Ledarkrönika 27 mars
Lantbruket har alltid förändrats och det har alltid gått snabbt. Hans-Ove Jensen fattade det och har som LRF-ordförande inte hållit emot utan i stället praktiserat filosofin att det är bättre att sitta längst fram i förändringståget - än att motvilligt släpas efter.
Gamla trotjänare i rörelsen som Sven Tågmark och Mats Hweem berättade en gång att när de var ute på LRF-möten så fick de bereda sig på att bli utskällda. Så var det förr när priserna bestämdes i förhandlingar mellan bönderna och staten.
Det var väl den tidens anda som skapade bilden av den gnällige bonden.
Men det är ett helt annat LRF i dag med en mer konstruktiv och kreativ syn på sitt eget företags. Fullt så stillsamt som på årets stämma i Kristinehamn behöver det dock inte bli. Inte en enda debatt eller motförslag.
Jensen har gjort sitt för att få med sig sina resenärer och säkert har han mer än en gång agerat inkastare i tågvagnarna. Lika säkert är att det finns de som helst vill stå kvar och se tillbaka på det som varit. I två avseenden kan det dock konstateras att den där resan är väl värd att göra.
För det första har den gamla klyftan mellan så kallade ”riktiga bönder” och de andra kombinationsföretagarna överbryggats på många håll. I Värmland manifesteras detta genom valet av Dag Rogne som ny ordförande. Han är bonden som framförallt försörjer sig på en entreprenadfirma.
Även på riksnivå betonas att varje företagares unika förutsättningar ska tas tillvara. Ibland innebär det en utökad satsning på mark och djur. I andra fall ska detta avvecklas till förmån för någonting annat.
Detta bredare LRF innebär också ett engagemang i allt från äganderättsfrågor, och rovdjurspolitik, till vägar, bensinstationer och bredband. För landsbygden i allmänhet och för småföretagandet i synnerhet gör blir därmed LRF en mycket viktig kraft för utveckling och tillväxt.
För det andra har böndernas varumärke genomgått en remarkabel förändring.
Från att uppfattas som en motsträvig, förändringsföraktande yrkeskår, till att bli något som allt fler vill bli. Naturbruksgymnasierna fylls, och när bönderna på TV tidigare var buttra hemmansägare i Hälsingland, så är det nu unga företagare som söker efter en livspartner eller lär sig dansa tango.
Utvecklingen kan ses som en slump, men så är det inte. På samma sätt som bönderna förr var skuld till gnällstämpeln, så är de nu sin egen lyckas smed. Bondekollektivet har bestämt sig för att de ska visa upp en annan inställning till sig själva och detta attitydskifte har slagit igenom på bred front.
Man slåss för den svenska livsmedelskvaliteten och vill få svenskarna att köpa svenskt - inte för att bönderna ska få behålla jobben, utan för att de är stolta över sina produkter.
Man har också hittat rätt i miljö- och energidebatten och detta sammantaget har gjort jord och skog till en framtidsbransch. Även om det sannolikt kommer krävas en stödpolitik även framöver så kommer marknadskrafterna ta en större andel av böndernas lönsamhet.
Sett till medlemsutvecklingen inom LRF och till attitydförändring inom bondekåren som helhet, så kopplade förändringståget alltså in på rätt spår. De som fortfarande står och skruvar sig på perrongen bör därför göra slag i saken och kliva på.
Ta hjälp av tillgängliga företagsrådgivare och gräv där du står.
Bli en del i den uppgraderade versionen av lantbruksföretag. Bonde 2.0.
torsdag 27 mars 2008
Fördomsfullt om landsbygden, NWT
Ledare i VärmlandsBygden 27 mars
NWT:s ledarskribent ogillar att låsa fast folk i bidragsberoende. Det gör vi på VärmlandsBygden också.
Vad vi däremot ogillar ännu mer, är att det som kallas bidrag på landsbygden, kallas investering i staden.
