Snart en vecka senare, så har smärtorna efter Lidingöloppet lagt sig.
Jag trodde att det skulle bli en rejäl utmaning, banprofilen och ryktena om loppet pekade på det. Men det började ändå behärskat och backarna kändes inte alls särskilt påfrestande. Ha! De där intervallpassen hade verkligen gjort nytta!
Men så kom sista milen. Med backar som i lervällingen var så branta att det nästan liknade bergsklättring. Jag som utsatt mig för både halvmaror och vasalopp kan ärligen säga att det var rena barnleken jämfört med detta.
Kom i mål på 3.32.08 efter att ha gjort sista milen på häpnadsväckande 1.21. I vårt sällskap, blev jag sist - men jag var också äldst vilket borde resultera i ett visst åldersavdrag.
Trots att det var blött, lerigt och så jobbigt som någonting kan vara, så måste jag dit igen. Den där tiden får bara inte stå kvar i historieböckerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar