Bensindebatten bränner ordentligt just nu. Vi som åker långa sträckor plågas av priserna och från statens sida bör man fortsatt se över reseavdraget. Samtidigt måste vi se att det här är nödvändigt, precis som när vi rycker av ett plåster så gör det ont. Konkurrensen om oljan ökar, samtidigt som utsläppen förstör vår miljö. Vi måste bort därifrån och då är det bara priset som kan göra det jobbet.
Citerar Ragnar Roos i Dagens Nyheter. Läs gärna hela hans artikel. För hur plågsamt det än är, så har han rätt.
”Omställningen bort från oljeberoendet måste snabbas på. Nu gör marknaden en stor del av jobbet. De höga priserna sätter igång positiva dynamiska processer. Det blir lönsammare att utveckla alternativa energikällor. Kraven ökar på att göra bensinsnålare bilmotorer. Och godstrafik med järnväg kan stärka sin konkurrenskraft mot lastbilstransporter.
Det är bättre att prischocken blir kännbar redan nu än att den slår till först längre fram. Ju mer abrupt väg bort från oljesamhället, desto större blir problemen.”
torsdag 29 maj 2008
Intressant ministermöte
I tisdags var jag och en delegation från Säffle och träffade infrastrukturminister (vilken titel!) Åsa Torstensson och hennes medarbetare. Vi marknadsförde vår modell för fiberbygge på landsbygden. Mottagandet kändes väldigt bra och det är bara att hoppas att man på något sätt styr de kommande pengarna så att inte allt försvinner till de stora bolagens resultaträkningar. För då blir det inte mycket bredband för landsbygden.
Klicka på länken och du ser hur koncentrerade vi ser ut (Åsas bildblogg)
Klicka på länken och du ser hur koncentrerade vi ser ut (Åsas bildblogg)
tisdag 13 maj 2008
Avdragsrätt gav önskad effekt
Ledare i Centerpressens nyhetsbyrå 9 maj
Tänk så olika det kan vara.
Den man som för några år sedan drog nytta av ROT-avdraget när han monterade in fönster på lyxvillan, han hade ett helt vanligt jobb. Även den unge, lågutbildade man som fyller flyttbilen med läkarens exklusiva bohag, får göra det utan att behöva hamna i centrum i samhällsdebatten.
Med städerskan är det annorlunda.
Fördomarna mot olika jobb blir aldrig så tydliga som när Maud Olofsson debatterar avdragsrätt för hushållsnära tjänster med valfri vänsterpartist. Det blixtrar i de rödas ögon och genast projiceras bilder av hukande pigor som går och plockar skräp vid direktörernas dyra matsalsbord. Underlägsna. Underbetalda. Utsatta.
Men det där är historia och vänsterns sätt att i ord och handling måla ut denna bransch som klasskampens stora förlorare gör bara att gamla fördomar tillåts leva vidare.
Men de här företagen är som vilka andra som helst. Och de här medarbetarna utför - i likhet med de flesta andra - viktiga arbetsuppgifter som vi skulle ha svårt att klara oss utan.
Avdraget infördes 1 juli 2007 och anledningen var den samma som för ROT-avdraget, nämligen att minska det omfattande fusket och den illojala konkurrensen från oseriösa företag. Den skulle också underlätta för exempelvis barnfamiljer att få ihop livspusslet. Och nya jobb skulle skapas.
Frågans ideologiska sprängkraft gör dock att den förmodligen har större betydelse för det partipolitiska spelet - än för de medborgare som reformen var avsedd att hjälpa.
Nu kommer den andra utvärderingen av hur det gått hittills. Den är i form av en rapport från arbetsgivarorganisationen Almega. Demoskop har för deras räkning gjort undersökningar bland såväl företag som allmänheten och funnit att intresset ökar - i alla samhällsgrupper. .
Under det senaste halvåret har hemserviceföretagen nyanställt 1 800 personer, där tre av fyra kommer direkt från arbetslöshet. Antalet företag har fyrdubblats på ett år och i genomsnitt har antalet anställda i företagen ökat från sju till elva. Under 2008 väntas branschen nyttjas av 184 000 hushåll och nå en sysselsättning på 9 300 personer. Men då ingår inte de företag som i huvudsak inte jobbar för privatpersoner.
Precis som Maud Olofsson - avdragets främste tillskyndare - hela tiden argumenterat så är det inte rimligt att det är ok med subvention till den som monterade fönstret, men inte till den som putsar det. Framförallt när problemen och sysselsättningspotentialen är likartade. Lyckligtvis blev det dock ingen tillfällig reform som kommer och går, utan en permanent åtgärd med långsiktiga spelregler för alla inblandade.
Det ger tryggare - och fler - jobb.
Tänk så olika det kan vara.
Den man som för några år sedan drog nytta av ROT-avdraget när han monterade in fönster på lyxvillan, han hade ett helt vanligt jobb. Även den unge, lågutbildade man som fyller flyttbilen med läkarens exklusiva bohag, får göra det utan att behöva hamna i centrum i samhällsdebatten.
Med städerskan är det annorlunda.
Fördomarna mot olika jobb blir aldrig så tydliga som när Maud Olofsson debatterar avdragsrätt för hushållsnära tjänster med valfri vänsterpartist. Det blixtrar i de rödas ögon och genast projiceras bilder av hukande pigor som går och plockar skräp vid direktörernas dyra matsalsbord. Underlägsna. Underbetalda. Utsatta.
Men det där är historia och vänsterns sätt att i ord och handling måla ut denna bransch som klasskampens stora förlorare gör bara att gamla fördomar tillåts leva vidare.
Men de här företagen är som vilka andra som helst. Och de här medarbetarna utför - i likhet med de flesta andra - viktiga arbetsuppgifter som vi skulle ha svårt att klara oss utan.
Avdraget infördes 1 juli 2007 och anledningen var den samma som för ROT-avdraget, nämligen att minska det omfattande fusket och den illojala konkurrensen från oseriösa företag. Den skulle också underlätta för exempelvis barnfamiljer att få ihop livspusslet. Och nya jobb skulle skapas.
Frågans ideologiska sprängkraft gör dock att den förmodligen har större betydelse för det partipolitiska spelet - än för de medborgare som reformen var avsedd att hjälpa.
Nu kommer den andra utvärderingen av hur det gått hittills. Den är i form av en rapport från arbetsgivarorganisationen Almega. Demoskop har för deras räkning gjort undersökningar bland såväl företag som allmänheten och funnit att intresset ökar - i alla samhällsgrupper. .
Under det senaste halvåret har hemserviceföretagen nyanställt 1 800 personer, där tre av fyra kommer direkt från arbetslöshet. Antalet företag har fyrdubblats på ett år och i genomsnitt har antalet anställda i företagen ökat från sju till elva. Under 2008 väntas branschen nyttjas av 184 000 hushåll och nå en sysselsättning på 9 300 personer. Men då ingår inte de företag som i huvudsak inte jobbar för privatpersoner.
Precis som Maud Olofsson - avdragets främste tillskyndare - hela tiden argumenterat så är det inte rimligt att det är ok med subvention till den som monterade fönstret, men inte till den som putsar det. Framförallt när problemen och sysselsättningspotentialen är likartade. Lyckligtvis blev det dock ingen tillfällig reform som kommer och går, utan en permanent åtgärd med långsiktiga spelregler för alla inblandade.
Det ger tryggare - och fler - jobb.
Lösare tyglar ökar produktionen
När katten är borta, dansar råttorna på bordet, sägs det. Men omsatt till ett industriföretag så kan avsaknaden av en ständigt kontrollerande chef vara bra för verksamheten. En avhandling visar nämligen att när ett företag är dödsdömt, så ökar produktiviteten.
Strax efter att ett företags anställda fått beskedet om att verksamheten ska läggas ner eller flyttas någon annanstans, så blir de oroliga, frustrerade och arga. Alla undrar vad som ska hända härnäst, var de ska jobba framöver och hur de ska klara sin försörjning. Fullt naturliga reaktioner som också leder till att produktiviteten sjunker i företaget.
Men sedan händer någonting. När alla förhandlingar är klara och när folk vet vad som ska hända, så tycks inställningen förändras.
Samtidigt minskar chefernas kontroll över verksamheten. De blir upptagna av avvecklingen, några söker sig därifrån och det leder till att tyglarna om personalen släpps lösare. De får ökat inflytande i hur arbetet organiseras och det växer fram nya informella ledare som tar ett större ansvar än tidigare. Kreativiteten får utrymme och produktiviteten stiger till att nå högre nivåer än innan chockbeskeden.