Det är i en ledare i NWT igår onsdag som EU:s Landsbygdsprogram angrips. Tyvärr innehåller artikeln inte bara sedvanliga fördomar från en storstadsorienterad skribent. Det finns dessutom några ganska betydelsefulla missförstånd som måste rättas till.
Ett fel gäller summorna. EU:s Landsbygdsprogram omfattar visserligen 35 miljarder fördelat på sju år, vilket ledarskribenten noterat. Men 75 procent av detta går till olika former av miljöersättningar som betalar jordbrukets insats för att bevara ett öppet odlingslandskap och en biologisk mångfald. Det är ersättningar som funnits tidigare också, alltså ingenting nytt.
Det vi antar att skribenten egentligen är ute efter är således de andra 25 procenten. Det är pengar som ska gå till att utveckla företag, eller till olika former av bygdeutvecklingsprojekt.
En liten del av detta fördelas inom det som kallas Leader, som är en arbetsform där företag, offentliga instanser och den ideella sektorn samarbetar för att nå gemensamma mål.
Värmland omfattas av fyra sådana Leaderområden och kan fördela uppemot 14 miljoner kronor per år, när de väl är i gång.
Slarvigt och okunnigt avfärdar ledaren också ”nationella programmet Håll landsbygden levande som genomfördes för några år sedan vars resultat är svårt att mäta”. Om det är folkrörelserådet ”Hela Sverige ska leva” som avses så fyller den rörelsen 20 år och resultatet i de 4 500 grupperna minsann inte så svåra att mäta. Om man bara orkar titta efter litegrann.
Men i grunden är det kritiska resonemanget ett feltänk som finns hos betydligt fler än på NWT:s ledarredaktion. För när pengar delas till landsbygden, då kallas det bidrag. När de spenderas i staden, då är det investeringar för framtiden.
Se på kollektivtrafiken, på de stora operahusen och museerna. På länsbibliotek och teatrar. På vägsatsningar, resecentrum och universitetsutbyggnader. Går plus och minus ihop där? Naturligtvis inte. Men av goda skäl så anses de som samhällsnyttiga och nödvändiga investeringar som är så värdefulla att de röda siffrorna kan motiveras.
Så måste naturligtvis även resonemanget gå samhället spenderar pengar utanför de större centralorterna.
”Vad landsbygden behöver, det gäller i Munkfors, Trysil och Åmotfors är goda villkor för att hålla igång näringslivet.” skriver NWT och vill i stället för bidragsjagande att energin ska läggas på att låta marknadskrafterna jobba. Då skulle det se annorlunda ut. Ja, det skulle det sannerligen, men på ett helt annat sätt. För när centralistfetischister inom privat näringsliv och offentlig förvaltning får jobba ostört, så koncentreras så mycket som möjligt till de större städerna. Ibland av ekonomiska skäl, ibland av ideologiska.
Landsbygdsprogrammet är en bromskloss och en motvikt till denna utveckling. Jordbruksföretag får hjälp att hitta nya nischer. Andra företag kan få stöd till investeringar, marknadsföring, samt inte minst samarbetsprojekt med andra företag.
Utvecklingsgrupper, idrottsföreningar och andra organisationer kan få pengar för att rusta, utveckla och marknadsföra sina bygder. Sammantaget ska det bli attraktivare bygder för folk och företag som bor där och för de som kan tänka sig att flytta dit.
Pengarna blir ett smörjmedel, men de sökande måste ha en långsiktig plan med sina projekt. Däremot kan man aldrig garantera vad som blir succé och vad som blir fiasko. Men precis som inom nyföretagandet så kan det vara värt att göra nio misslyckanden för att få en enda fullträff.
Vad ledarskribenten däremot har helt rätt i är att arbetsgivaravgiften måste sänkas rejält för de små företagen - och då ska det inte vara någon krånglig selektering som regeringen försökte sig på senast. Samtidigt måste regelverket för företagandet bli mindre och enklare.
Men det är naivt att tro att detta ska räcka för att stävja marknadskrafternas centralistiska strävanden.
NWT:s ledarskribent ogillar att låsa fast folk i bidragsberoende. Det gör vi på VärmlandsBygden också.
Vad vi däremot ogillar ännu mer, är att det som kallas bidrag på landsbygden, kallas investering i staden.
Det är i en ledare i NWT igår onsdag som EU:s Landsbygdsprogram angrips. Tyvärr innehåller artikeln inte bara sedvanliga fördomar från en storstadsorienterad skribent. Det finns dessutom några ganska betydelsefulla missförstånd som måste rättas till.
Ett fel gäller summorna. EU:s Landsbygdsprogram omfattar visserligen 35 miljarder fördelat på sju år, vilket ledarskribenten noterat. Men 75 procent av detta går till olika former av miljöersättningar som betalar jordbrukets insats för att bevara ett öppet odlingslandskap och en biologisk mångfald. Det är ersättningar som funnits tidigare också, alltså ingenting nytt.
Det vi antar att skribenten egentligen är ute efter är således de andra 25 procenten. Det är pengar som ska gå till att utveckla företag, eller till olika former av bygdeutvecklingsprojekt.
En liten del av detta fördelas inom det som kallas Leader, som är en arbetsform där företag, offentliga instanser och den ideella sektorn samarbetar för att nå gemensamma mål.
Värmland omfattas av fyra sådana Leaderområden och kan fördela uppemot 14 miljoner kronor per år, när de väl är i gång.
Slarvigt och okunnigt avfärdar ledaren också ”nationella programmet Håll landsbygden levande som genomfördes för några år sedan vars resultat är svårt att mäta”. Om det är folkrörelserådet ”Hela Sverige ska leva” som avses så fyller den rörelsen 20 år och resultatet i de 4 500 grupperna minsann inte så svåra att mäta. Om man bara orkar titta efter litegrann.
Men i grunden är det kritiska resonemanget ett feltänk som finns hos betydligt fler än på NWT:s ledarredaktion. För när pengar delas till landsbygden, då kallas det bidrag. När de spenderas i staden, då är det investeringar för framtiden.
Se på kollektivtrafiken, på de stora operahusen och museerna. På länsbibliotek och teatrar. På vägsatsningar, resecentrum och universitetsutbyggnader. Går plus och minus ihop där? Naturligtvis inte. Men av goda skäl så anses de som samhällsnyttiga och nödvändiga investeringar som är så värdefulla att de röda siffrorna kan motiveras.
Så måste naturligtvis även resonemanget gå samhället spenderar pengar utanför de större centralorterna.
”Vad landsbygden behöver, det gäller i Munkfors, Trysil och Åmotfors är goda villkor för att hålla igång näringslivet.” skriver NWT och vill i stället för bidragsjagande att energin ska läggas på att låta marknadskrafterna jobba. Då skulle det se annorlunda ut. Ja, det skulle det sannerligen, men på ett helt annat sätt. För när centralistfetischister inom privat näringsliv och offentlig förvaltning får jobba ostört, så koncentreras så mycket som möjligt till de större städerna. Ibland av ekonomiska skäl, ibland av ideologiska.
Landsbygdsprogrammet är en bromskloss och en motvikt till denna utveckling. Jordbruksföretag får hjälp att hitta nya nischer. Andra företag kan få stöd till investeringar, marknadsföring, samt inte minst samarbetsprojekt med andra företag.
Utvecklingsgrupper, idrottsföreningar och andra organisationer kan få pengar för att rusta, utveckla och marknadsföra sina bygder. Sammantaget ska det bli attraktivare bygder för folk och företag som bor där och för de som kan tänka sig att flytta dit.
Pengarna blir ett smörjmedel, men de sökande måste ha en långsiktig plan med sina projekt. Däremot kan man aldrig garantera vad som blir succé och vad som blir fiasko. Men precis som inom nyföretagandet så kan det vara värt att göra nio misslyckanden för att få en enda fullträff.
Vad ledarskribenten däremot har helt rätt i är att arbetsgivaravgiften måste sänkas rejält för de små företagen - och då ska det inte vara någon krånglig selektering som regeringen försökte sig på senast. Samtidigt måste regelverket för företagandet bli mindre och enklare.
