Nu ska landets första helt privata barnsjukhus öppnas i Stockholm. Socialdemokrater och annat vänsterfolk har ju överallt en borgerlig majoritet funnits, klagat över att man privatiserat vården. Så har dock inte varit fallet. Vad flera landsting gjort är att låta andra än landstinget utföra vårdtjänsterna. Och på samma sätt som vi köper läkemedel av privata företag, så borde det inte finnas några principiella invändningar mot att även läkaren är betald av ett privat företag. Tvärtom - mångfalden gör vården bättre.
Nu blir det dock problematiskt.
Vårdtagare på barnsjukhuset Martina måste nämligen ha en privat försäkring - eller betala notan direkt.
Även om jag förstår de föräldrar som tröttnat på köerna i den offentliga vården, så måste jag säga att jag gillar inte det här. Det är ett underkännande av den offentligt och solidariskt betalda välfärdsmodell som alla i det här landet vill ha och som ses som ett föredöme i de länder där plånbokens storlek avgör vårdens kvalitet.
Jag hoppas de ansvariga för vården tar den här varningssignalen på allra största allvar.
torsdag 25 oktober 2007
Ännu ingen katastroffond
Ledare i VärmlandsBygden 25 oktober
Prislappen för klimatförändringarna beräknas landa på cirka 1 900 miljarder kronor fram till år 2100. Det ska jämföras med hela vårt lands årliga BNP på 2 600 miljarder.
För de som drabbas av dessa effekter är de ökade intäkterna en klen tröst.
Klimat- och sårbarhetsutredningen lämnade en i alla avseenden tung rapport i början av månaden. Den är fylld med statistik, scenarier och slutsatser och den innehåller en tjock bunt med nya direktiv till hela samhället, från enskild fastighetsägare, till riksdagen, regeringen och alla dess myndigheter.
Extra noggranna bör värmländska beslutsfattare vara i läsandet av utredningen eftersom området runt Vänern, kommer beröras.
Utmaningen kan kännas övermäktig men läget nyanseras av slutsatsen att om vi ser endast till nationen Sverige, så blir de ekonomiska konsekvenserna lindriga. Vi drabbas mindre än många andra länder och våra intäkter via ökad produktion av el, livsmedel och skogsprodukter, väger nästan upp kostnaderna.
Om man däremot bryter ner det till det lokala perspektivet, så kommer kostnader och intäkter fördelas helt utan solidaritet.
I jord- och skogsbruket växer så det knakar, vilket ger plus i kalkylen, men de som drabbas av stormar, översvämningar och skadeinsekter får betala ett mycket högt pris för den totala tillväxten. Betänk exempelvis att enbart skogsskadorna i samband med stormen Gudrun beräknades till cirka 15 miljarder kronor.
Än värre blir det dock i det globala perspektivet. Klimateffekterna leder till att vissa områden blir allt mer svårbeboeliga. Miljöflyktingar tvingas söka sig nya hem och naturkatastroferna kommer avlösa varandra i allt snabbare takt.
De som redan är utsatta, får en ännu svårare situation och ansvaret för detta vilar naturligtvis tungt på de industriländer som orsakat klimatförändringarna.
Om vi denna gång nöjer oss med den nationella nivån så väntar en diger uppgift för länen och kommunerna att se över sin planering. Vänern och de vattendrag som rinner dit, pekas ut som ett av de stora problemområdena och det är ju något som exempelvis Arvika kommun blev smärtsamt medveten om för några år sedan.
Totalt finns 300 000 byggnader i områden med hög risk för ras och översvämning av bebyggelse kan komma att kosta 100 miljarder kronor fram till nästa sekelskifte. Tillkommer gör skador på vägar, järnvägar, dricksvattenförsörjning, med mera. 40 procent av kostnaderna - 800 miljarder kronor - finns i de sjukdomar och dödsfall som värmen orsakar.
Eftersom kostnader och intäkter inte hamnar på samma ställe, är det rimligt att se över hur samhället ska ställa upp för de som drabbas av naturskador.
Trots de dramatiska konsekvenser som man vill förbereda oss på så föreslås inga större förändringar i ersättningssystemen. Ett särskilt anslag till förebyggande åtgärder av större art, exempelvis invallningar av städer, föreslås. Men därutöver konstateras att de som vill, redan idag kan försäkra sig mot skadorna, oavsett om man är villaägare, eller jord- och skogsbrukare.
Undantag från statens ovilja att solidariskt gå in och hjälpa, kan göras när riksdagen ser att det finns särskilda skäl, som man exempelvis gjorde efter stormen Gudrun.
Detta räcker dock inte. En katastrof för den enskilde blir ju varken större eller mindre av att många grannar drabbas. Därför behövs en mer generell fond som täcker upp och sådana system finns redan i flera länder, exempelvis Norge och Danmark.
