som anpassas efter landets förhållanden och de vinster som skulle kunna göras i exportindustrin, skulle snabbt förvandlas till en förlust när ländernas ekonomier går i otakt.
Svenskarna tog ett klokt därför ett klokt beslut 2003. Det finns ingen anledning att ompröva detta.
Nu vill man åter lyfta en folkomröstning om EMU. Trots att verkligheten visar att Sverige klarat sig alldeles utmärkt utanför den gemensamma valutan. Det finns ett stort värde med att ha en ränta som anpassas efter landets förhållanden och de vinster som skulle kunna göras i exportindustrin, skulle snabbt förvandlas till en förlust när ländernas ekonomier går i otakt.
Svenskarna tog ett klokt därför ett klokt beslut 2003. Det finns ingen anledning att ompröva detta.
torsdag 9 augusti 2007
Profilen som skrämmer
Nu gjorde jag det. Anmälde mig till Lidingöloppet. 30 km i tuffaste terräng.
Har inte provat detta tidigare och det var med skräckblandad spänning som jag skickade in mitt namn. Arrangörerna är heller inte fega av sig, de visar stolt upp banprofilen på sin hemsida och den ser minsann skräckinjagande ut. Lägg därtill det mjuka underlaget och du har en mandomsprov av sällan skådat slag.
Men eftersom min gode vän Henrik Lander tänker springa där för att slutföra sin Sverigeklassiker så kan ju inte jag stå över. Han ska inte få lida ensam. Men jag gissar att vi bör boka en ambulans för hemfärden.
Har inte provat detta tidigare och det var med skräckblandad spänning som jag skickade in mitt namn. Arrangörerna är heller inte fega av sig, de visar stolt upp banprofilen på sin hemsida och den ser minsann skräckinjagande ut. Lägg därtill det mjuka underlaget och du har en mandomsprov av sällan skådat slag.
Men eftersom min gode vän Henrik Lander tänker springa där för att slutföra sin Sverigeklassiker så kan ju inte jag stå över. Han ska inte få lida ensam. Men jag gissar att vi bör boka en ambulans för hemfärden.
lägg ner a-kassorna...
Maud Olofsson har lagt ett nytt jobbpaket i egenskap av partiledare från centerpartiet.
Det mest iögonfallande är att hon vill inskränka i strejkrätten. Minst lika intressant är dock att hon åter lyfter kravet på en sammanhållande arbetslivsförsäkring. Det är verkligen något som behövs. Det är allt fler som faller mellan stolarna, som är för friska för försäkringskassan, men för sjuka för a-kassan. Vi måste få ett system där myndigheterna ser och hjälper individen i stället för att försöka butta över den till grannmyndigheten.
Vi måste också avveckla fackens drift av a-kassan. Samordna, lägg ner 36 olika kassor (jodå, de är så många) och ersätt dem med en, i statlig regi. Då ökar förutsättningar för lika och rättvis behandling.
Men det törs tydligen inte regeringen ta i.
Det mest iögonfallande är att hon vill inskränka i strejkrätten. Minst lika intressant är dock att hon åter lyfter kravet på en sammanhållande arbetslivsförsäkring. Det är verkligen något som behövs. Det är allt fler som faller mellan stolarna, som är för friska för försäkringskassan, men för sjuka för a-kassan. Vi måste få ett system där myndigheterna ser och hjälper individen i stället för att försöka butta över den till grannmyndigheten.
Vi måste också avveckla fackens drift av a-kassan. Samordna, lägg ner 36 olika kassor (jodå, de är så många) och ersätt dem med en, i statlig regi. Då ökar förutsättningar för lika och rättvis behandling.
Men det törs tydligen inte regeringen ta i.
fredag 6 juli 2007
Kass a-kassedebatt
Läser i Aftonbladet att två av tre funderar på att gå ur a-kassan om avgiften höjs ytterligare. Redan har ungefär 250 000 personer gjort det.
Det får mig att undra en massa saker:
* De som lämnar - är det personer som har så nära till pension att a-kassan inte hinner få någon praktisk betydelse om de råkar förlora jobbet. Eller är är så många så säkra på att snabbt kunna hitta nytt jobb att de inte anser sig behöva vara med?
* Om man blir arbetslös - vilka rättigheter har man då att få andra bidrag om man av fri vilja gått ur kassan?
* Varför kritiserar facket ambitionen att göra a-kassan obligatorisk - de pratar ju gärna om solidaritet med varandra och större solidaritet kan knappast finnas än om alla är med och betalar till denna försäkring.
* Hur trovärdig är facket i den här debatten? Är det inte så att de helst vill att så många som möjligt ska lämna a-kassan bara för att tvinga regeringen att ändra sig. Våra största fackförbund är ju trots allt i sin främsta lojalitet gentemot Partiet - inte gentemot sina medlemmar.
Det får mig att undra en massa saker:
* De som lämnar - är det personer som har så nära till pension att a-kassan inte hinner få någon praktisk betydelse om de råkar förlora jobbet. Eller är är så många så säkra på att snabbt kunna hitta nytt jobb att de inte anser sig behöva vara med?
* Om man blir arbetslös - vilka rättigheter har man då att få andra bidrag om man av fri vilja gått ur kassan?
* Varför kritiserar facket ambitionen att göra a-kassan obligatorisk - de pratar ju gärna om solidaritet med varandra och större solidaritet kan knappast finnas än om alla är med och betalar till denna försäkring.
* Hur trovärdig är facket i den här debatten? Är det inte så att de helst vill att så många som möjligt ska lämna a-kassan bara för att tvinga regeringen att ändra sig. Våra största fackförbund är ju trots allt i sin främsta lojalitet gentemot Partiet - inte gentemot sina medlemmar.
Het mobiltelefon
Vi som alltid gillat Apple gladdes mycket åt att det relativt lilla dataföretagets lansering av Ipod för några år sedan. En produkt som snabbt intog nästan samma position i musikspelarvärlden som Microsoft har på operativsystem.
För en vecka sedan lanserades nästa väntade succé: Iphone. Aldrig tidigare har väl en mobiltelefon väckt så stort intresse och på denna vecka så såldes den i över en miljon ex. I vinter kommer telefonen till den svenska marknaden, men ganska snart kommer den nog att dyka upp i flertalet musikvideos och TV-serier. För Apple vet hur man produktplacerar.
Samtidigt passerade Apple självaste Nokia på den amerikanska Nastaq-börsen.
Så nu får alla PC och Microsoftfanatiker något nytt att irritera sig över.
För en vecka sedan lanserades nästa väntade succé: Iphone. Aldrig tidigare har väl en mobiltelefon väckt så stort intresse och på denna vecka så såldes den i över en miljon ex. I vinter kommer telefonen till den svenska marknaden, men ganska snart kommer den nog att dyka upp i flertalet musikvideos och TV-serier. För Apple vet hur man produktplacerar.
Samtidigt passerade Apple självaste Nokia på den amerikanska Nastaq-börsen.
Så nu får alla PC och Microsoftfanatiker något nytt att irritera sig över.
torsdag 5 juli 2007
Ledare 5/7: Bra Hägglund!
Kd-ledaren Göran Hägglund var på sitt riksting välgörande tydlig mot de abortmotståndare som försökte flytta kristdemokraterna ett antal decennier bakåt i tiden. Nu vill dessa starta ett eget parti och även om Hägglunds medlemslista därmed skulle bli kortare, så gråter han knappast.
Han - och många andra i partiet - är rimligen ganska trötta på den här diskussionen.
Han - och många andra i partiet - är rimligen ganska trötta på den här diskussionen.
Ledare 5/7: Gammal grundtrygghet håller än
Debatten om nivåerna vid sjukdom och arbetslöshet har varit mycket hård. Men i grunden så är skillnaden mellan höger och vänster inte så stor som det ofta verkar.
Ingen törs ifrågasätta de spretiga system där allt fler faller mellan stolarna.
Nu vill två unga centerpartister ånyo ändra på det.
Det är inga nyheter som CUF-ordföranden Magnus Andersson och landstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson, föreslår på Dagens Nyheters debattsida. Tvärtom, få saker har diskuterats så länge som detta.
Systemet innebär att dagens system för sjuk- och arbetslöshetsersättning ersätts med grundtrygghet där alla medborgare, oavsett inkomst, får lika mycket.
Det är bra att de vill sätta igång den här debatten igen. Bristerna i dagens system är stora och de kommer inte att minska.
Sammanfattat handlar det om:
* Flera system - framförallt de för arbetslöshet och sjukskrivning - leder till att många hamnar mellan stolarna, allra helst nu när båda systemen blivit tuffare. Frågan är också om det är rimligt att ersättningen ska variera beroende på varför man inte kan jobba.
* Mycket pengar skyfflas runt i systemet och det mesta går tillbaka till den som via skattsedeln betalat in till försäkringen. Endast en mindre del omfördelas från rika till fattiga.
* Dagens system är tuffa mot de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, eller som är egna företagare.
Få vuxna politiker har vågat ta i de här bristerna och därför har kampen mellan höger och vänster uteslutande handlat om procentnivåer, samt antal tillgängliga ersättningsdagar.
Förslag om införande av grundtrygghet har funnts i centerrörelsen mycket länge. Redan i slutet på 1950-talet använder dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund begreppet i samband med debatten om ATP.
1994 utgjorde det ett av tre ben i valkampanjen och året efter undertecknade partiledaren Olof Johansson en av många motioner i ämnet. Han - och några av riksdagskollegerna - skriver:
”Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten.”
”Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro”
Grundtrygghet är således inget tillfälligt utspel från ett högervridet centerparti. I själva verket är få saker så grundligt förankrade som just detta.
I motionen från 1995 lanseras dessutom den gemensamma arbetslivsförsäkringen som ger en enda ersättning oavsett anledning till oförmågan att jobba. Ett enklare system där ingen faller mellan stolarna. Men på den kroken har inget annat parti hittills nappat. Åtminstone inte än.
CUF har dock hela tiden velat gå längre. När partiet sagt att det upp till ett tak ska finnas en viss relationen till inkomsten, så har ungdomarna krävt endast en nivå, lika för alla. Förr handlade det om rättvisa mot de som stod utanför. Andersson och Andersson sätter dock den personliga friheten i första rummet. Sänk skatterna och låt folk få försäkra sig själva, är budskapet.
Detta är dock inte rätt sätt att vinna debatten, ens i det individualiserade 2000-talet.
Det är svårt att finna en nivå som inte motarbetar arbetslinjen, men som heller inte blir så låg att de med normala inkomster faller för tungt.
Debattörernas resonemang om ett välfärdskonto under en övergångsperiod som sedan helt ersätts med privat sparande riskerar gynna de gynnade. För vem vill försäkra en 55-årig kvinna med hela livet i den tunga sjukvården - och till vilket pris?
Kritiken mot nuvarande socialförsäkringar är mer befogad än någonsin och vi hoppas att centerpartiet i regeringsställning orkar ta upp de gamla förslagen om arbetslivsförsäkring och grundtrygghet - med inslag av inkomstskydd.
Det skulle minska byråkratin och öka rättvisan.
Ingen törs ifrågasätta de spretiga system där allt fler faller mellan stolarna.
Nu vill två unga centerpartister ånyo ändra på det.
Det är inga nyheter som CUF-ordföranden Magnus Andersson och landstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson, föreslår på Dagens Nyheters debattsida. Tvärtom, få saker har diskuterats så länge som detta.
Systemet innebär att dagens system för sjuk- och arbetslöshetsersättning ersätts med grundtrygghet där alla medborgare, oavsett inkomst, får lika mycket.
Det är bra att de vill sätta igång den här debatten igen. Bristerna i dagens system är stora och de kommer inte att minska.
Sammanfattat handlar det om:
* Flera system - framförallt de för arbetslöshet och sjukskrivning - leder till att många hamnar mellan stolarna, allra helst nu när båda systemen blivit tuffare. Frågan är också om det är rimligt att ersättningen ska variera beroende på varför man inte kan jobba.
* Mycket pengar skyfflas runt i systemet och det mesta går tillbaka till den som via skattsedeln betalat in till försäkringen. Endast en mindre del omfördelas från rika till fattiga.
* Dagens system är tuffa mot de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, eller som är egna företagare.
Få vuxna politiker har vågat ta i de här bristerna och därför har kampen mellan höger och vänster uteslutande handlat om procentnivåer, samt antal tillgängliga ersättningsdagar.
Förslag om införande av grundtrygghet har funnts i centerrörelsen mycket länge. Redan i slutet på 1950-talet använder dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund begreppet i samband med debatten om ATP.
1994 utgjorde det ett av tre ben i valkampanjen och året efter undertecknade partiledaren Olof Johansson en av många motioner i ämnet. Han - och några av riksdagskollegerna - skriver:
”Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten.”
”Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro”
Grundtrygghet är således inget tillfälligt utspel från ett högervridet centerparti. I själva verket är få saker så grundligt förankrade som just detta.
I motionen från 1995 lanseras dessutom den gemensamma arbetslivsförsäkringen som ger en enda ersättning oavsett anledning till oförmågan att jobba. Ett enklare system där ingen faller mellan stolarna. Men på den kroken har inget annat parti hittills nappat. Åtminstone inte än.
CUF har dock hela tiden velat gå längre. När partiet sagt att det upp till ett tak ska finnas en viss relationen till inkomsten, så har ungdomarna krävt endast en nivå, lika för alla. Förr handlade det om rättvisa mot de som stod utanför. Andersson och Andersson sätter dock den personliga friheten i första rummet. Sänk skatterna och låt folk få försäkra sig själva, är budskapet.
Detta är dock inte rätt sätt att vinna debatten, ens i det individualiserade 2000-talet.
Det är svårt att finna en nivå som inte motarbetar arbetslinjen, men som heller inte blir så låg att de med normala inkomster faller för tungt.
Debattörernas resonemang om ett välfärdskonto under en övergångsperiod som sedan helt ersätts med privat sparande riskerar gynna de gynnade. För vem vill försäkra en 55-årig kvinna med hela livet i den tunga sjukvården - och till vilket pris?
Kritiken mot nuvarande socialförsäkringar är mer befogad än någonsin och vi hoppas att centerpartiet i regeringsställning orkar ta upp de gamla förslagen om arbetslivsförsäkring och grundtrygghet - med inslag av inkomstskydd.
Det skulle minska byråkratin och öka rättvisan.
Prisras!
Satt och bläddrade i gamla fakturor på jobbet. En häpnadsväckande läsning över den tekniska utvecklingen.
2004 på hösten köpte vi en 20 tums skärm till en dator. Värsting på den tiden. Den kostade 12 600 kr+moms. Går in på Apples hemsida och ser att den idag kostar 4 700 plus moms. På två och ett halvt år har priset sjunkit med nästan 2/3.
Kollar också en av datorerna vi då köpte. Den kostade 12500 kr plus moms. Något motsvarande idag (fast något bättre) kostar 7700 plus moms, 40% billigare.
Retsamt?
Nja, framförallt är det hoppingivande. Liknande utveckling finns ju inom allt teknisk utrustning, frågan är dock om vi någon gång når en gräns. Kommer vi få en 42 tums LCD tv på köpet när vi går med i en bokklubb om 30 år? Och får vi en spis med induktionshäll om vi börjar prenumerera på Allers?
Den som lever får se.
2004 på hösten köpte vi en 20 tums skärm till en dator. Värsting på den tiden. Den kostade 12 600 kr+moms. Går in på Apples hemsida och ser att den idag kostar 4 700 plus moms. På två och ett halvt år har priset sjunkit med nästan 2/3.
Kollar också en av datorerna vi då köpte. Den kostade 12500 kr plus moms. Något motsvarande idag (fast något bättre) kostar 7700 plus moms, 40% billigare.
Retsamt?
Nja, framförallt är det hoppingivande. Liknande utveckling finns ju inom allt teknisk utrustning, frågan är dock om vi någon gång når en gräns. Kommer vi få en 42 tums LCD tv på köpet när vi går med i en bokklubb om 30 år? Och får vi en spis med induktionshäll om vi börjar prenumerera på Allers?
Den som lever får se.
fredag 29 juni 2007
CUF fortfarande mot kärnkraft
Fredrick Federley blev som CUF-ordförande känd för att förespråka kärnkraften. En ny linje för centerpartiet, hoppades reaktorkramarna på.
Jag var en av dem som var mycket kritisk till detta, men jag fann tröst i det faktum att ombud på stämma efter stämma inte höll med sin ordförande. Nu vill man förvisso att de kvarvarande reaktorerna ska tuffa och gå så länge de är säkra och ekonomiskt lönsamma. (något som torde vara en definitionssak med anledning av de stora säkerhetsproblem som uppdagats i landets kärnkraftverk)
Men fortfarande gäller följande för CUFarna:
"CUF ser inte kärnkraften som en långsiktig lösning på energiproblemen. Kärnkraftens bränsle, uranet, är en ändlig råvara som orsakar stora miljöproblem, från brytning via transporter, till produktion med dess höga säkerhetsrisker. Dessutom går det åt en enorm mängd energi vid framtagningen av uran. En eventuell kärnkraftsolycka riskerar få förödande konsekvenser i ett stort område för en lång tid framåt. EU är ett utmärkt forum för att tackla detta problem. --- Vi i CUF vill verka för att den dag vi kan stänga ner reaktorerna så snart som möjligt ska vara här, både genom att verka för att de hållbara alternativen utvecklas och genom att verka för att nedstängningen av reaktorer inte i onödan fördröjs. Några nya kärnkraftsverk ska inte byggas i Sverige. Det skall inte heller sättas några nya kärnkraftsreaktorer i bruk."
Jag hoppas Magnus Andersson väljer att följa denna inriktning.
Jag var en av dem som var mycket kritisk till detta, men jag fann tröst i det faktum att ombud på stämma efter stämma inte höll med sin ordförande. Nu vill man förvisso att de kvarvarande reaktorerna ska tuffa och gå så länge de är säkra och ekonomiskt lönsamma. (något som torde vara en definitionssak med anledning av de stora säkerhetsproblem som uppdagats i landets kärnkraftverk)
Men fortfarande gäller följande för CUFarna:
"CUF ser inte kärnkraften som en långsiktig lösning på energiproblemen. Kärnkraftens bränsle, uranet, är en ändlig råvara som orsakar stora miljöproblem, från brytning via transporter, till produktion med dess höga säkerhetsrisker. Dessutom går det åt en enorm mängd energi vid framtagningen av uran. En eventuell kärnkraftsolycka riskerar få förödande konsekvenser i ett stort område för en lång tid framåt. EU är ett utmärkt forum för att tackla detta problem. --- Vi i CUF vill verka för att den dag vi kan stänga ner reaktorerna så snart som möjligt ska vara här, både genom att verka för att de hållbara alternativen utvecklas och genom att verka för att nedstängningen av reaktorer inte i onödan fördröjs. Några nya kärnkraftsverk ska inte byggas i Sverige. Det skall inte heller sättas några nya kärnkraftsreaktorer i bruk."
Jag hoppas Magnus Andersson väljer att följa denna inriktning.
torsdag 28 juni 2007
Prioritera rätt, Borg
Om vi ska se någon fördel med den borgerliga kräftgången i opinionen så är det att det får ministrarna att hålla sig på tårna.
Ett exempel fick vi när Anders Borg förklarade att han tänker gå vidare med jobbavdraget med sänkta skatter på låga och medelhöga inkomster.
Han gör det med det eviga mantrat att det gör det lönsamt att jobba, men jag tycker det lika mycket handlar om anständighet. Vi har idag väldigt höga skatter på låga inkomster och det gör att det mesta av höjda löner för den gruppen försvinner till skatt och sänkta bostads och socialbidrag. Det blir väldigt svårt att komma ur ett bidragsberoende. Jag tycker det måste gå att leva någorlunda hyggligt på sin lön och då måste samhället anpassa skatteskalorna därefter.
För att profilen ska bli rätt så måste regeringen denna gång helt utelämna skattesänkningar i löner över exv 23 000 kronor.
Ett exempel fick vi när Anders Borg förklarade att han tänker gå vidare med jobbavdraget med sänkta skatter på låga och medelhöga inkomster.
Han gör det med det eviga mantrat att det gör det lönsamt att jobba, men jag tycker det lika mycket handlar om anständighet. Vi har idag väldigt höga skatter på låga inkomster och det gör att det mesta av höjda löner för den gruppen försvinner till skatt och sänkta bostads och socialbidrag. Det blir väldigt svårt att komma ur ett bidragsberoende. Jag tycker det måste gå att leva någorlunda hyggligt på sin lön och då måste samhället anpassa skatteskalorna därefter.
För att profilen ska bli rätt så måste regeringen denna gång helt utelämna skattesänkningar i löner över exv 23 000 kronor.
Bodström pressade Lambertz
Jag har länge gillat Justitiekansler Göran Lambertz. Han har inte hukat för obekväma sanningar och det känns som han i ett ärligt uppsåt står på de svagas sida.
I dagens Sommar avslöjar han att nära medarbetare till förre justitieminister Thomas Bodström försökte få honom att avstå från kritiken mot polis- och domarväsende. Kritiken bestod i att Lambertz menade att vissa poliser ljuger för att skydda kolleger eller för att få misstänkta bovar att åka fast. Samt att det sitter oskyldiga människor i svenska fängelser.
Lambertz förvånades över att så mycket kraft ägnades åt att dementera uppgifterna, i stället för att se sanningen i vitögat.
Han har rätt. Poliskåren ställs dagligen på svåra prov och det vore ologiskt att utgå ifrån att alla som ingår i denna kår, klarar av detta uppdrag.
Enda sättet att säkra det höga förtroende som en polis måste ha - är att hålla rent framför egen dörr. Då borde man inte kritisera budbäraren - utan i stället ta tag i problemen.
I dagens Sommar avslöjar han att nära medarbetare till förre justitieminister Thomas Bodström försökte få honom att avstå från kritiken mot polis- och domarväsende. Kritiken bestod i att Lambertz menade att vissa poliser ljuger för att skydda kolleger eller för att få misstänkta bovar att åka fast. Samt att det sitter oskyldiga människor i svenska fängelser.
Lambertz förvånades över att så mycket kraft ägnades åt att dementera uppgifterna, i stället för att se sanningen i vitögat.
Han har rätt. Poliskåren ställs dagligen på svåra prov och det vore ologiskt att utgå ifrån att alla som ingår i denna kår, klarar av detta uppdrag.
Enda sättet att säkra det höga förtroende som en polis måste ha - är att hålla rent framför egen dörr. Då borde man inte kritisera budbäraren - utan i stället ta tag i problemen.
måndag 25 juni 2007
vilka fick rätt, Borg?
Vi som hela tiden ifrågasatt avskaffandet av fastighetsskatten, har gjort det av tre skäl.
1. Det är en stabil skattebas som - med tidigare införda begränsningsregler - levererar stora summor pengar till välfärden.
2. Avskaffandet leder inte till fler jobb.
3. Avskaffandet kommer bara driva upp huspriserna. De som köper hus blir således stora förlorare.
Nu ser vi att vi fick rätt. Priserna får förnyad fart av den enkla anledningen att när fastighetsskatten inte längre ingår som en del i huskalkylen så kan man bjuda mer. Enkel logik som Anders Borg rimligtvis måste ha förstått (han ville ju EGENTLIGEN inte ta bort denna skatt)
Detta leder bland annat till att folk som söker sig till storstaden för att jobba, inte har råd att skaffa boende, vilket begränsar tillväxten i de heta regionerna.Nu klagas det, helt i onödan enligt min mening. Från storstadshåll ju hyllas vanligtvis marknadsekonomin och det är därifrån som kraven på avskaffade förmögenhets- och fastighetsskatter varit som kraftigast.
Därför kan ni rimligen inte gnälla när "marknaden" driver upp priserna. Så återigen: Ni fick ju som ni ville, så klaga inte.
1. Det är en stabil skattebas som - med tidigare införda begränsningsregler - levererar stora summor pengar till välfärden.
2. Avskaffandet leder inte till fler jobb.
3. Avskaffandet kommer bara driva upp huspriserna. De som köper hus blir således stora förlorare.
Nu ser vi att vi fick rätt. Priserna får förnyad fart av den enkla anledningen att när fastighetsskatten inte längre ingår som en del i huskalkylen så kan man bjuda mer. Enkel logik som Anders Borg rimligtvis måste ha förstått (han ville ju EGENTLIGEN inte ta bort denna skatt)
Detta leder bland annat till att folk som söker sig till storstaden för att jobba, inte har råd att skaffa boende, vilket begränsar tillväxten i de heta regionerna.Nu klagas det, helt i onödan enligt min mening. Från storstadshåll ju hyllas vanligtvis marknadsekonomin och det är därifrån som kraven på avskaffade förmögenhets- och fastighetsskatter varit som kraftigast.
Därför kan ni rimligen inte gnälla när "marknaden" driver upp priserna. Så återigen: Ni fick ju som ni ville, så klaga inte.
Klaga inte, villaägare
De snurrande hjulen har fått Riksbanken att höja räntan. Flera höjningar är på gång och genast rycker televisionen ut med snyftreportage där man frågar villaägare var smärtgränsen går för räntan. I sådana lägen undrar jag hur långt enögdheten gått. För i vanlig ordning är det ju stockholmare som tillfrågas och dessa har ju fått en radikal sänkning av fastighetsskatten samt blivit av med ev. förmögenhetsskatt. Detta borde rimligtvis motsvara ett par procent i ränta.
Dessutom har alla seriösa rådgivare under lågränteperioden varnat för att låga räntor inte är någon naturlag.
Dessutom har löneskatten sänkts från årsskiftet. Till detta kommer skapliga löneförhöjningar och sjunkande arbetslöshet.
De som sålt fastigheter de senaste åren har också tjänat storkovan.
Det finns förvisso fortfarande många undantag från den ljusblå bilden men bland de med lån i villa och bostadsrätt är ändå vinnarna i stor, stor majoritet.
Så nu vill vi inte höra några klagomål på ett tag. Ni fick ju som ni ville.
Dessutom har alla seriösa rådgivare under lågränteperioden varnat för att låga räntor inte är någon naturlag.
Dessutom har löneskatten sänkts från årsskiftet. Till detta kommer skapliga löneförhöjningar och sjunkande arbetslöshet.
De som sålt fastigheter de senaste åren har också tjänat storkovan.
Det finns förvisso fortfarande många undantag från den ljusblå bilden men bland de med lån i villa och bostadsrätt är ändå vinnarna i stor, stor majoritet.
Så nu vill vi inte höra några klagomål på ett tag. Ni fick ju som ni ville.
tisdag 19 juni 2007
Fiber är svaret
I Säffle kommun jobbar vi för att få ett bredbandsnät värt namnet. Tyvärr har Värmland hittills nöjt sig med att satsa på ADSL och trådlösa nät. I båda fallen är det hyfsade temporärlösningar, men ledande tjänstemän och politiker har lurat i folket att det är den slutliga lösningen och att dessa tekniker ska kunna leverera allt vi behöver framöver.
Det är inte sant.
Den enda tekniken med framtidssäker kapacitet, det är fiberoptik och jag hade igår ett inspirerande samtal med Frank Gunnarsson i det kommunala bolaget Vökby. Där har fem kommuner (Vadstena, Ödeshög, Kinda, Boxholm och Ydre) gått ihop och byggt ett fibernät med idag 2600 användare. Telia är i stort sett bortkopplat och kunderna får tv, internet och telefon till hög kvalitet, men låg kostnad.
Där vågade politikerna tänka nytt och idag har de fått rätt. Frank pratade nu om den andra vågen i bredbandssverige, den som kommer när folk fått smak på utbudet och framförallt ser möjligheten att kunna välja de tv-kanaler de vill ha, och slippa köpa färdiga och dyra paket.
Hoppas Säffle vågar bli först i Värmland med detta.
Det är inte sant.
Den enda tekniken med framtidssäker kapacitet, det är fiberoptik och jag hade igår ett inspirerande samtal med Frank Gunnarsson i det kommunala bolaget Vökby. Där har fem kommuner (Vadstena, Ödeshög, Kinda, Boxholm och Ydre) gått ihop och byggt ett fibernät med idag 2600 användare. Telia är i stort sett bortkopplat och kunderna får tv, internet och telefon till hög kvalitet, men låg kostnad.
Där vågade politikerna tänka nytt och idag har de fått rätt. Frank pratade nu om den andra vågen i bredbandssverige, den som kommer när folk fått smak på utbudet och framförallt ser möjligheten att kunna välja de tv-kanaler de vill ha, och slippa köpa färdiga och dyra paket.
Hoppas Säffle vågar bli först i Värmland med detta.
Otäcka blondiner
Man kan inte göra annat än gapa av förvåning. Två amerikanska tjejer, Lamb och Lynx Gaedes åker världen runt, spelar in skivor och gör uppträdanden - och propagerar öppet för nazismen. De vill "värna den vita rasen", och hyllar både Adolf Hitler och Rudolf Hess.
Systrarna spelar i bandet Prussian blue och kommer i sommar att uppträda på Nordiska festivalen. Deras musik finns på Nordiska förlaget - som ger ut rasistiskt dravel i alla dess former. I USA hyllas de av Ku klux klan.
De blonda, sockersöta 13-åringarna är offer för sina föräldras inskränkta hjärnor och det svider i hjärtat att läsa om dem. Hur kan en mamma och en pappa göra så?
Det svider ännu mer då jag inser hur många andra ungdomars huvuden de kommer att förvrida.
Systrarna spelar i bandet Prussian blue och kommer i sommar att uppträda på Nordiska festivalen. Deras musik finns på Nordiska förlaget - som ger ut rasistiskt dravel i alla dess former. I USA hyllas de av Ku klux klan.
De blonda, sockersöta 13-åringarna är offer för sina föräldras inskränkta hjärnor och det svider i hjärtat att läsa om dem. Hur kan en mamma och en pappa göra så?
Det svider ännu mer då jag inser hur många andra ungdomars huvuden de kommer att förvrida.
torsdag 14 juni 2007
Flyget hotar miljön
Nu måste det ställas hårdare miljökrav på flyget. Europeiska flygplanstillverkaren Airbus spår nämligen att flyget kommer öka med 158 procent de närmaste 20 åren och eftersom ett flygplan har lång livslängd så dröjer det också lång tid innan genomförda förändrignar får fullt genomslag. Dagens måtliga andel av växthusgaser på ett par-tre procent, riskerar därför att öka om inte de nya planen åläggs hårda restriktioner.
Den utsläppssubvention som flyget idag har måste därför upphöra.
Den utsläppssubvention som flyget idag har måste därför upphöra.
tisdag 12 juni 2007
Ohlsson (fp) om ickefrågan
2003 sade svenskarna med eftertryck nej till att gå över till euron.
Ingen, ingen, ingen kan i efterhand säga att det var ett oklokt beslut. Före valet 2006 skröt Göran Persson och Per Nuder över hur mycket bättre det gick för Sverige än för andra länder. Och nu skryter Reinfeldt och Borg på liknande sätt. Vår högkonjunktur är av sällan skådat slag.
Därför är det mycket märkligt att riksdagsledamot Birgitta Ohlsson i SVD går ut och anser att vi bör rösta i frågan igen 2010.
Men folket har sagt sitt och folket hade rätt. En egen självständig riksbank och en egen valuta är bra i såväl goda tider, som dåliga.
Frågan idag blir således den samma som 2003: Varför laga sådant som inte är trasigt?
Ingen, ingen, ingen kan i efterhand säga att det var ett oklokt beslut. Före valet 2006 skröt Göran Persson och Per Nuder över hur mycket bättre det gick för Sverige än för andra länder. Och nu skryter Reinfeldt och Borg på liknande sätt. Vår högkonjunktur är av sällan skådat slag.
Därför är det mycket märkligt att riksdagsledamot Birgitta Ohlsson i SVD går ut och anser att vi bör rösta i frågan igen 2010.
Men folket har sagt sitt och folket hade rätt. En egen självständig riksbank och en egen valuta är bra i såväl goda tider, som dåliga.
Frågan idag blir således den samma som 2003: Varför laga sådant som inte är trasigt?
Ledare: Miljöintresset utmanar miljöpartier
Visst var det lite av en utomjordisk känsla, när Fredrik Reinfeldt åkte ända till George W Bush för att prata - klimatfrågor.
Ett tecken i tiden, får vi hoppas.
Men för svenskt vidkommande, ligger hela miljöpolitiken på en annan mans axlar. Miljöminister Andreas Carlgren.
Att USA:s president börjat vakna upp inför stundande miljöhot är glädjande. Men det är långt kvar innan han nått den ambitionsnivå som exempelvis partikollegan i Kalifornien, guvernör Arnold Schwarzenegger.
Nästan lika lång väg att vandra har Fredrik Reinfeldt. De nya moderaternas miljöpolitik är nämligen i stort sett lika usel som de gamlas.
Samtidigt står nu Reinfeldt inför fullbordat faktum: Miljöengagemanget är betydligt starkare i dag än kanske någonsin tidigare. Dessutom stiger det internationella trycket på att västvärlden måste ta rejäla tag på området.
Regeringen har redan hunnit med att göra en hel del på miljöområdet, men kritikerna är ändå inte helt fel ute när man hävdar att saker dras i långbänk. Är det verkligen nödvändigt med en hållbarhetskommission som pratar och diskuterar - när det vi behöver nu är handling, inte ord?
Kommissionen är dock ett sätt att få med sig fler aktörer på banan, framförallt näringslivet. Samtidigt handlar det också om ett internt politiskt opinionsarbete i regeringen. Finansdepartementet - som ju av tradition är svårbemästrat i de här frågorna - måste övertygas, liksom en jättelik moderat riksdagsgrupp. Och sånt är inte gjort i en handvändning.
Det ställs därför höga krav på centerpartiet och på miljöminister Andreas Carlgren. Men det är krav han ska kunna svara upp emot. För till skillnad från sin chef så är hans miljöengagemang grundmurat sedan barnsben. Han är en produkt av den CUF-generation som mer än någon annan jobbade med miljöfrågor.
Radikalt var även partiet - långt före alla andra. Den första miljömotionen till riksdagen lades redan 1962 och några år senare kom det första miljöprogrammet. Det var före miljöpartiet föddes, det var före någon insett riskerna med såväl olja som kärnkraft. Då man trodde att naturen var i stort sett oförstörbar.
Sedan dess har engagemanget gått i vågor och många hävdar att det har varit en nedgång det senaste decenniet. Det som borgar för motsatsen är trots allt att många av de medelålders personer som idag styr riket via regering och riksdag, är komna ur den gröna CUF-generationen.
Icke desto mindre är det för centerpartiet - likväl som för miljöpartiet - en extra stor utmaning att i en tid då allt fler säger likadant, tänka nytt och lyfta de här frågorna till en ny nivå.
För centerpartiet är den här kombinationen ingen nyhet eftersom värnandet om miljön i likhet med arbetet för bättre villkor för företagen, finns i partiets genetiska kod.
För miljöpartiet är det nya miljöintresset mer svårhanterat eftersom förbudslinjen varit det genomgående draget i deras politik. Varhelst ett problem uppstått så ska det straffas ut. Att partiet dessutom är emot EU gör saken än svårare eftersom en effektiv miljöpolitik förutsätter gränsöverskridande samarbete.
Nu, när även marknadskrafterna jobbar med miljö, så har partiet fått svårt att ställa om budskapet och se nyttan i att ha med sig aktörerna på tåget, istället för att som tidigare jobba med konfrontation och tvångsmedel som verktyg.
Ironiskt nog kan miljöpartiet därför bli det växande miljöintressets största förlorare.
Ett tecken i tiden, får vi hoppas.
Men för svenskt vidkommande, ligger hela miljöpolitiken på en annan mans axlar. Miljöminister Andreas Carlgren.
Att USA:s president börjat vakna upp inför stundande miljöhot är glädjande. Men det är långt kvar innan han nått den ambitionsnivå som exempelvis partikollegan i Kalifornien, guvernör Arnold Schwarzenegger.
Nästan lika lång väg att vandra har Fredrik Reinfeldt. De nya moderaternas miljöpolitik är nämligen i stort sett lika usel som de gamlas.
Samtidigt står nu Reinfeldt inför fullbordat faktum: Miljöengagemanget är betydligt starkare i dag än kanske någonsin tidigare. Dessutom stiger det internationella trycket på att västvärlden måste ta rejäla tag på området.
Regeringen har redan hunnit med att göra en hel del på miljöområdet, men kritikerna är ändå inte helt fel ute när man hävdar att saker dras i långbänk. Är det verkligen nödvändigt med en hållbarhetskommission som pratar och diskuterar - när det vi behöver nu är handling, inte ord?
Kommissionen är dock ett sätt att få med sig fler aktörer på banan, framförallt näringslivet. Samtidigt handlar det också om ett internt politiskt opinionsarbete i regeringen. Finansdepartementet - som ju av tradition är svårbemästrat i de här frågorna - måste övertygas, liksom en jättelik moderat riksdagsgrupp. Och sånt är inte gjort i en handvändning.
Det ställs därför höga krav på centerpartiet och på miljöminister Andreas Carlgren. Men det är krav han ska kunna svara upp emot. För till skillnad från sin chef så är hans miljöengagemang grundmurat sedan barnsben. Han är en produkt av den CUF-generation som mer än någon annan jobbade med miljöfrågor.
Radikalt var även partiet - långt före alla andra. Den första miljömotionen till riksdagen lades redan 1962 och några år senare kom det första miljöprogrammet. Det var före miljöpartiet föddes, det var före någon insett riskerna med såväl olja som kärnkraft. Då man trodde att naturen var i stort sett oförstörbar.
