Värmländskt gratisarbete

Ledarkrönika i VärmlandsBygden 11 oktober

Hur mycket offentlig service ska landsbygdens folk producera på sin fritid?
Den frågan blir allt mer aktuell i takt med att centraliseringsivrare i stat, kommun och landsting lägger ner mindre enheter, vilket får de drabbade invånarna att ta saken i egna händer.

Funderingarna kom vid ett samtal jag hade med länsbygderådets ordförande Owe Nordling i Högboda. Han gör just nu en turné i Värmland för att träffa kommunledningarna. Hans slutsatser får vi återkomma till, men resonemangen är intressanta. Han oroar sig för att det bland ledande politiker och tjänstemän inte finns någon plan för hur landsbygden ska utvecklas och utan en sådan, räcker inte de många eldsjälarnas arbete till.

Att politiken skulle överge landsbygden även på det lokala planet ter sig märkligt. Landsbygden verkar ju tvärtom stå främst i marknadsföringen. Jag går in på några kommunala hemsidor och ser den ena bilden efter den andra på sjöar i solnedgång, slingrande grusvägar i granskog och röda stugor invid åkerkanter.
Överallt med samma budskap: Flytta till oss, här har vi en bra boendemiljö med nära till naturen, till jakt, fiske och friluftsliv. Bra luft, ren miljö och gott om utrymme, det vad de värmländska kommunerna lyfter fram.
I den politiska verkligheten stänger de skolor, centraliserar servicen och överlåter allt mer arbete på ideella krafter.
Hur hänger detta ihop? Sanningen är att det gör det inte.

Titta på Ekshärad. Det är dit de flesta turisterna kommer inom Hagfors kommun. Men trots det krävs det näbbar, klor och ideellt arbete för att hålla turistinformationen vid liv. Dess framtid är ännu inte avgjord.
Och se på slalombacken som i kommunal drift förde en tynande tillvaro, men som via en ekonomisk förening rustades upp och fick nytt liv. Samtidigt som Hagfors kommuns alpina flaggskepp Värmullsåsen stängdes - trots massor med kommunala miljoner.

Vi åker till Köla. Där tog bygden hand om en nedlagd skola och fakturerar idag kommunen 5 700 kronor per elev. Den genomsnittliga hyran för skollokaler är nästan 20 000 kronor per elev. Inte nog med detta - i de pågående hyresförhandlingarna har man dessutom visat en vilja att sänka priset.
Deras lyckade lösning är naturligtvis en provokation mot kommunernas vansinniga internhyresystem som helt tycks sakna ekonomisk sans och balans.
Det kommunerna borde göra är att ta intryck och använda eldsjälarnas arbete som en inspirationskälla för hur saker kan göras bättre och billigare.

Samma sak är på väg att ske i Säffle. Besparingskraven vilar tungt över barn och utbildningsnämnden och man har därför - föredömligt - besökt ett antal utvecklingsgrupper för att lyssna vilka alternativ som finns. Några nedläggningar av landsbygdsskolor verkar det för dagen inte bli tal om, men däremot måste driftskostnaderna ner för de mindre enheterna.
Lösningen kan bli att folket i exempelvis Tveta och Långserud tar över sina skolor och driver dem själva. Billigare för kommunen, lär det i så fall bli.

Det är ingen orimlig tanke att landsbygden tar ett ansvar för viss verksamhet - det är tvärtom en mycket smart idé att det engagemang som finns används för att åstadkomma saker som varken marknaden eller kommunen annars skulle ha klarat av. Men det finns gränser. Det kan knappast vara acceptabelt att skattebetalare i vissa kommundelar utan betalning ska sköta all offentlig service - från äldreboenden till fotbollsplaner - när samma tjänster i tätorterna betalas med skattemedel.
Någon gång, någonstans måste landsbygden få något tillbaka. Allt annat är ohållbart.