Det här har gett upphov till många riksdagsdebatter under åren och därför måste utredningens slutsats förkastas. Den nuvarande regeringen och alla de ledamöter som under många års opposition skrivit motioner i det här ärendet, måste nu omsätta sina åsikter i praktisk handling.
Prislappen för klimatförändringarna beräknas landa på cirka 1 900 miljarder kronor fram till år 2100. Det ska jämföras med hela vårt lands årliga BNP på 2 600 miljarder.
För de som drabbas av dessa effekter är de ökade intäkterna en klen tröst.
Klimat- och sårbarhetsutredningen lämnade en i alla avseenden tung rapport i början av månaden. Den är fylld med statistik, scenarier och slutsatser och den innehåller en tjock bunt med nya direktiv till hela samhället, från enskild fastighetsägare, till riksdagen, regeringen och alla dess myndigheter.
Extra noggranna bör värmländska beslutsfattare vara i läsandet av utredningen eftersom området runt Vänern, kommer beröras.
Utmaningen kan kännas övermäktig men läget nyanseras av slutsatsen att om vi ser endast till nationen Sverige, så blir de ekonomiska konsekvenserna lindriga. Vi drabbas mindre än många andra länder och våra intäkter via ökad produktion av el, livsmedel och skogsprodukter, väger nästan upp kostnaderna.
Om man däremot bryter ner det till det lokala perspektivet, så kommer kostnader och intäkter fördelas helt utan solidaritet.
I jord- och skogsbruket växer så det knakar, vilket ger plus i kalkylen, men de som drabbas av stormar, översvämningar och skadeinsekter får betala ett mycket högt pris för den totala tillväxten. Betänk exempelvis att enbart skogsskadorna i samband med stormen Gudrun beräknades till cirka 15 miljarder kronor.
Än värre blir det dock i det globala perspektivet. Klimateffekterna leder till att vissa områden blir allt mer svårbeboeliga. Miljöflyktingar tvingas söka sig nya hem och naturkatastroferna kommer avlösa varandra i allt snabbare takt.
De som redan är utsatta, får en ännu svårare situation och ansvaret för detta vilar naturligtvis tungt på de industriländer som orsakat klimatförändringarna.
Om vi denna gång nöjer oss med den nationella nivån så väntar en diger uppgift för länen och kommunerna att se över sin planering. Vänern och de vattendrag som rinner dit, pekas ut som ett av de stora problemområdena och det är ju något som exempelvis Arvika kommun blev smärtsamt medveten om för några år sedan.
Totalt finns 300 000 byggnader i områden med hög risk för ras och översvämning av bebyggelse kan komma att kosta 100 miljarder kronor fram till nästa sekelskifte. Tillkommer gör skador på vägar, järnvägar, dricksvattenförsörjning, med mera. 40 procent av kostnaderna - 800 miljarder kronor - finns i de sjukdomar och dödsfall som värmen orsakar.
Eftersom kostnader och intäkter inte hamnar på samma ställe, är det rimligt att se över hur samhället ska ställa upp för de som drabbas av naturskador.
Trots de dramatiska konsekvenser som man vill förbereda oss på så föreslås inga större förändringar i ersättningssystemen. Ett särskilt anslag till förebyggande åtgärder av större art, exempelvis invallningar av städer, föreslås. Men därutöver konstateras att de som vill, redan idag kan försäkra sig mot skadorna, oavsett om man är villaägare, eller jord- och skogsbrukare.
Undantag från statens ovilja att solidariskt gå in och hjälpa, kan göras när riksdagen ser att det finns särskilda skäl, som man exempelvis gjorde efter stormen Gudrun.
Detta räcker dock inte. En katastrof för den enskilde blir ju varken större eller mindre av att många grannar drabbas. Därför behövs en mer generell fond som täcker upp och sådana system finns redan i flera länder, exempelvis Norge och Danmark.
Det här har gett upphov till många riksdagsdebatter under åren och därför måste utredningens slutsats förkastas. Den nuvarande regeringen och alla de ledamöter som under många års opposition skrivit motioner i det här ärendet, måste nu omsätta sina åsikter i praktisk handling.
torsdag 18 oktober 2007
Riktigt bredband-var god dröj
Ledarkrönika i VB 18 oktober
Tillgången till bredband har snabbt vuxit till den kanske viktigaste frågan för svensk och värmländsk landsbygd.
Tyvärr finns det ännu inga tecken på att samhället i det här avseendet tänker ta ansvar för en likvärdig infrastruktur över hela landet.
