Dra nytta av höga matpriser

Visst vore det bekvämt om vi kunde avfärda hela biobränsledebatten med att denna omställning bara skapar fattigdom och svält?
Då behövde vi inte engagera oss utan kunde lugnt gå tillbaka till att fortsätta klaga på bensinskatten. Precis som vanligt.

Varningsropen om biobränslenas negativa inverkan på människa och miljö har varit många den senaste tiden. Igår tisdag krävde FN:s sändebud i matfrågor, Jean Ziegler ett femårigt stopp för biobränsleproduktion. Han riktar sig till FN:s säkerhetsråd och rådet för mänskliga rättigheter. Det är ett minst sagt märkligt krav.

Ursprunget till kritiken är de kraftigt stigande världsmarknadspriserna på livsmedel. Det handlar om ökningar på 45 procent enligt FN:s livsmedelsorgan FAO. Enligt samma organ är anledningen till detta främst ökade oljepriser, extrema väderhändelser och ökad efterfrågan på kött och mejeriprodukter i Kina och Indien.
I debatten läggs dock störst skuld på biobränsleproduktionen och det hävdas att denna konkurrerar ut maten och därmed orsakar svält i världen.

I Sverige har prisuppgången lett till en tillväxt bland jordbrukarna. Trädesmarker bryts upp igen och bönder som planerat att lägga ner, tänker om och bygger nytt. I vissa grenar går omställningen snabbt, exempelvis på spannmålssidan. Inom andra områden tar det längre tid att öka produktionen.
Det här är naturligtvis en utveckling som måste stimuleras även i de fattiga länderna, vilket FAO:s generaldirektör Jacques Diouf tagit initiativ till. Han menar att det nu är läge för att hjälpa bönderna i den fattiga delen av världen att dra nytta av de höga priserna.
Jämsides med det akuta problemet idag, så skapas en potential för en lång rad länder att öka sin produktion - nu när man inte längre blir utkonkurrerade av att västvärldens överskott dumpas på deras marknad. Produktion kan dras igång som försörjer både sitt eget folk och exportmarknaden. Redan idag är ju de minst utvecklade ländernas ekonomier helt beroende på försäljning av jordbruksprodukter.
För att nå dit krävs insatser av ganska stora mått och då menar Diouf att de rika länderna nu måste agera - och dessutom ganska snabbt. Den stora fördelen med de här satsningarna är att de just är satsningar - inte ett passivt katastrofbistånd som tenderar att låsa fast folket i ett beroende.
Förhoppningsvis når man en bit på vägen under det toppmöte i det här ämnet som kommer genomföras i Rom i början av juni.

På energisidan måste köparna agera för att inte tidigare misstag vad gäller miljöhänsyn och mänskliga rättigheter kopieras till denna nya tillväxtbransch. Det står nämligen helt klart att villkoren för de som jobbar med att leverera biobränslen är inte tillfredsställande - även om ofta är generella problem som inte är isolerade till just den här näringsgrenen.
Samtidigt måste alla inse att det inte är en slutlig lösning på utsläppsproblemet att köra bilar på etanol på det sätt som vi idag gör. Mycket återstår att göra men för att nå till andra generationens biodrivmedel, så får vi inte förbjuda den första.
Att göra som Ziegler och andra förbudsivrare skulle dessutom inte påverka varken matpriserna eller världssvälten.
Däremot skulle det låsa fast bönderna i fattigdom och hindra dem från att göra bättre affärer. Dessutom bromsar ett sådant agerande arbetet mot klimatstörande utsläpp och då är det de fattiga länderna som är de största förlorarna.