De här ganska uppseendeväckande slutsatserna dras i en doktorsavhandling av Magnus Hansson vid Handelshögskolan på Örebro universitet. Han har forskat i nedläggningsprocesserna i tio tillverkningsföretag.
Han har tittat på produktionsstatistiken och borrat djupare i vad som hänt i tre av företagen. Han har intervjuat platschefer, fackliga företrädare och anställda. Han har till och med följt diskussionerna på fikarasterna. Och mönstret med stigande produktivitet är det samma överallt.
Det handlar om att personalen vill visa att ledningen tagit fel beslut, men störst vikt lägger han ändå vid att detaljstyrningen över det dagliga arbetet minskar.
– Man blir förvånad över personalens engagemang och ansträngningar i en sådan extrem situation som innebär att de kommer att förlora sina jobb, säger han.
Verksamheter som drabbas av neddragningar på personalen märker dock inte samma effekt. Tvärtom, detta leder ofta till försämrad produktion och skillnaden består i att en nedläggning föder nytänkande där de anställda vet vad som gäller. Neddragningar däremot - framförallt om de är ständigt återkommande - leder till fortsatt osäkerhet och konflikter.
Det här föder tankar om hur ledarskapet egentligen ser ut - och hur det borde se ut. Är styrningen och detaljregleringen för hård i dagens arbetsliv? Har det uppskruvade tempot och ständiga krav på effektiviseringar en bromsande effekt på tillväxten?
De problem som Hansson pekar på är att en alltför stelbent organisation bromsar dem som har idéer på små och stora förbättringar. Det här är också kritik som vi ofta hör från den offentliga sektorn där beslutsvägarna upplevs som långa, tröga och krångliga. Större befogenheter till de som befinner sig ”på golvet”, eller att bryta ut enheter och göra dem mer självständiga, kan vara två modeller för att lösa upp knutarna.
Att personalen jobbar på ”ända in i kaklet” vittnar om vilken inneboende kraft som finns. Något som blir ännu tydligare när vi ser hur krisorter med många och stora nedläggningar lyckas vända trenderna genom målmedvetet och hårt arbete. Man börjar samarbeta över alla gränser och det tänks nya tankar som det inte fanns plats för under beskyddet av den stora arbetsgivaren.
Och de som trätt fram i denna nya tid - det är ledarna - inte cheferna.
-----------
Strax efter att ett företags anställda fått beskedet om att verksamheten ska läggas ner eller flyttas någon annanstans, så blir de oroliga, frustrerade och arga. Alla undrar vad som ska hända härnäst, var de ska jobba framöver och hur de ska klara sin försörjning. Fullt naturliga reaktioner som också leder till att produktiviteten sjunker i företaget.
Men sedan händer någonting. När alla förhandlingar är klara och när folk vet vad som ska hända, så tycks inställningen förändras.
Samtidigt minskar chefernas kontroll över verksamheten. De blir upptagna av avvecklingen, några söker sig därifrån och det leder till att tyglarna om personalen släpps lösare. De får ökat inflytande i hur arbetet organiseras och det växer fram nya informella ledare som tar ett större ansvar än tidigare. Kreativiteten får utrymme och produktiviteten stiger till att nå högre nivåer än innan chockbeskeden.
De här ganska uppseendeväckande slutsatserna dras i en doktorsavhandling av Magnus Hansson vid Handelshögskolan på Örebro universitet. Han har forskat i nedläggningsprocesserna i tio tillverkningsföretag.
Han har tittat på produktionsstatistiken och borrat djupare i vad som hänt i tre av företagen. Han har intervjuat platschefer, fackliga företrädare och anställda. Han har till och med följt diskussionerna på fikarasterna. Och mönstret med stigande produktivitet är det samma överallt.
Det handlar om att personalen vill visa att ledningen tagit fel beslut, men störst vikt lägger han ändå vid att detaljstyrningen över det dagliga arbetet minskar.
– Man blir förvånad över personalens engagemang och ansträngningar i en sådan extrem situation som innebär att de kommer att förlora sina jobb, säger han.
Verksamheter som drabbas av neddragningar på personalen märker dock inte samma effekt. Tvärtom, detta leder ofta till försämrad produktion och skillnaden består i att en nedläggning föder nytänkande där de anställda vet vad som gäller. Neddragningar däremot - framförallt om de är ständigt återkommande - leder till fortsatt osäkerhet och konflikter.
Det här föder tankar om hur ledarskapet egentligen ser ut - och hur det borde se ut. Är styrningen och detaljregleringen för hård i dagens arbetsliv? Har det uppskruvade tempot och ständiga krav på effektiviseringar en bromsande effekt på tillväxten?
De problem som Hansson pekar på är att en alltför stelbent organisation bromsar dem som har idéer på små och stora förbättringar. Det här är också kritik som vi ofta hör från den offentliga sektorn där beslutsvägarna upplevs som långa, tröga och krångliga. Större befogenheter till de som befinner sig ”på golvet”, eller att bryta ut enheter och göra dem mer självständiga, kan vara två modeller för att lösa upp knutarna.
Att personalen jobbar på ”ända in i kaklet” vittnar om vilken inneboende kraft som finns. Något som blir ännu tydligare när vi ser hur krisorter med många och stora nedläggningar lyckas vända trenderna genom målmedvetet och hårt arbete. Man börjar samarbeta över alla gränser och det tänks nya tankar som det inte fanns plats för under beskyddet av den stora arbetsgivaren.
Och de som trätt fram i denna nya tid - det är ledarna - inte cheferna.
-----------
onsdag 7 maj 2008
Dra nytta av höga matpriser
Visst vore det bekvämt om vi kunde avfärda hela biobränsledebatten med att denna omställning bara skapar fattigdom och svält?
Då behövde vi inte engagera oss utan kunde lugnt gå tillbaka till att fortsätta klaga på bensinskatten. Precis som vanligt.
Varningsropen om biobränslenas negativa inverkan på människa och miljö har varit många den senaste tiden. Igår tisdag krävde FN:s sändebud i matfrågor, Jean Ziegler ett femårigt stopp för biobränsleproduktion. Han riktar sig till FN:s säkerhetsråd och rådet för mänskliga rättigheter. Det är ett minst sagt märkligt krav.
Ursprunget till kritiken är de kraftigt stigande världsmarknadspriserna på livsmedel. Det handlar om ökningar på 45 procent enligt FN:s livsmedelsorgan FAO. Enligt samma organ är anledningen till detta främst ökade oljepriser, extrema väderhändelser och ökad efterfrågan på kött och mejeriprodukter i Kina och Indien.
I debatten läggs dock störst skuld på biobränsleproduktionen och det hävdas att denna konkurrerar ut maten och därmed orsakar svält i världen.
I Sverige har prisuppgången lett till en tillväxt bland jordbrukarna. Trädesmarker bryts upp igen och bönder som planerat att lägga ner, tänker om och bygger nytt. I vissa grenar går omställningen snabbt, exempelvis på spannmålssidan. Inom andra områden tar det längre tid att öka produktionen.
Det här är naturligtvis en utveckling som måste stimuleras även i de fattiga länderna, vilket FAO:s generaldirektör Jacques Diouf tagit initiativ till. Han menar att det nu är läge för att hjälpa bönderna i den fattiga delen av världen att dra nytta av de höga priserna.
Jämsides med det akuta problemet idag, så skapas en potential för en lång rad länder att öka sin produktion - nu när man inte längre blir utkonkurrerade av att västvärldens överskott dumpas på deras marknad. Produktion kan dras igång som försörjer både sitt eget folk och exportmarknaden. Redan idag är ju de minst utvecklade ländernas ekonomier helt beroende på försäljning av jordbruksprodukter.
För att nå dit krävs insatser av ganska stora mått och då menar Diouf att de rika länderna nu måste agera - och dessutom ganska snabbt. Den stora fördelen med de här satsningarna är att de just är satsningar - inte ett passivt katastrofbistånd som tenderar att låsa fast folket i ett beroende.
Förhoppningsvis når man en bit på vägen under det toppmöte i det här ämnet som kommer genomföras i Rom i början av juni.
På energisidan måste köparna agera för att inte tidigare misstag vad gäller miljöhänsyn och mänskliga rättigheter kopieras till denna nya tillväxtbransch. Det står nämligen helt klart att villkoren för de som jobbar med att leverera biobränslen är inte tillfredsställande - även om ofta är generella problem som inte är isolerade till just den här näringsgrenen.
Samtidigt måste alla inse att det inte är en slutlig lösning på utsläppsproblemet att köra bilar på etanol på det sätt som vi idag gör. Mycket återstår att göra men för att nå till andra generationens biodrivmedel, så får vi inte förbjuda den första.
Att göra som Ziegler och andra förbudsivrare skulle dessutom inte påverka varken matpriserna eller världssvälten.
Däremot skulle det låsa fast bönderna i fattigdom och hindra dem från att göra bättre affärer. Dessutom bromsar ett sådant agerande arbetet mot klimatstörande utsläpp och då är det de fattiga länderna som är de största förlorarna.
Då behövde vi inte engagera oss utan kunde lugnt gå tillbaka till att fortsätta klaga på bensinskatten. Precis som vanligt.
Varningsropen om biobränslenas negativa inverkan på människa och miljö har varit många den senaste tiden. Igår tisdag krävde FN:s sändebud i matfrågor, Jean Ziegler ett femårigt stopp för biobränsleproduktion. Han riktar sig till FN:s säkerhetsråd och rådet för mänskliga rättigheter. Det är ett minst sagt märkligt krav.
Ursprunget till kritiken är de kraftigt stigande världsmarknadspriserna på livsmedel. Det handlar om ökningar på 45 procent enligt FN:s livsmedelsorgan FAO. Enligt samma organ är anledningen till detta främst ökade oljepriser, extrema väderhändelser och ökad efterfrågan på kött och mejeriprodukter i Kina och Indien.
I debatten läggs dock störst skuld på biobränsleproduktionen och det hävdas att denna konkurrerar ut maten och därmed orsakar svält i världen.
I Sverige har prisuppgången lett till en tillväxt bland jordbrukarna. Trädesmarker bryts upp igen och bönder som planerat att lägga ner, tänker om och bygger nytt. I vissa grenar går omställningen snabbt, exempelvis på spannmålssidan. Inom andra områden tar det längre tid att öka produktionen.
Det här är naturligtvis en utveckling som måste stimuleras även i de fattiga länderna, vilket FAO:s generaldirektör Jacques Diouf tagit initiativ till. Han menar att det nu är läge för att hjälpa bönderna i den fattiga delen av världen att dra nytta av de höga priserna.
Jämsides med det akuta problemet idag, så skapas en potential för en lång rad länder att öka sin produktion - nu när man inte längre blir utkonkurrerade av att västvärldens överskott dumpas på deras marknad. Produktion kan dras igång som försörjer både sitt eget folk och exportmarknaden. Redan idag är ju de minst utvecklade ländernas ekonomier helt beroende på försäljning av jordbruksprodukter.
För att nå dit krävs insatser av ganska stora mått och då menar Diouf att de rika länderna nu måste agera - och dessutom ganska snabbt. Den stora fördelen med de här satsningarna är att de just är satsningar - inte ett passivt katastrofbistånd som tenderar att låsa fast folket i ett beroende.
Förhoppningsvis når man en bit på vägen under det toppmöte i det här ämnet som kommer genomföras i Rom i början av juni.
På energisidan måste köparna agera för att inte tidigare misstag vad gäller miljöhänsyn och mänskliga rättigheter kopieras till denna nya tillväxtbransch. Det står nämligen helt klart att villkoren för de som jobbar med att leverera biobränslen är inte tillfredsställande - även om ofta är generella problem som inte är isolerade till just den här näringsgrenen.
Samtidigt måste alla inse att det inte är en slutlig lösning på utsläppsproblemet att köra bilar på etanol på det sätt som vi idag gör. Mycket återstår att göra men för att nå till andra generationens biodrivmedel, så får vi inte förbjuda den första.
Att göra som Ziegler och andra förbudsivrare skulle dessutom inte påverka varken matpriserna eller världssvälten.
Däremot skulle det låsa fast bönderna i fattigdom och hindra dem från att göra bättre affärer. Dessutom bromsar ett sådant agerande arbetet mot klimatstörande utsläpp och då är det de fattiga länderna som är de största förlorarna.
Mackdöden stoppas
Det var ingen slump att Värmland stod som värd för en nationell konferens om drivmedelsförsörjningen på landsbygen. Här finns sedan många år en verksamhet med rådgivning och stöd till de mindre butikerna. Här finns också ett engagerat Länsbygderåd. Nu förstärks resurserna i just den här frågan med en arbetsgrupp ledd av Hela Sverige ska leva.
Dessa krafter kan stoppa mackdöden. Inte överallt. Men det ger de mackar som har en någorlunda stor och trogen kundkrets möjlighet att leva vidare.
Dessa krafter kan stoppa mackdöden. Inte överallt. Men det ger de mackar som har en någorlunda stor och trogen kundkrets möjlighet att leva vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)