tisdag 12 juni 2007

Ledare: Miljöintresset utmanar miljöpartier

Visst var det lite av en utomjordisk känsla, när Fredrik Reinfeldt åkte ända till George W Bush för att prata - klimatfrågor.
Ett tecken i tiden, får vi hoppas.
Men för svenskt vidkommande, ligger hela miljöpolitiken på en annan mans axlar. Miljöminister Andreas Carlgren.

Att USA:s president börjat vakna upp inför stundande miljöhot är glädjande. Men det är långt kvar innan han nått den ambitionsnivå som exempelvis partikollegan i Kalifornien, guvernör Arnold Schwarzenegger.
Nästan lika lång väg att vandra har Fredrik Reinfeldt. De nya moderaternas miljöpolitik är nämligen i stort sett lika usel som de gamlas.
Samtidigt står nu Reinfeldt inför fullbordat faktum: Miljöengagemanget är betydligt starkare i dag än kanske någonsin tidigare. Dessutom stiger det internationella trycket på att västvärlden måste ta rejäla tag på området.

Regeringen har redan hunnit med att göra en hel del på miljöområdet, men kritikerna är ändå inte helt fel ute när man hävdar att saker dras i långbänk. Är det verkligen nödvändigt med en hållbarhetskommission som pratar och diskuterar - när det vi behöver nu är handling, inte ord?
Kommissionen är dock ett sätt att få med sig fler aktörer på banan, framförallt näringslivet. Samtidigt handlar det också om ett internt politiskt opinionsarbete i regeringen. Finansdepartementet - som ju av tradition är svårbemästrat i de här frågorna - måste övertygas, liksom en jättelik moderat riksdagsgrupp. Och sånt är inte gjort i en handvändning.

Det ställs därför höga krav på centerpartiet och på miljöminister Andreas Carlgren. Men det är krav han ska kunna svara upp emot. För till skillnad från sin chef så är hans miljöengagemang grundmurat sedan barnsben. Han är en produkt av den CUF-generation som mer än någon annan jobbade med miljöfrågor.
Radikalt var även partiet - långt före alla andra. Den första miljömotionen till riksdagen lades redan 1962 och några år senare kom det första miljöprogrammet. Det var före miljöpartiet föddes, det var före någon insett riskerna med såväl olja som kärnkraft. Då man trodde att naturen var i stort sett oförstörbar.
Sedan dess har engagemanget gått i vågor och många hävdar att det har varit en nedgång det senaste decenniet. Det som borgar för motsatsen är trots allt att många av de medelålders personer som idag styr riket via regering och riksdag, är komna ur den gröna CUF-generationen.

Icke desto mindre är det för centerpartiet - likväl som för miljöpartiet - en extra stor utmaning att i en tid då allt fler säger likadant, tänka nytt och lyfta de här frågorna till en ny nivå.
För centerpartiet är den här kombinationen ingen nyhet eftersom värnandet om miljön i likhet med arbetet för bättre villkor för företagen, finns i partiets genetiska kod.
För miljöpartiet är det nya miljöintresset mer svårhanterat eftersom förbudslinjen varit det genomgående draget i deras politik. Varhelst ett problem uppstått så ska det straffas ut. Att partiet dessutom är emot EU gör saken än svårare eftersom en effektiv miljöpolitik förutsätter gränsöverskridande samarbete.
Nu, när även marknadskrafterna jobbar med miljö, så har partiet fått svårt att ställa om budskapet och se nyttan i att ha med sig aktörerna på tåget, istället för att som tidigare jobba med konfrontation och tvångsmedel som verktyg.
Ironiskt nog kan miljöpartiet därför bli det växande miljöintressets största förlorare.

Inga kommentarer: