Bevara inte landsbygden

Ledarkrönika i VärmlandsBygden 1 november

Bevara.
Smaka på det ordet och lägg till landsbygden efteråt.
Bevara landsbygden.
Vad innebär egentligen det? Och hur låter det i stadsfolkets och politikernas öron när utmarksborna envisas med att säga så där?

När några av Karlstad kommuns politiker och tjänstemän i veckan gjorde en resa i de östra kommundelarna så kom det där ordet upp några gånger. Att landsbygden ska bevaras.
Begreppet används nog utan någon större eftertanke. Det har bara blivit så där av slentrian därför att eldsjälarnas arbete på vischan ofta handlar om att rädda det som räddas kan. Skolor, apotek, banker, vårdinrättningar… service som man betalar skatt och avgifter för men ändå tvingas slåss för att få tillgång till.

Det är dock hög tid att ändra inställning och byta ordval. För att få gehör för sina behov måste landsbygdsfolket använda en terminologi som de stadsorienterade makthavarna förstår och kan uppskatta. Och i det sammanhanget är bevarandet faktiskt inte särskilt lämpligt.
Det värsta som kan hända är nämligen att landsbygden - just det - bevaras. Att skolorna och all annan offentlig och privat service betraktas som verksamhet som ska finnas kvar bara för att det ligger på landsbygden.
Tyvärr är det inte bara centralisterna som har den här inställningen utan även landsbygdsfolket själva. I väntan på att siste man släcker ljuset säger de att ”det är ju bra så länge vi får ha skolan kvar…”
En defensiv strategi som skrämmer bort inflyttare och som därmed är dömd att misslyckas.

Visst ska vi bevara vårt kulturarv i byggnader, miljöer och saker, men det museala tänkandet får inte gå så långt att det hindrar den utveckling som måste ske även i de glest befolkade områdena. För då kommer nästa rödlistade art på landsbygden att bli människan.

Vad Karlstads makthavare blev varse under sin rundtripp - i den mån de inte redan visste det - var att här finns det liv och företagsamhet.
De som på sin fritid kokade den goda soppa som resenärerna bjöds på i Ölmhults gamla skola, de företag som sliter i ladugårdar och i kontor och de föreningseldsjälar som varje dag jobbar för att anordna aktiviteter för gammal och ung… de bevarar inte landsbygden. De utvecklar den.
De genererar livskvalitet, jobb och skatteintäkter. De fixar sånt som varken marknaden eller kommunen klarar av att göra.

Karlstad är en stor kommun från metropolsträvarna i centrum, via gamla bruksorter, till de nordliga glesbygdsdelar som faktiskt gränsar till Hagfors. Kommunen är ett Sverige i miniatyr, här finns allt. Den större stadens puls och landets öppna landskap. Trängsel och svängrum inom en och samma kommungräns. Det är en oerhörd styrka att rymma allt detta på pendlingsavstånd och den berättigade förhoppningen hos arrangörerna av resan är att de styrande till fullo inser detta.
Kanske gjorde resan också att även eldsjälarna insåg sin förträfflighet. Så därför: Skäms inte för vad ni gör i företagslokaler, missionshus och gamla skolor. Låt landsbygden ta sin berättigade plats i en expansiv politik för tillväxt och välstånd.
Bevara inte landsbygden - utveckla den.