Det bredbandsstöd som hittills delats hur har fokuserat på att ge så många som möjligt, så lite som möjligt. Utbyggnaden har framförallt bestått i att det befintliga telenätet har använts till ADSL-teknik och det har gett de flesta värmlänningar en möjlighet till fast uppkoppling. Vi har på detta sätt fått smygtitta in i framtiden, men hur många som egentligen har ett bredband värt namnet - det är en helt annan fråga.
De som ännu inte ens fått ADSL hänvisas till det trådlösa NMT-nätet, vilket inte kan ses som någon slutlig lösning på bredbandsproblematiken.
Nu går Region Värmland vidare och gör ytterligare en upphandling för att få ännu mer ADSL och ännu mer trådlöst och att man nyttjar ett redan befintligt nät kan vara acceptabelt, så länge det finns en plan för vad som händer sedan. Men så långt verkar ingen ha tänkt.
Vi ska vara ytterst tacksamma gentemot våra förfäder att de byggde ett telenät med så hög kvalitet att man idag kan leverera stora mängder data över det.
Men vi kan inte komma ifrån nätets begränsningar. Kapaciteten sjunker snabbt med avståndet till telestationen och ju äldre och rossligare stationer och ledningar blir, desto sämre hastighet till hushållen.
Båda faktorerna gör landsbygdens folk och företag till stora förlorare - idag och i framtiden.
Kapaciteten är det som är problemet. Kraven och tjänsteutbudet växer hela tiden och med hög fart i ledningarna går det att få både telefoni, TV och internettjänster ur en och samma låda på väggen. Det finns ingen anledning att tro att den här utvecklingen kommer att stanna av.
Den gemensamma nämnaren för när el- och telenät, vägnät och järnväg byggdes var att staten i stor omfattning tog ett ansvar för infrastrukturen. Detta ledde också till att även den mest avlägset belägna stuga fick telefon på samma villkor som stadsbon.
Tillgången på bredband av god kapacitet kommer att ha samma betydelse som alla de där näten, men här har det övergripande samhällsansvaret uteblivit.
De boende på landsbygden - och för all del i de mindre orterna - får därför betala uppemot tio gånger mer för en bråkdel av hastigheten, jämfört med stadsborna.
Någon hypotes kring hur det här ska lösas, det har vi inte sett varken från staten eller från Region Värmland.
De flesta experter är ense om två saker. 1: Den enda långsiktigt hållbara tekniken, är att använda fiberoptik eftersom kapaciteten där är i praktiken obegränsad. 2: Det är för dyrt att bekosta en sådan utbyggnad på landsbygden.
Vi ska således nöja oss med ett åldrande telenät och hoppas på att koppartrådarna kan trimmas ytterligare. Allt medan städerna får digitala motorvägar för bråkdelen av kostnaden.
Den digitala klyftan gör det svårare för folk och företag att bo kvar eller flytta till de mindre orterna. Förhoppningsvis kan de värmländska kommunerna kvickna till och inse detta - innan det är för sent.
Tillgången till bredband har snabbt vuxit till den kanske viktigaste frågan för svensk och värmländsk landsbygd.
Tyvärr finns det ännu inga tecken på att samhället i det här avseendet tänker ta ansvar för en likvärdig infrastruktur över hela landet.
Det bredbandsstöd som hittills delats hur har fokuserat på att ge så många som möjligt, så lite som möjligt. Utbyggnaden har framförallt bestått i att det befintliga telenätet har använts till ADSL-teknik och det har gett de flesta värmlänningar en möjlighet till fast uppkoppling. Vi har på detta sätt fått smygtitta in i framtiden, men hur många som egentligen har ett bredband värt namnet - det är en helt annan fråga.
De som ännu inte ens fått ADSL hänvisas till det trådlösa NMT-nätet, vilket inte kan ses som någon slutlig lösning på bredbandsproblematiken.
Nu går Region Värmland vidare och gör ytterligare en upphandling för att få ännu mer ADSL och ännu mer trådlöst och att man nyttjar ett redan befintligt nät kan vara acceptabelt, så länge det finns en plan för vad som händer sedan. Men så långt verkar ingen ha tänkt.
Vi ska vara ytterst tacksamma gentemot våra förfäder att de byggde ett telenät med så hög kvalitet att man idag kan leverera stora mängder data över det.
Men vi kan inte komma ifrån nätets begränsningar. Kapaciteten sjunker snabbt med avståndet till telestationen och ju äldre och rossligare stationer och ledningar blir, desto sämre hastighet till hushållen.
Båda faktorerna gör landsbygdens folk och företag till stora förlorare - idag och i framtiden.
Kapaciteten är det som är problemet. Kraven och tjänsteutbudet växer hela tiden och med hög fart i ledningarna går det att få både telefoni, TV och internettjänster ur en och samma låda på väggen. Det finns ingen anledning att tro att den här utvecklingen kommer att stanna av.
