Ännu ingen katastroffond

Ledare i VärmlandsBygden 25 oktober

Prislappen för klimatförändringarna beräknas landa på cirka 1 900 miljarder kronor fram till år 2100. Det ska jämföras med hela vårt lands årliga BNP på 2 600 miljarder.
För de som drabbas av dessa effekter är de ökade intäkterna en klen tröst.

Klimat- och sårbarhetsutredningen lämnade en i alla avseenden tung rapport i början av månaden. Den är fylld med statistik, scenarier och slutsatser och den innehåller en tjock bunt med nya direktiv till hela samhället, från enskild fastighetsägare, till riksdagen, regeringen och alla dess myndigheter.
Extra noggranna bör värmländska beslutsfattare vara i läsandet av utredningen eftersom området runt Vänern, kommer beröras.

Utmaningen kan kännas övermäktig men läget nyanseras av slutsatsen att om vi ser endast till nationen Sverige, så blir de ekonomiska konsekvenserna lindriga. Vi drabbas mindre än många andra länder och våra intäkter via ökad produktion av el, livsmedel och skogsprodukter, väger nästan upp kostnaderna.
Om man däremot bryter ner det till det lokala perspektivet, så kommer kostnader och intäkter fördelas helt utan solidaritet.
I jord- och skogsbruket växer så det knakar, vilket ger plus i kalkylen, men de som drabbas av stormar, översvämningar och skadeinsekter får betala ett mycket högt pris för den totala tillväxten. Betänk exempelvis att enbart skogsskadorna i samband med stormen Gudrun beräknades till cirka 15 miljarder kronor.
Än värre blir det dock i det globala perspektivet. Klimateffekterna leder till att vissa områden blir allt mer svårbeboeliga. Miljöflyktingar tvingas söka sig nya hem och naturkatastroferna kommer avlösa varandra i allt snabbare takt.
De som redan är utsatta, får en ännu svårare situation och ansvaret för detta vilar naturligtvis tungt på de industriländer som orsakat klimatförändringarna.

Om vi denna gång nöjer oss med den nationella nivån så väntar en diger uppgift för länen och kommunerna att se över sin planering. Vänern och de vattendrag som rinner dit, pekas ut som ett av de stora problemområdena och det är ju något som exempelvis Arvika kommun blev smärtsamt medveten om för några år sedan.
Totalt finns 300 000 byggnader i områden med hög risk för ras och översvämning av bebyggelse kan komma att kosta 100 miljarder kronor fram till nästa sekelskifte. Tillkommer gör skador på vägar, järnvägar, dricksvattenförsörjning, med mera. 40 procent av kostnaderna - 800 miljarder kronor - finns i de sjukdomar och dödsfall som värmen orsakar.

Eftersom kostnader och intäkter inte hamnar på samma ställe, är det rimligt att se över hur samhället ska ställa upp för de som drabbas av naturskador.
Trots de dramatiska konsekvenser som man vill förbereda oss på så föreslås inga större förändringar i ersättningssystemen. Ett särskilt anslag till förebyggande åtgärder av större art, exempelvis invallningar av städer, föreslås. Men därutöver konstateras att de som vill, redan idag kan försäkra sig mot skadorna, oavsett om man är villaägare, eller jord- och skogsbrukare.

Undantag från statens ovilja att solidariskt gå in och hjälpa, kan göras när riksdagen ser att det finns särskilda skäl, som man exempelvis gjorde efter stormen Gudrun.
Detta räcker dock inte. En katastrof för den enskilde blir ju varken större eller mindre av att många grannar drabbas. Därför behövs en mer generell fond som täcker upp och sådana system finns redan i flera länder, exempelvis Norge och Danmark.
Det här har gett upphov till många riksdagsdebatter under åren och därför måste utredningens slutsats förkastas. Den nuvarande regeringen och alla de ledamöter som under många års opposition skrivit motioner i det här ärendet, måste nu omsätta sina åsikter i praktisk handling.