Ledare 5/7: Gammal grundtrygghet håller än

Debatten om nivåerna vid sjukdom och arbetslöshet har varit mycket hård. Men i grunden så är skillnaden mellan höger och vänster inte så stor som det ofta verkar.
Ingen törs ifrågasätta de spretiga system där allt fler faller mellan stolarna.
Nu vill två unga centerpartister ånyo ändra på det.

Det är inga nyheter som CUF-ordföranden Magnus Andersson och landstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson, föreslår på Dagens Nyheters debattsida. Tvärtom, få saker har diskuterats så länge som detta.

Systemet innebär att dagens system för sjuk- och arbetslöshetsersättning ersätts med grundtrygghet där alla medborgare, oavsett inkomst, får lika mycket.
Det är bra att de vill sätta igång den här debatten igen. Bristerna i dagens system är stora och de kommer inte att minska.
Sammanfattat handlar det om:
* Flera system - framförallt de för arbetslöshet och sjukskrivning - leder till att många hamnar mellan stolarna, allra helst nu när båda systemen blivit tuffare. Frågan är också om det är rimligt att ersättningen ska variera beroende på varför man inte kan jobba.
* Mycket pengar skyfflas runt i systemet och det mesta går tillbaka till den som via skattsedeln betalat in till försäkringen. Endast en mindre del omfördelas från rika till fattiga.
* Dagens system är tuffa mot de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, eller som är egna företagare.
Få vuxna politiker har vågat ta i de här bristerna och därför har kampen mellan höger och vänster uteslutande handlat om procentnivåer, samt antal tillgängliga ersättningsdagar.

Förslag om införande av grundtrygghet har funnts i centerrörelsen mycket länge. Redan i slutet på 1950-talet använder dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund begreppet i samband med debatten om ATP.
1994 utgjorde det ett av tre ben i valkampanjen och året efter undertecknade partiledaren Olof Johansson en av många motioner i ämnet. Han - och några av riksdagskollegerna - skriver:
”Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten.”
”Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro”
Grundtrygghet är således inget tillfälligt utspel från ett högervridet centerparti. I själva verket är få saker så grundligt förankrade som just detta.
I motionen från 1995 lanseras dessutom den gemensamma arbetslivsförsäkringen som ger en enda ersättning oavsett anledning till oförmågan att jobba. Ett enklare system där ingen faller mellan stolarna. Men på den kroken har inget annat parti hittills nappat. Åtminstone inte än.

CUF har dock hela tiden velat gå längre. När partiet sagt att det upp till ett tak ska finnas en viss relationen till inkomsten, så har ungdomarna krävt endast en nivå, lika för alla. Förr handlade det om rättvisa mot de som stod utanför. Andersson och Andersson sätter dock den personliga friheten i första rummet. Sänk skatterna och låt folk få försäkra sig själva, är budskapet.
Detta är dock inte rätt sätt att vinna debatten, ens i det individualiserade 2000-talet.
Det är svårt att finna en nivå som inte motarbetar arbetslinjen, men som heller inte blir så låg att de med normala inkomster faller för tungt.
Debattörernas resonemang om ett välfärdskonto under en övergångsperiod som sedan helt ersätts med privat sparande riskerar gynna de gynnade. För vem vill försäkra en 55-årig kvinna med hela livet i den tunga sjukvården - och till vilket pris?

Kritiken mot nuvarande socialförsäkringar är mer befogad än någonsin och vi hoppas att centerpartiet i regeringsställning orkar ta upp de gamla förslagen om arbetslivsförsäkring och grundtrygghet - med inslag av inkomstskydd.
Det skulle minska byråkratin och öka rättvisan.