Den gemensamma nämnaren för när el- och telenät, vägnät och järnväg byggdes var att staten i stor omfattning tog ett ansvar för infrastrukturen. Detta ledde också till att även den mest avlägset belägna stuga fick telefon på samma villkor som stadsbon.
Tillgången på bredband av god kapacitet kommer att ha samma betydelse som alla de där näten, men här har det övergripande samhällsansvaret uteblivit.
De boende på landsbygden - och för all del i de mindre orterna - får därför betala uppemot tio gånger mer för en bråkdel av hastigheten, jämfört med stadsborna.
Någon hypotes kring hur det här ska lösas, det har vi inte sett varken från staten eller från Region Värmland.
De flesta experter är ense om två saker. 1: Den enda långsiktigt hållbara tekniken, är att använda fiberoptik eftersom kapaciteten där är i praktiken obegränsad. 2: Det är för dyrt att bekosta en sådan utbyggnad på landsbygden.
Vi ska således nöja oss med ett åldrande telenät och hoppas på att koppartrådarna kan trimmas ytterligare. Allt medan städerna får digitala motorvägar för bråkdelen av kostnaden.
Den digitala klyftan gör det svårare för folk och företag att bo kvar eller flytta till de mindre orterna. Förhoppningsvis kan de värmländska kommunerna kvickna till och inse detta - innan det är för sent.
torsdag 11 oktober 2007
DIF på rätt sida
Jag avundas inte spelare och ledare i Degerfors IF. Laget bär ett helt samhälle på sina axlar och pressen nere i Superettans bottenträsk måste vara enorm. Jag törs inte åka och titta på någon match, vågar knappt trycka in 345 på text TVn. Men laget, de måste vara där, de måste göra sitt jobb och hoppa ner i stålbadet. Det måste vara bra mycket lugnare att vara fotbollsspelare i Karlstad.
Efter evigheter som seriens ankare är röd-vitt på fast mark, men marginalerna är små.
På lördag kommer Landskrona till Valla. Seger där och himmelriket är nära. Förlust och kniven är tillbaka på strupen.
Efter evigheter som seriens ankare är röd-vitt på fast mark, men marginalerna är små.
På lördag kommer Landskrona till Valla. Seger där och himmelriket är nära. Förlust och kniven är tillbaka på strupen.
Värmländskt gratisarbete
Ledarkrönika i VärmlandsBygden 11 oktober
Hur mycket offentlig service ska landsbygdens folk producera på sin fritid?
Den frågan blir allt mer aktuell i takt med att centraliseringsivrare i stat, kommun och landsting lägger ner mindre enheter, vilket får de drabbade invånarna att ta saken i egna händer.
Funderingarna kom vid ett samtal jag hade med länsbygderådets ordförande Owe Nordling i Högboda. Han gör just nu en turné i Värmland för att träffa kommunledningarna. Hans slutsatser får vi återkomma till, men resonemangen är intressanta. Han oroar sig för att det bland ledande politiker och tjänstemän inte finns någon plan för hur landsbygden ska utvecklas och utan en sådan, räcker inte de många eldsjälarnas arbete till.
Att politiken skulle överge landsbygden även på det lokala planet ter sig märkligt. Landsbygden verkar ju tvärtom stå främst i marknadsföringen. Jag går in på några kommunala hemsidor och ser den ena bilden efter den andra på sjöar i solnedgång, slingrande grusvägar i granskog och röda stugor invid åkerkanter.
Överallt med samma budskap: Flytta till oss, här har vi en bra boendemiljö med nära till naturen, till jakt, fiske och friluftsliv. Bra luft, ren miljö och gott om utrymme, det vad de värmländska kommunerna lyfter fram.
I den politiska verkligheten stänger de skolor, centraliserar servicen och överlåter allt mer arbete på ideella krafter.
Hur hänger detta ihop? Sanningen är att det gör det inte.
Titta på Ekshärad. Det är dit de flesta turisterna kommer inom Hagfors kommun. Men trots det krävs det näbbar, klor och ideellt arbete för att hålla turistinformationen vid liv. Dess framtid är ännu inte avgjord.
Och se på slalombacken som i kommunal drift förde en tynande tillvaro, men som via en ekonomisk förening rustades upp och fick nytt liv. Samtidigt som Hagfors kommuns alpina flaggskepp Värmullsåsen stängdes - trots massor med kommunala miljoner.
Vi åker till Köla. Där tog bygden hand om en nedlagd skola och fakturerar idag kommunen 5 700 kronor per elev. Den genomsnittliga hyran för skollokaler är nästan 20 000 kronor per elev. Inte nog med detta - i de pågående hyresförhandlingarna har man dessutom visat en vilja att sänka priset.