Men det är naivt att tro att detta ska räcka för att stävja marknadskrafternas centralistiska strävanden.
onsdag 19 mars 2008
VF tog sig vatten över huvudet
Det var modigt att släppa in bröderna Schulman på VFs hemsida. Det var inte bara en teknisk utmaning att klara av anstormningen, utan även en publicistisk sådan. Till slut blev det för mycket. Peter Franke backade och sparkade ut bloggen efter bara någon månad.
Jag förstår honom. Det finns mycket konservatism i de gamla tidningshusen och jag kan tänka mig hur Frankes epostlåda såg ut de där dagarna efter att bloggen nådde ut.
Skulle jag ha tackat ja till bröderna om de mot förmodan kommit till min tidning? Nej det hade jag inte. Det de skriver är skit, liksom affärsidén att vara elak mot folk. Men yttanderätten gäller ju även för egocentrerade idioter (för att använda deras eget språkbruk)
Jag förstår honom. Det finns mycket konservatism i de gamla tidningshusen och jag kan tänka mig hur Frankes epostlåda såg ut de där dagarna efter att bloggen nådde ut.
Skulle jag ha tackat ja till bröderna om de mot förmodan kommit till min tidning? Nej det hade jag inte. Det de skriver är skit, liksom affärsidén att vara elak mot folk. Men yttanderätten gäller ju även för egocentrerade idioter (för att använda deras eget språkbruk)
Allvarlig varning från Polisen
Kommentar för Centerpressens nyhetsbyrå 13 mars
Åtta närpolischefer i Stockholm City vill ha befogenheter att stänga krogar om de upptäcker allvarliga missförhållanden. De vill också att alla krogar ska tvingas att stänga senast klockan tre.
Deras upprop är ett tecken på att den liberala hållningen mot alkoholserveringen börjar nå sin gräns
Filosofin bakom att vara generösare i serveringstillstånd och öppettider har varit att drickandet sker under mer kontrollerade former inne på krogen, än utanför. Men när närpolischeferna i huvudstaden skriver i Svenska Dagbladet, så menar de att detta inte fungerar. Oroligheterna uppstår vid stängningsdags - även om restaurangen har öppet till klockan fem.
De vittnar om ökat supande, mer våld och en allt tuffare situation för ordningsvakter och polis. Läget är så illa att polisen har svårt att behålla personalen som jobbar med dessa uppgifter.
Samtidigt levererar IOGT-NTO skarp kritik mot kommunernas tillsyn över serveringstillstånden och menar att det tas större hänsyn till lokala näringslivsintressen, än till gällande lagstiftning. De hävdar att det finns många fall där uppenbara brister fått fortsätta och att länsstyrelsen allt oftare går in och rättar kommunernas hantering.
Det här är problem som inte är särskilt överraskande med tanke på att Sverige fått kraftigt förändrade dryckesvanor efter EU-inträdet i mitten på 1990-talet.
Då utmanades vår traditionellt restriktiva alkoholpolitik och svenska politiker har försökt att möta konkurrensen genom att sänka skatterna, vilket därmed medverkat till den totala konsumtionsökningen.
Krav har också ställts på att Systembolaget ska förlora sitt försäljningsmonopol och att alkohol ska finnas tillgängligt i vanliga livsmedelsbutiker.
På vissa områden är det vanskligt att dra några slutsatser om vad närmandet till det europeiska drickandet egentligen inneburit. På andra håll är dock trenderna tydliga och framförallt stiger våldsbrotten. 1997 gjordes en studie som med historiska data beräknade att varje ökning i konsumtionen på en liter alkohol skulle driva upp misshandelsbrottsligheten med sju procent. När denna tes provades sex år senare visade det sig dock vara en underskattning.
Idag konstaterar Brottsförebyggande Rådet att 70-80 procent av lagförda gärningsmän för misshandelsbrott var alkoholpåverkade. Därtill 40-50 procent av offren.
Stockholmspolisens varningar måste därför tas på största allvar. Det handlar inte bara om att drickandet ökar våldet, det ger också ungdomar en introduktion till många andra, tyngre droger.
Och priset för en alltför liberal alkoholpolitik, det får såväl enskilda brottsoffer som samhället som helhet betala.
---
Åtta närpolischefer i Stockholm City vill ha befogenheter att stänga krogar om de upptäcker allvarliga missförhållanden. De vill också att alla krogar ska tvingas att stänga senast klockan tre.
Deras upprop är ett tecken på att den liberala hållningen mot alkoholserveringen börjar nå sin gräns
Filosofin bakom att vara generösare i serveringstillstånd och öppettider har varit att drickandet sker under mer kontrollerade former inne på krogen, än utanför. Men när närpolischeferna i huvudstaden skriver i Svenska Dagbladet, så menar de att detta inte fungerar. Oroligheterna uppstår vid stängningsdags - även om restaurangen har öppet till klockan fem.
De vittnar om ökat supande, mer våld och en allt tuffare situation för ordningsvakter och polis. Läget är så illa att polisen har svårt att behålla personalen som jobbar med dessa uppgifter.
Samtidigt levererar IOGT-NTO skarp kritik mot kommunernas tillsyn över serveringstillstånden och menar att det tas större hänsyn till lokala näringslivsintressen, än till gällande lagstiftning. De hävdar att det finns många fall där uppenbara brister fått fortsätta och att länsstyrelsen allt oftare går in och rättar kommunernas hantering.
Det här är problem som inte är särskilt överraskande med tanke på att Sverige fått kraftigt förändrade dryckesvanor efter EU-inträdet i mitten på 1990-talet.
Då utmanades vår traditionellt restriktiva alkoholpolitik och svenska politiker har försökt att möta konkurrensen genom att sänka skatterna, vilket därmed medverkat till den totala konsumtionsökningen.
Krav har också ställts på att Systembolaget ska förlora sitt försäljningsmonopol och att alkohol ska finnas tillgängligt i vanliga livsmedelsbutiker.
På vissa områden är det vanskligt att dra några slutsatser om vad närmandet till det europeiska drickandet egentligen inneburit. På andra håll är dock trenderna tydliga och framförallt stiger våldsbrotten. 1997 gjordes en studie som med historiska data beräknade att varje ökning i konsumtionen på en liter alkohol skulle driva upp misshandelsbrottsligheten med sju procent. När denna tes provades sex år senare visade det sig dock vara en underskattning.
Idag konstaterar Brottsförebyggande Rådet att 70-80 procent av lagförda gärningsmän för misshandelsbrott var alkoholpåverkade. Därtill 40-50 procent av offren.
Stockholmspolisens varningar måste därför tas på största allvar. Det handlar inte bara om att drickandet ökar våldet, det ger också ungdomar en introduktion till många andra, tyngre droger.
Och priset för en alltför liberal alkoholpolitik, det får såväl enskilda brottsoffer som samhället som helhet betala.
---
Holm till Peking med gott samvete
Ledare i VärmlandsBygden den 20 mars
Ska idrottsmän avkrävas det moraliska ansvaret att bojkotta Kina och OS, när ingen annan verkar vara beredd att göra det?
Den frågan ställs nu på sin spets efter diktaturens hårdföra metoder - nu senast mot Tibetanska demonstranter.
Kravallerna i och utanför Tibet har skakat liv i den ganska väntade debatten om bojkott mot de Olympiska spelen i Peking. Det var det liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso som anlade det högsta tonläget.
I Sveriges Radio i tisdags morse drabbade hon samman med höjdhopparen Stefan Holm och hon krävde att han skulle stanna hemma för att inte bli redskap i diktaturens händer.
Holm lät sig dock inte tryckas ner. Snabbt och kunnigt gjorde han ett svep över historien och räknade upp alla de tillfällen som bojkotter provats tidigare - utan att det gett något som helst resultat i rätt riktning.
Men egentligen är det en debatt som han inte ska behöva ta. Varken han eller någon annan idrottsstjärna. De har inte bett om det här. De tränar och tävlar för att bli så bra som möjligt och de gör upp om medaljerna på platser som någon annan bestämt. Ska någon klandras för valet av Peking som OS-stad så är det IOK- internationella olympiska kommittén. Det är de och inga andra som har ansvaret.
Holm och alla de andra skulle säkert kunna tänka sig att göra upp om OS-guldet på Sannerudsvallen i Kil.
Stefan Holm - och senare också Fredrik Reinfeldt som tydligt deklarerade att hans Kinaresa inte kommer ställas in - har rätt. Isolering är inget bra instrument för att skapa utveckling. Tvärtom kan det ge starkare stöd för nationalistiska strömningar där alla sluter upp mot en gemensam fiende.
Det är tveklöst så att OS av makthavarna i Kina kommer användas som ett propagandaspektakel för att bevisa sin egen förträfflighet. Men det var ju alla medvetna om när spelen gick dit. Att det var en hårdför diktatur var ingen hemlighet för någon.
Det bärande argumentet för OS i Kina var att det skulle vara ett sätt att stödja en förändring. Diktaturen kan måhända styra sin egen press och de inresta journalister som vanligtvis dyker upp. Men OS-trycket, det kan ingen stå emot. Landet kommer utsättas för en enorm bevakning som med dagens informationsteknik inte kan hållas hemlig för ens den egna befolkningen. Det kommer grävas, skildras, intervjuas, skrivas och fotograferas på ett sätt som de kinesiska ledarna aldrig sett maken på.
Samtidigt kommer vi säkerligen också få se ett flertal manifestationer av enskilda idrottare - varför inte på självaste invigningen då hela världen tittar?
Om OS ändå inte ger någon varaktig förändring i Kina, så är det i alla fall inte idrottarna som ska stå där med skammen.
Resonemanget om bojkott är lätt att ta till för den som vill ha uppmärksamhet, exempelvis Frida Johansson Metso. Men varför är det så ofta just idrottare som ska stå där som moraliska väktare? Regeringen plockar ju inte hem sina ambassadörer och företagen avbryter inte sina handelsförbindelser. Och hur många konsumtenter ändrar sitt beteende med tanke på det som nu hänt i Tibet?
LUF-ordföranden påpekade visserligen i radiodebatten att hon tyckte att både politiker och konsumenter har ett ansvar. Hon tyckte att man skulle bojkotta de företag som sponsrar OS, med tillägget ”under den här perioden”.
Hon och alla vi andra ska alltså vägra köpa Coca-cola under de veckor OS pågår - medan idrottarna ska ge upp sina karriärers största mål.
Det låter ju som en likvärdig uppoffring.
----------
Ska idrottsmän avkrävas det moraliska ansvaret att bojkotta Kina och OS, när ingen annan verkar vara beredd att göra det?
Den frågan ställs nu på sin spets efter diktaturens hårdföra metoder - nu senast mot Tibetanska demonstranter.
Kravallerna i och utanför Tibet har skakat liv i den ganska väntade debatten om bojkott mot de Olympiska spelen i Peking. Det var det liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso som anlade det högsta tonläget.
I Sveriges Radio i tisdags morse drabbade hon samman med höjdhopparen Stefan Holm och hon krävde att han skulle stanna hemma för att inte bli redskap i diktaturens händer.
Holm lät sig dock inte tryckas ner. Snabbt och kunnigt gjorde han ett svep över historien och räknade upp alla de tillfällen som bojkotter provats tidigare - utan att det gett något som helst resultat i rätt riktning.
Men egentligen är det en debatt som han inte ska behöva ta. Varken han eller någon annan idrottsstjärna. De har inte bett om det här. De tränar och tävlar för att bli så bra som möjligt och de gör upp om medaljerna på platser som någon annan bestämt. Ska någon klandras för valet av Peking som OS-stad så är det IOK- internationella olympiska kommittén. Det är de och inga andra som har ansvaret.
Holm och alla de andra skulle säkert kunna tänka sig att göra upp om OS-guldet på Sannerudsvallen i Kil.