Sedan dess har engagemanget gått i vågor och många hävdar att det har varit en nedgång det senaste decenniet. Det som borgar för motsatsen är trots allt att många av de medelålders personer som idag styr riket via regering och riksdag, är komna ur den gröna CUF-generationen.
Icke desto mindre är det för centerpartiet - likväl som för miljöpartiet - en extra stor utmaning att i en tid då allt fler säger likadant, tänka nytt och lyfta de här frågorna till en ny nivå.
För centerpartiet är den här kombinationen ingen nyhet eftersom värnandet om miljön i likhet med arbetet för bättre villkor för företagen, finns i partiets genetiska kod.
För miljöpartiet är det nya miljöintresset mer svårhanterat eftersom förbudslinjen varit det genomgående draget i deras politik. Varhelst ett problem uppstått så ska det straffas ut. Att partiet dessutom är emot EU gör saken än svårare eftersom en effektiv miljöpolitik förutsätter gränsöverskridande samarbete.
Nu, när även marknadskrafterna jobbar med miljö, så har partiet fått svårt att ställa om budskapet och se nyttan i att ha med sig aktörerna på tåget, istället för att som tidigare jobba med konfrontation och tvångsmedel som verktyg.
Ironiskt nog kan miljöpartiet därför bli det växande miljöintressets största förlorare.
torsdag 7 juni 2007
De rika vaknar
Världens rikaste länder, G8 gruppen, möttes och pratade den här gången en hel del om klimatfrågan. Bara det är något unikt och värt att hylla.
Extra positivt är det att se att gruppen "allvarligt överväger" att sänka sina utsläpp med 50 procent till 2050.
Inga hårda tag, inga konkreta åtgärder, men även om det är en läpparnas bekännelse så är det ändå mer än man lyckats få fram tidigare. Och ännu bättre: George W Bush som åkte till mötet med målsättningen att inte gå med på någonting, tvingades att backa flera gånger. Han accepterade att förhandlingarna ska ske inom FN-systemet, inte vid sidan av som han tidigare önskade. Och han tycks också ha acepterat klimatexperternas slutsatser om temperaturökningen på jorden.
Kritiker finns naturligtvis, framförallt bland de aktivister som ser de rika länderna som djävulens ställföreträdare på jorden. De kan aldrig bli nöjda.
Men betänk att blott små åtgärder i dessa länder kommer ge en enorm effekt på klimatet. Dessutom kan deras beslutsamhet ge positiva effekter på de just nu starkaste tillväxtländerna.
Extra positivt är det att se att gruppen "allvarligt överväger" att sänka sina utsläpp med 50 procent till 2050.
Inga hårda tag, inga konkreta åtgärder, men även om det är en läpparnas bekännelse så är det ändå mer än man lyckats få fram tidigare. Och ännu bättre: George W Bush som åkte till mötet med målsättningen att inte gå med på någonting, tvingades att backa flera gånger. Han accepterade att förhandlingarna ska ske inom FN-systemet, inte vid sidan av som han tidigare önskade. Och han tycks också ha acepterat klimatexperternas slutsatser om temperaturökningen på jorden.
Kritiker finns naturligtvis, framförallt bland de aktivister som ser de rika länderna som djävulens ställföreträdare på jorden. De kan aldrig bli nöjda.
Men betänk att blott små åtgärder i dessa länder kommer ge en enorm effekt på klimatet. Dessutom kan deras beslutsamhet ge positiva effekter på de just nu starkaste tillväxtländerna.
lördag 26 maj 2007
Bravo Kommunal!
Jag har alltid fascinerats över dem som kräver högre löner åt de lågavlönade, så länge de själva - som har högre löner - får lika mycket. Solidariteten räcken nätt och jämnt så långt som näsan.
Lika intressant är att facket alltid påstår sig kämpa för just de lågavlönade, men ändå inte törs prioritera dem. För det är ju vad som krävs för att förbättra villkoren för de som får minst i lönekuvertet - vi andra måste avstå utrymme.
Därför är det glädjande att Kommunal och arbetsgivaren - utan strejk, konflikt, eller medling - förhandlar fram det bästa avtalet av alla.
Nu återstår att se om kommunerna och landstingen mäktar med denna nivå. Men den här personalgruppen behöver komma ikapp. Allt annat är oanständigt
Lika intressant är att facket alltid påstår sig kämpa för just de lågavlönade, men ändå inte törs prioritera dem. För det är ju vad som krävs för att förbättra villkoren för de som får minst i lönekuvertet - vi andra måste avstå utrymme.
Därför är det glädjande att Kommunal och arbetsgivaren - utan strejk, konflikt, eller medling - förhandlar fram det bästa avtalet av alla.
Nu återstår att se om kommunerna och landstingen mäktar med denna nivå. Men den här personalgruppen behöver komma ikapp. Allt annat är oanständigt
torsdag 24 maj 2007
Löjligt om riksdagslöner
Det blir alltid ursinniga reaktioner när politikernas löner höjs, denna gång när riksdagsmännens löner når 51 200 kr. Reaktionerna är löjliga. Många kommunalråd har högre lön än så, för att inte tala på kommundirektörer, landstingdsdirektörer, generaldirektörer och andra högre tjänstemän i offentlig förvaltning (chefen för systembolaget Anitra Steen tjänade ju mer än sin make som var statsminister....)
Går vi sedan till näringslivet så krävs det inte en särskilt märkvärdig befattning för att passera 50 000 kronorsstrecket. Det är med dessa yrkesgrupper som riksdagslönerna ska jämföras - inte med undersköterskor och butikskassörskor. Trots allt så har de valda vårt uppdrag att styra landet och inte ska väl det arbetet ge en lägre lön än som vd i ett medelstort företag eller som kommunchef i en halvstor kommun???
Går vi sedan till näringslivet så krävs det inte en särskilt märkvärdig befattning för att passera 50 000 kronorsstrecket. Det är med dessa yrkesgrupper som riksdagslönerna ska jämföras - inte med undersköterskor och butikskassörskor. Trots allt så har de valda vårt uppdrag att styra landet och inte ska väl det arbetet ge en lägre lön än som vd i ett medelstort företag eller som kommunchef i en halvstor kommun???
onsdag 23 maj 2007
Avgå igen, Leijonborg
Ända sedan Lars Leijonborg tvingades att ge upp partiledarskapet, var det uppenbart att Jan Björklund skulle bli hans efterträdare. Pliktskyldigt ställer nu det ena distriktet efter det andra upp bakom den tilltänkte.