Deras lyckade lösning är naturligtvis en provokation mot kommunernas vansinniga internhyresystem som helt tycks sakna ekonomisk sans och balans.
Det kommunerna borde göra är att ta intryck och använda eldsjälarnas arbete som en inspirationskälla för hur saker kan göras bättre och billigare.
Samma sak är på väg att ske i Säffle. Besparingskraven vilar tungt över barn och utbildningsnämnden och man har därför - föredömligt - besökt ett antal utvecklingsgrupper för att lyssna vilka alternativ som finns. Några nedläggningar av landsbygdsskolor verkar det för dagen inte bli tal om, men däremot måste driftskostnaderna ner för de mindre enheterna.
Lösningen kan bli att folket i exempelvis Tveta och Långserud tar över sina skolor och driver dem själva. Billigare för kommunen, lär det i så fall bli.
Det är ingen orimlig tanke att landsbygden tar ett ansvar för viss verksamhet - det är tvärtom en mycket smart idé att det engagemang som finns används för att åstadkomma saker som varken marknaden eller kommunen annars skulle ha klarat av. Men det finns gränser. Det kan knappast vara acceptabelt att skattebetalare i vissa kommundelar utan betalning ska sköta all offentlig service - från äldreboenden till fotbollsplaner - när samma tjänster i tätorterna betalas med skattemedel.
Någon gång, någonstans måste landsbygden få något tillbaka. Allt annat är ohållbart.
Hur mycket offentlig service ska landsbygdens folk producera på sin fritid?
Den frågan blir allt mer aktuell i takt med att centraliseringsivrare i stat, kommun och landsting lägger ner mindre enheter, vilket får de drabbade invånarna att ta saken i egna händer.
Funderingarna kom vid ett samtal jag hade med länsbygderådets ordförande Owe Nordling i Högboda. Han gör just nu en turné i Värmland för att träffa kommunledningarna. Hans slutsatser får vi återkomma till, men resonemangen är intressanta. Han oroar sig för att det bland ledande politiker och tjänstemän inte finns någon plan för hur landsbygden ska utvecklas och utan en sådan, räcker inte de många eldsjälarnas arbete till.
Att politiken skulle överge landsbygden även på det lokala planet ter sig märkligt. Landsbygden verkar ju tvärtom stå främst i marknadsföringen. Jag går in på några kommunala hemsidor och ser den ena bilden efter den andra på sjöar i solnedgång, slingrande grusvägar i granskog och röda stugor invid åkerkanter.
Överallt med samma budskap: Flytta till oss, här har vi en bra boendemiljö med nära till naturen, till jakt, fiske och friluftsliv. Bra luft, ren miljö och gott om utrymme, det vad de värmländska kommunerna lyfter fram.
I den politiska verkligheten stänger de skolor, centraliserar servicen och överlåter allt mer arbete på ideella krafter.
Hur hänger detta ihop? Sanningen är att det gör det inte.
Titta på Ekshärad. Det är dit de flesta turisterna kommer inom Hagfors kommun. Men trots det krävs det näbbar, klor och ideellt arbete för att hålla turistinformationen vid liv. Dess framtid är ännu inte avgjord.
Och se på slalombacken som i kommunal drift förde en tynande tillvaro, men som via en ekonomisk förening rustades upp och fick nytt liv. Samtidigt som Hagfors kommuns alpina flaggskepp Värmullsåsen stängdes - trots massor med kommunala miljoner.
Vi åker till Köla. Där tog bygden hand om en nedlagd skola och fakturerar idag kommunen 5 700 kronor per elev. Den genomsnittliga hyran för skollokaler är nästan 20 000 kronor per elev. Inte nog med detta - i de pågående hyresförhandlingarna har man dessutom visat en vilja att sänka priset.
Deras lyckade lösning är naturligtvis en provokation mot kommunernas vansinniga internhyresystem som helt tycks sakna ekonomisk sans och balans.
Det kommunerna borde göra är att ta intryck och använda eldsjälarnas arbete som en inspirationskälla för hur saker kan göras bättre och billigare.
Samma sak är på väg att ske i Säffle. Besparingskraven vilar tungt över barn och utbildningsnämnden och man har därför - föredömligt - besökt ett antal utvecklingsgrupper för att lyssna vilka alternativ som finns. Några nedläggningar av landsbygdsskolor verkar det för dagen inte bli tal om, men däremot måste driftskostnaderna ner för de mindre enheterna.
Lösningen kan bli att folket i exempelvis Tveta och Långserud tar över sina skolor och driver dem själva. Billigare för kommunen, lär det i så fall bli.
Det är ingen orimlig tanke att landsbygden tar ett ansvar för viss verksamhet - det är tvärtom en mycket smart idé att det engagemang som finns används för att åstadkomma saker som varken marknaden eller kommunen annars skulle ha klarat av. Men det finns gränser. Det kan knappast vara acceptabelt att skattebetalare i vissa kommundelar utan betalning ska sköta all offentlig service - från äldreboenden till fotbollsplaner - när samma tjänster i tätorterna betalas med skattemedel.
Någon gång, någonstans måste landsbygden få något tillbaka. Allt annat är ohållbart.
onsdag 10 oktober 2007
Äntligen något vi begriper
När nobelpriset i fysik delas ut brukar vi som tröttnade på fysiken redan i årskurs nio, sällan fatta någonting. Inte ens de journalister som gör ärliga och pedagiskt fulländade försök att förklara vad pristagarna faktiskt har gjort, får oss att förstå.
Med Albert Fert och Peter Grünberg är det annorlunda. De får årets pris för en upptäckt vars praktiska innebörd är pyttesmå hårddiskar med enorma lagringsmöjligheter. Deras upptäckt är mycket påtagliga för de flesta numera då det gett oss små bärbara datorer och musikspelare.
Utnämningarna innebar en glädjande och efterlängtad popularisering av fysikpriset, och det ska bli intressant om liknande trender kan spåras hos de andra nobelkommittéerna .
Med Albert Fert och Peter Grünberg är det annorlunda. De får årets pris för en upptäckt vars praktiska innebörd är pyttesmå hårddiskar med enorma lagringsmöjligheter. Deras upptäckt är mycket påtagliga för de flesta numera då det gett oss små bärbara datorer och musikspelare.
Utnämningarna innebar en glädjande och efterlängtad popularisering av fysikpriset, och det ska bli intressant om liknande trender kan spåras hos de andra nobelkommittéerna .
torsdag 4 oktober 2007
Dags att agera
Det var ingen överraskning att avtalet med vårdgivaren Carema skulle sägas upp. Det behöver inte ens betyda att den vård som bedrivits i östra och västra Värmland får en ny utförare.
Vi misstänker dock att man försöker pressa bort Carema från Värmland och därför är det bra att centerpartiet och moderaterna protesterar.
Det är bra att oppositionen visar att man faktiskt har en egen politik. Det första året har det varit ganska tyst från det borgerliga lägret.
Vi misstänker dock att man försöker pressa bort Carema från Värmland och därför är det bra att centerpartiet och moderaterna protesterar.
Det är bra att oppositionen visar att man faktiskt har en egen politik. Det första året har det varit ganska tyst från det borgerliga lägret.
Nu vinner Värmland - igen
Ledare i VärmlandsBygden 4 oktober
Det kommunala utjämningssystemet har alltid varit omdebatterat. Det har också alltid varit föremål för ständiga förändringar där den ekonomiska pendeln slagit fram och tillbaka. Till årsskiftet blir Värmland förlorare. Ett år senare kan vi bli vinnare.
Det är lätt att förstå de kommunekonomer som sliter sitt hår.
I juni tog riksdagen beslut om att storstäderna skulle kompenseras för högre löne- och byggkostnader. 1 januari blir därmed småkommunerna förlorare och pengar går - något provocerande - till kommuner som Lidingö och Danderyd.
Men innan detta ens trätt i kraft, så levererar utredaren Ulf Wetterberg ytterligare förslag till förändringar som ett år senare kan skicka pengarna tillbaka.
Följs förslaget får Värmlands kommuner 112 miljoner nya miljoner. Sunne vinner mest.
Förlorarna kräver att utredningen kastas i papperskorgen. Något märkligt blir det dock när flertalet av de ilskna kommunföreträdare som hävdar att detta försämrar möjligheterna att leverera god samhällsservice, samtidigt tänker sänka sina skatter.
Men så här ser kommunekonomin ut just nu. Samtidigt som sektorn som helhet går med överskott så står många inför tuffa besparingar - trots låg arbetslöshet och full fart i ekonomin.
Det finns skäl att oroa sig för hur det ska gå när konjunkturen vänder. Situationen i exempelvis Värmland är då mycket bekymmersam.
För att inte de högljudda företrädarna för lågskattekommunerna ska få ropa helt ostört, finns det dock skäl att belysa hur utjämningen faktiskt fungerar.
Den består av fem delar och två mest betydande är inkomst- och kostnadsutjämningen.
Kostnadsutjämningen bygger på en rad parametrar för att jämna ut kostnadsnivåerna för allt från förskoleverksamhet till kollektivtrafik. Där sker en strikt omfördelning mellan kommuner och landsting på knappt 4,9 miljarder kronor.
Inkomstutjämningen ser dock annorlunda ut. Där betalar 12 kommuner och ett landsting (Stockholm) en avgift på sammanlagt 5,3 miljarder kronor, men samtidigt skjuter staten till nästan 61 miljarder som fördelas efter hur skattekraften ser ut.