Stefan Holm - och senare också Fredrik Reinfeldt som tydligt deklarerade att hans Kinaresa inte kommer ställas in - har rätt. Isolering är inget bra instrument för att skapa utveckling. Tvärtom kan det ge starkare stöd för nationalistiska strömningar där alla sluter upp mot en gemensam fiende.
Det är tveklöst så att OS av makthavarna i Kina kommer användas som ett propagandaspektakel för att bevisa sin egen förträfflighet. Men det var ju alla medvetna om när spelen gick dit. Att det var en hårdför diktatur var ingen hemlighet för någon.
Det bärande argumentet för OS i Kina var att det skulle vara ett sätt att stödja en förändring. Diktaturen kan måhända styra sin egen press och de inresta journalister som vanligtvis dyker upp. Men OS-trycket, det kan ingen stå emot. Landet kommer utsättas för en enorm bevakning som med dagens informationsteknik inte kan hållas hemlig för ens den egna befolkningen. Det kommer grävas, skildras, intervjuas, skrivas och fotograferas på ett sätt som de kinesiska ledarna aldrig sett maken på.
Samtidigt kommer vi säkerligen också få se ett flertal manifestationer av enskilda idrottare - varför inte på självaste invigningen då hela världen tittar?
Om OS ändå inte ger någon varaktig förändring i Kina, så är det i alla fall inte idrottarna som ska stå där med skammen.
Resonemanget om bojkott är lätt att ta till för den som vill ha uppmärksamhet, exempelvis Frida Johansson Metso. Men varför är det så ofta just idrottare som ska stå där som moraliska väktare? Regeringen plockar ju inte hem sina ambassadörer och företagen avbryter inte sina handelsförbindelser. Och hur många konsumtenter ändrar sitt beteende med tanke på det som nu hänt i Tibet?
LUF-ordföranden påpekade visserligen i radiodebatten att hon tyckte att både politiker och konsumenter har ett ansvar. Hon tyckte att man skulle bojkotta de företag som sponsrar OS, med tillägget ”under den här perioden”.
Hon och alla vi andra ska alltså vägra köpa Coca-cola under de veckor OS pågår - medan idrottarna ska ge upp sina karriärers största mål.
Det låter ju som en likvärdig uppoffring.
----------
tisdag 11 mars 2008
Carolas komplott
Sanningen om varför Carola och Andreas inte gick till final i melodifestivalen är inte så märkvärdig som experterna försöker hävda. Det är ingen komplott mot Carola. Folket har inte tröttnat på henne. Hon är inte passé och det hänger absolut inte samman med det minskade väljarstödet för kristdemokraterna.
Låten höll inte. Den var helt enkelt inte tillräckligt bra. Hennes förmodligen många rådgivare gjorde ett misstag.
Svårare än så är det inte
Låten höll inte. Den var helt enkelt inte tillräckligt bra. Hennes förmodligen många rådgivare gjorde ett misstag.
Svårare än så är det inte
fredag 7 mars 2008
Tjuven Reinfeldt
Hata Reinfeldt, han tar våra pengar!
Det fick statsministern höra när han kom till en gymnasieskola i Göteborg.
Men vilka pengar, undrar jag. En gymnasieelev går i skolan helt gratis, ja de får till och med betalt för det genom ett skattefritt studiebidrag. TIllfälliga inkomster kan ofta jämkas bort, eller så blir skatten ganska blygsam.
Sedan köper de prylar och pilsner, vilket de betalar moms för - precis som alla andra?
Om de nu hade blivit av med några pengar så skulle det i så fall ha varit Anders Borg, som tagit dem. Eller möjligtvis ekonomichefen i Göteborgs stad.
Såvida inte Reinfeldt tog deras plånböcker på plats - vilket jag har goda skäl att betvivla - så är de således helt fel ute.
Kanske dags för Jan Björklund att se över ekonomiundervisningen i gymnasiet också. Det finns uppenbarligen en del att göra.
Det fick statsministern höra när han kom till en gymnasieskola i Göteborg.
Men vilka pengar, undrar jag. En gymnasieelev går i skolan helt gratis, ja de får till och med betalt för det genom ett skattefritt studiebidrag. TIllfälliga inkomster kan ofta jämkas bort, eller så blir skatten ganska blygsam.
Sedan köper de prylar och pilsner, vilket de betalar moms för - precis som alla andra?
Om de nu hade blivit av med några pengar så skulle det i så fall ha varit Anders Borg, som tagit dem. Eller möjligtvis ekonomichefen i Göteborgs stad.
Såvida inte Reinfeldt tog deras plånböcker på plats - vilket jag har goda skäl att betvivla - så är de således helt fel ute.
Kanske dags för Jan Björklund att se över ekonomiundervisningen i gymnasiet också. Det finns uppenbarligen en del att göra.
torsdag 6 mars 2008
Gammeldags om bensinskatt
Kritikerna till höjd bensinskatt, ni måste uppdatera er! I alla tider har skatten som en kassako som höjs bara för att staten ska få in mer pengar. Alla höjningar har utarmat glesbygdsbor som inte har några alternativ, har det hävdats. Nu måste dock den här debatten nyanseras, av följande skäl:
1. Staten har skattebefriat miljöbränslen som tar en allt större marknadsandel. Här förlorar således staten pengar
2. På såväl ny- som begagnatmarknaden finns ett kraftigt växande utbud av miljöbilar där varje mil kostar mindre än om du kör på bensin. Inom bara några få år finns det nästan ingen som måste betala de höga bensinskatterna.
3. De som kör mest bil, det är inte landsbygdsborna, utan de som bor runt de större städerna. Samtidigt är det här som kollektivtrafiken - eller förutsättningarna för den samma - är som bäst.
Vad som nu måste göras är därför
1. Skillnaden mellan miljöbränsle och bensin måste fortsätta öka. Om inte oljebolagen fixar detta, så kan exempelvis momsen på miljöbränslen sänkas - som alternativ till bensinskattehöjningar.
2. Utbyggd kollektivtrafik i storstadsområden.
3. Ett reseavdrag som gynnar kollektivtrafiken men som ändå inte missgynnar de som är beroende av bilen.
Exemplet oljeuppvärmning visar att de ekonomiska styrmedlen kan verka oerhört snabbt.
1. Staten har skattebefriat miljöbränslen som tar en allt större marknadsandel. Här förlorar således staten pengar
2. På såväl ny- som begagnatmarknaden finns ett kraftigt växande utbud av miljöbilar där varje mil kostar mindre än om du kör på bensin. Inom bara några få år finns det nästan ingen som måste betala de höga bensinskatterna.
3. De som kör mest bil, det är inte landsbygdsborna, utan de som bor runt de större städerna. Samtidigt är det här som kollektivtrafiken - eller förutsättningarna för den samma - är som bäst.
Vad som nu måste göras är därför
1. Skillnaden mellan miljöbränsle och bensin måste fortsätta öka. Om inte oljebolagen fixar detta, så kan exempelvis momsen på miljöbränslen sänkas - som alternativ till bensinskattehöjningar.
2. Utbyggd kollektivtrafik i storstadsområden.
3. Ett reseavdrag som gynnar kollektivtrafiken men som ändå inte missgynnar de som är beroende av bilen.
Exemplet oljeuppvärmning visar att de ekonomiska styrmedlen kan verka oerhört snabbt.
onsdag 5 mars 2008
Imponerande Forsberg
Man måste bli imponerad av Peter Forsberg. Inte en match på åtta månader. Två fotoperationer och till synes ohjälpliga problem. Och så alla journalister som tjatar, frågar, skriver och spekulerar. Han måste ha en vilja av järn, eller så är han kanske precis så där galen som en elitidrottsman måste vara för att lyckas idag.
19.57 i speltid första matchen. Full fart direkt med andra ord. Det är stort. Riktigt stort.
19.57 i speltid första matchen. Full fart direkt med andra ord. Det är stort. Riktigt stort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)