När han väl är vald så får han bestämma om företrädaren ska få behålla sin post som utbildningsminister. Får han det så blir det ju lite lustigt att Leijonborg är chef över sin egen partiledare...
Det enda rimliga är att Leijonborg avgår som statsråd och ju förr desto bättre. Han tvingades bort, han har stämpeln av en förlorare och han har säkerligen också själv växlat ner engagemanget.
Han är en lam anka och sådana har den borgerliga regeringen inte råd med.
När han väl är vald så får han bestämma om företrädaren ska få behålla sin post som utbildningsminister. Får han det så blir det ju lite lustigt att Leijonborg är chef över sin egen partiledare...
Det enda rimliga är att Leijonborg avgår som statsråd och ju förr desto bättre. Han tvingades bort, han har stämpeln av en förlorare och han har säkerligen också själv växlat ner engagemanget.
Han är en lam anka och sådana har den borgerliga regeringen inte råd med.
måndag 21 maj 2007
Skärpning Degerforsare
Degerfors tränare Mark Selmer har blivit utsatt för hot och sabotage som ett resultat av lagets kräftgång i Superettan.
Men hallå, på vilket sätt stöttar detta ett lag i kris?
Inte ska väl lilla Degerfors hålla sig med en svans av korkade "fans" som inte begriper vad det innebär att älska sitt lag. Glädjande nog tar Vulkanernas ordförande avstånd från händelsen, men det är faktiskt supporterklubbens ansvar att städa i leden.
Oron inför framtiden går dock inte att ta miste på. 0-5 senast mot Mjällby understryker det katastrofala läget. Det tåg som DIF nu måste haka på, börjar så sakteliga röra sig. Ett gäng unga brassar har nu bjudits in till träning och det är ett gott tecken.
Men hallå, på vilket sätt stöttar detta ett lag i kris?
Inte ska väl lilla Degerfors hålla sig med en svans av korkade "fans" som inte begriper vad det innebär att älska sitt lag. Glädjande nog tar Vulkanernas ordförande avstånd från händelsen, men det är faktiskt supporterklubbens ansvar att städa i leden.
Oron inför framtiden går dock inte att ta miste på. 0-5 senast mot Mjällby understryker det katastrofala läget. Det tåg som DIF nu måste haka på, börjar så sakteliga röra sig. Ett gäng unga brassar har nu bjudits in till träning och det är ett gott tecken.
CUFs högervandring
Magnus Andersson är ny ordförande för centerungdomarna. Hans uppdrag blir inte enkelt.
Utåt i media har företrädaren Fredrick Federley blivit en kändis. Internt har han blivit en hjälte. För det blir de som syns mycket. Men han har blivit känd med den uttalade målsättningen att gå på tvärs med den tidigare politiska linjen. Det är smart om man vill synas, men i ärlighetens namn inte särskilt svårt. Om en ledande centerpartist går ut och propagerar för kärnkraft så syns man. Likaså om man vill se brukande av knark som individens val.
Som fd CUFare river man sig i huvudet över den nyliberala ådran i CUF. Men att oja sig över efterträdarna, det har nog alla fd CUFare gjort - i alla tider.
Magnus Andersson är en smart och mycket sympatisk kille som är värd alla lyckönskningar. Men frågan är ändock om linjen att kopiera åsikter som andra har, är hållbar på sikt? Ja till kärnkraft, till GMO, till EMU är ju åsikter som delas av de andra borgerliga partierna. Inget nytt alltså.
För att vara ett alternativ ska CUF inte fortsätta marschen högerut. För när de högervindar som blåste i valet 2006 avtagit till 2010, var tar då mer borgerlig, men mer "vänsterinriktad" ungdom vägen?
Utåt i media har företrädaren Fredrick Federley blivit en kändis. Internt har han blivit en hjälte. För det blir de som syns mycket. Men han har blivit känd med den uttalade målsättningen att gå på tvärs med den tidigare politiska linjen. Det är smart om man vill synas, men i ärlighetens namn inte särskilt svårt. Om en ledande centerpartist går ut och propagerar för kärnkraft så syns man. Likaså om man vill se brukande av knark som individens val.
Som fd CUFare river man sig i huvudet över den nyliberala ådran i CUF. Men att oja sig över efterträdarna, det har nog alla fd CUFare gjort - i alla tider.
Magnus Andersson är en smart och mycket sympatisk kille som är värd alla lyckönskningar. Men frågan är ändock om linjen att kopiera åsikter som andra har, är hållbar på sikt? Ja till kärnkraft, till GMO, till EMU är ju åsikter som delas av de andra borgerliga partierna. Inget nytt alltså.
För att vara ett alternativ ska CUF inte fortsätta marschen högerut. För när de högervindar som blåste i valet 2006 avtagit till 2010, var tar då mer borgerlig, men mer "vänsterinriktad" ungdom vägen?
tisdag 15 maj 2007
Lägg ner nationalhysterin
Svenska reaktioner efter melodifestivalen har fått en obehaglig ton av dumdrygt översitteri. Den brobyggande musiken har plötsligt blivit en vattendelare där före detta musikaliska storländer karaktäriserar snärtiga popsnören från Serbien och Ryssland som ”hotet från öst” som på något sätt måste stoppas.
En smått overklig diskussion med tanke på Europas blodiga och otrygga historia.
Sanningen om The Arks låt är att den inte var tillräckligt bra. Precis som när Martin Stenmarck gjorde fiasko för två år sedan så hade de en profillös soppa som inte slår igenom det stora musikflödet vid en sådan här tävling.
Att börja prata om att begränsa östländernas dominans är som att förbjuda överlägsna idrottare från att tävla. Däremot kan jag hålla med om att det borde finnas någon form av begränsning av de uppenbart omusikaliska och oseriösa inslagen. Som Dame-Edna kopian från Ukraina, till exempel.
En smått overklig diskussion med tanke på Europas blodiga och otrygga historia.
Sanningen om The Arks låt är att den inte var tillräckligt bra. Precis som när Martin Stenmarck gjorde fiasko för två år sedan så hade de en profillös soppa som inte slår igenom det stora musikflödet vid en sådan här tävling.
Att börja prata om att begränsa östländernas dominans är som att förbjuda överlägsna idrottare från att tävla. Däremot kan jag hålla med om att det borde finnas någon form av begränsning av de uppenbart omusikaliska och oseriösa inslagen. Som Dame-Edna kopian från Ukraina, till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)