Totalt tillför staten 71 miljarder kronor, vilket kan jämföras med de 10,2 miljarder som omfördelas mellan kommuner och landsting.
Det totala utfallet av den kommunala utjämningen blir därför ett rejält plus för alla. Värmlands kommuner gör ett plus på 2,2 miljarder kronor och landstinget tjänar 626 miljoner kronor.
Att staten tar den största kakan av utjämningen, talar dock kritikerna tyst om. Fokus hamnar i stället på de 10,2 miljarder som omfördelas och man menar att även detta ska tas via staten.
Att låta de rika behålla sina pengar medan de fattiga får motsvarande bidrag från staten skulle dock dra isär landet ännu mer. Klyftorna skulle växa kraftigt och nå orimliga nivåer-
Dessutom är det en principiell rättighet för vissa landsändar att få ett utjämningsstöd. För vem är egentligen närande och vem är tärande? Varifrån kommer maten som storstadsborna äter? Var produceras elkraften och varifrån kommer biobränslet till fjärrvärmen? Var finns råvarorna till den trä- och stålindustri som är så avgörande för vårt lands välstånd?
Och vem investerar i grund- och gymnasieutbildning för tusentals ungdomar som sedan jobbar, tjänar pengar och betalar skatt i större städer?
De här frågorna skulle de styrande i lågskattekommunerna fundera lite mera över innan de med ett föraktfullt tonfall nedvärderar de kommuner som trots långa avstånd till tillväxtregionerna kämpar med att ge en god service till sina invånare.
Vi hoppas att regeringen vågar följa Ulf Wetterbergs nya förslag. De förändringar som införs vid nästa årsskifte kommer nämligen pressa de redan hårt pressade kommunerna, samtidigt som storstadskommunerna kan sänka skatterna ännu mer. En korrigering behöver därför göras. Helst före första januari 2009.
Det kommunala utjämningssystemet har alltid varit omdebatterat. Det har också alltid varit föremål för ständiga förändringar där den ekonomiska pendeln slagit fram och tillbaka. Till årsskiftet blir Värmland förlorare. Ett år senare kan vi bli vinnare.
Det är lätt att förstå de kommunekonomer som sliter sitt hår.
I juni tog riksdagen beslut om att storstäderna skulle kompenseras för högre löne- och byggkostnader. 1 januari blir därmed småkommunerna förlorare och pengar går - något provocerande - till kommuner som Lidingö och Danderyd.
Men innan detta ens trätt i kraft, så levererar utredaren Ulf Wetterberg ytterligare förslag till förändringar som ett år senare kan skicka pengarna tillbaka.
Följs förslaget får Värmlands kommuner 112 miljoner nya miljoner. Sunne vinner mest.
Förlorarna kräver att utredningen kastas i papperskorgen. Något märkligt blir det dock när flertalet av de ilskna kommunföreträdare som hävdar att detta försämrar möjligheterna att leverera god samhällsservice, samtidigt tänker sänka sina skatter.
Men så här ser kommunekonomin ut just nu. Samtidigt som sektorn som helhet går med överskott så står många inför tuffa besparingar - trots låg arbetslöshet och full fart i ekonomin.
Det finns skäl att oroa sig för hur det ska gå när konjunkturen vänder. Situationen i exempelvis Värmland är då mycket bekymmersam.
För att inte de högljudda företrädarna för lågskattekommunerna ska få ropa helt ostört, finns det dock skäl att belysa hur utjämningen faktiskt fungerar.
Den består av fem delar och två mest betydande är inkomst- och kostnadsutjämningen.
Kostnadsutjämningen bygger på en rad parametrar för att jämna ut kostnadsnivåerna för allt från förskoleverksamhet till kollektivtrafik. Där sker en strikt omfördelning mellan kommuner och landsting på knappt 4,9 miljarder kronor.
Inkomstutjämningen ser dock annorlunda ut. Där betalar 12 kommuner och ett landsting (Stockholm) en avgift på sammanlagt 5,3 miljarder kronor, men samtidigt skjuter staten till nästan 61 miljarder som fördelas efter hur skattekraften ser ut.
Totalt tillför staten 71 miljarder kronor, vilket kan jämföras med de 10,2 miljarder som omfördelas mellan kommuner och landsting.
Det totala utfallet av den kommunala utjämningen blir därför ett rejält plus för alla. Värmlands kommuner gör ett plus på 2,2 miljarder kronor och landstinget tjänar 626 miljoner kronor.
Att staten tar den största kakan av utjämningen, talar dock kritikerna tyst om. Fokus hamnar i stället på de 10,2 miljarder som omfördelas och man menar att även detta ska tas via staten.
Att låta de rika behålla sina pengar medan de fattiga får motsvarande bidrag från staten skulle dock dra isär landet ännu mer. Klyftorna skulle växa kraftigt och nå orimliga nivåer-
Dessutom är det en principiell rättighet för vissa landsändar att få ett utjämningsstöd. För vem är egentligen närande och vem är tärande? Varifrån kommer maten som storstadsborna äter? Var produceras elkraften och varifrån kommer biobränslet till fjärrvärmen? Var finns råvarorna till den trä- och stålindustri som är så avgörande för vårt lands välstånd?
Och vem investerar i grund- och gymnasieutbildning för tusentals ungdomar som sedan jobbar, tjänar pengar och betalar skatt i större städer?
De här frågorna skulle de styrande i lågskattekommunerna fundera lite mera över innan de med ett föraktfullt tonfall nedvärderar de kommuner som trots långa avstånd till tillväxtregionerna kämpar med att ge en god service till sina invånare.
Vi hoppas att regeringen vågar följa Ulf Wetterbergs nya förslag. De förändringar som införs vid nästa årsskifte kommer nämligen pressa de redan hårt pressade kommunerna, samtidigt som storstadskommunerna kan sänka skatterna ännu mer. En korrigering behöver därför göras. Helst före första januari 2009.
Monstret på Lidingö
Snart en vecka senare, så har smärtorna efter Lidingöloppet lagt sig.
Jag trodde att det skulle bli en rejäl utmaning, banprofilen och ryktena om loppet pekade på det. Men det började ändå behärskat och backarna kändes inte alls särskilt påfrestande. Ha! De där intervallpassen hade verkligen gjort nytta!
Men så kom sista milen. Med backar som i lervällingen var så branta att det nästan liknade bergsklättring. Jag som utsatt mig för både halvmaror och vasalopp kan ärligen säga att det var rena barnleken jämfört med detta.
Kom i mål på 3.32.08 efter att ha gjort sista milen på häpnadsväckande 1.21. I vårt sällskap, blev jag sist - men jag var också äldst vilket borde resultera i ett visst åldersavdrag.
Trots att det var blött, lerigt och så jobbigt som någonting kan vara, så måste jag dit igen. Den där tiden får bara inte stå kvar i historieböckerna.
Jag trodde att det skulle bli en rejäl utmaning, banprofilen och ryktena om loppet pekade på det. Men det började ändå behärskat och backarna kändes inte alls särskilt påfrestande. Ha! De där intervallpassen hade verkligen gjort nytta!
Men så kom sista milen. Med backar som i lervällingen var så branta att det nästan liknade bergsklättring. Jag som utsatt mig för både halvmaror och vasalopp kan ärligen säga att det var rena barnleken jämfört med detta.
Kom i mål på 3.32.08 efter att ha gjort sista milen på häpnadsväckande 1.21. I vårt sällskap, blev jag sist - men jag var också äldst vilket borde resultera i ett visst åldersavdrag.
Trots att det var blött, lerigt och så jobbigt som någonting kan vara, så måste jag dit igen. Den där tiden får bara inte stå kvar i historieböckerna.
Ständigt denna Britney
Jag har medvetet valt att undvika alla förvecklingar kring vraket Britney Spears. Hennes öde förseglades ju för länge sedan.
Att hon och Kevin Federline skulle gå isär, det visste vi redan innan de gifte sig. Mycket riktigt, när han hade avlat två barn, så ansökte hon om skilsmässa.
Att barnen förr eller senare skulle tas ifrån henne, det kunde vi också gissa oss till, det räckte att lita på hälften av allt det som skrevs. När det till slut hände så måste det ses som en juridisk skyldighet. Finns det någon rättvisa i världen ska barnen så långt bort från henne som möjligt.
Jag vet inte vad som är mest tragiskt - hennes kriminella vanskötsel av sig själv och sin familj - eller medias iver att med sådan entusiasm följa alla hennes snedsteg.
Den här historien kommer inte sluta lyckligt.
Att hon och Kevin Federline skulle gå isär, det visste vi redan innan de gifte sig. Mycket riktigt, när han hade avlat två barn, så ansökte hon om skilsmässa.
Att barnen förr eller senare skulle tas ifrån henne, det kunde vi också gissa oss till, det räckte att lita på hälften av allt det som skrevs. När det till slut hände så måste det ses som en juridisk skyldighet. Finns det någon rättvisa i världen ska barnen så långt bort från henne som möjligt.
Jag vet inte vad som är mest tragiskt - hennes kriminella vanskötsel av sig själv och sin familj - eller medias iver att med sådan entusiasm följa alla hennes snedsteg.
Den här historien kommer inte sluta lyckligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)