Holm till Peking med gott samvete

Ledare i VärmlandsBygden den 20 mars

Ska idrottsmän avkrävas det moraliska ansvaret att bojkotta Kina och OS, när ingen annan verkar vara beredd att göra det?
Den frågan ställs nu på sin spets efter diktaturens hårdföra metoder - nu senast mot Tibetanska demonstranter.

Kravallerna i och utanför Tibet har skakat liv i den ganska väntade debatten om bojkott mot de Olympiska spelen i Peking. Det var det liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso som anlade det högsta tonläget.
I Sveriges Radio i tisdags morse drabbade hon samman med höjdhopparen Stefan Holm och hon krävde att han skulle stanna hemma för att inte bli redskap i diktaturens händer.
Holm lät sig dock inte tryckas ner. Snabbt och kunnigt gjorde han ett svep över historien och räknade upp alla de tillfällen som bojkotter provats tidigare - utan att det gett något som helst resultat i rätt riktning.
Men egentligen är det en debatt som han inte ska behöva ta. Varken han eller någon annan idrottsstjärna. De har inte bett om det här. De tränar och tävlar för att bli så bra som möjligt och de gör upp om medaljerna på platser som någon annan bestämt. Ska någon klandras för valet av Peking som OS-stad så är det IOK- internationella olympiska kommittén. Det är de och inga andra som har ansvaret.
Holm och alla de andra skulle säkert kunna tänka sig att göra upp om OS-guldet på Sannerudsvallen i Kil.

Stefan Holm - och senare också Fredrik Reinfeldt som tydligt deklarerade att hans Kinaresa inte kommer ställas in - har rätt. Isolering är inget bra instrument för att skapa utveckling. Tvärtom kan det ge starkare stöd för nationalistiska strömningar där alla sluter upp mot en gemensam fiende.

Det är tveklöst så att OS av makthavarna i Kina kommer användas som ett propagandaspektakel för att bevisa sin egen förträfflighet. Men det var ju alla medvetna om när spelen gick dit. Att det var en hårdför diktatur var ingen hemlighet för någon.
Det bärande argumentet för OS i Kina var att det skulle vara ett sätt att stödja en förändring. Diktaturen kan måhända styra sin egen press och de inresta journalister som vanligtvis dyker upp. Men OS-trycket, det kan ingen stå emot. Landet kommer utsättas för en enorm bevakning som med dagens informationsteknik inte kan hållas hemlig för ens den egna befolkningen. Det kommer grävas, skildras, intervjuas, skrivas och fotograferas på ett sätt som de kinesiska ledarna aldrig sett maken på.
Samtidigt kommer vi säkerligen också få se ett flertal manifestationer av enskilda idrottare - varför inte på självaste invigningen då hela världen tittar?
Om OS ändå inte ger någon varaktig förändring i Kina, så är det i alla fall inte idrottarna som ska stå där med skammen.

Resonemanget om bojkott är lätt att ta till för den som vill ha uppmärksamhet, exempelvis Frida Johansson Metso. Men varför är det så ofta just idrottare som ska stå där som moraliska väktare? Regeringen plockar ju inte hem sina ambassadörer och företagen avbryter inte sina handelsförbindelser. Och hur många konsumtenter ändrar sitt beteende med tanke på det som nu hänt i Tibet?
LUF-ordföranden påpekade visserligen i radiodebatten att hon tyckte att både politiker och konsumenter har ett ansvar. Hon tyckte att man skulle bojkotta de företag som sponsrar OS, med tillägget ”under den här perioden”.
Hon och alla vi andra ska alltså vägra köpa Coca-cola under de veckor OS pågår - medan idrottarna ska ge upp sina karriärers största mål.
Det låter ju som en likvärdig uppoffring.

----------