Vi vet bättre

Ledare i VärmlandsBygden 29 november
En gång i tiden betraktades oljan som en välsignad gudagåva från underjorden. Vi har alla dragit nytta av den billiga energin. Men nu vet vi också baksidorna och måste ta tag i problemen.
Låt oss därför inte göra samma misstag i framtidsbeslutet om kärnkraften.


Kärnkraftens roll i klimatarbetet är omdiskuterad. Nu har Energimyndigheten lagt sin prognos på Klimatberedningens bord där man kalkylerar med en teknisk livslängd på 60 år. Det innebär att den yngsta reaktorn kan vara i drift i ytterligare 38 år.
Puh, tänker många. Då kan vi vänta ett tag.

Men det är precis tvärtom. För även om myndighetens scenario skulle vara korrekt (vilket bristerna de senaste åren förvisso motsäger) så är det nu vi måste bestämma oss för vad som ska komma sedan. Att följa den tekniska avvecklingsplanen skulle nämligen vara fullständigt förödande eftersom vi inte har en chans att under loppet av 13 år ersätta en så stor del av vår elproduktion.
Vad som än ska komma efter det gamla, så måste det fasas in successivt, ungefär på det sätt man gjort med de första två stängda reaktorerna i Barsebäck. Huvudmålet måste dock vara att förbruka mindre el då endast tre länder i världen förbrukar mer el per person än vi. Vi har redan visat att detta är möjligt.

Nu landar den här frågan hos riksdagspolitikerna då kärnkraften ska in och diskuteras i Klimatberedningen. Många partier bävar för detta men det är åter på sin plats att vädja om en blocköverskridande uppgörelse, så att den blir hållbar över tid.
Detta ansvarstagande innebär dock inte att exempelvis centerpartiet ska acceptera ett beslut som innebär fler reaktorer i Sverige. Är ett sådant bud aktuellt, bör partiet överlämna ansvaret till de som vill bedriva en sådan politik. Men så illa ska det inte behöva gå.

Vi kan idag inte döma de som i mitten på 1800-talet började använda olja i stor skala för att utveckla industri och välfärd. Olja och kol var resurser som ingen hade kunnat undgå att utnyttja. Med tiden infann sig dock en kunskap om de negativa effekterna som beroendet skapade och därför jobbar vi nu för fullt med att hitta andra tekniker. En minst sagt stor utmaning.
Erfarenheterna från detta ger oss anledning att tänka efter så att vi inte upprepar misstagen. I många avseenden delar ju oljan egenskaperna med uranet.
Uranet är en ändlig och giftig naturresurs. Precis som oljan.
Med uran blir vi alltför beroende av importerad energi från några få länder. Precis som med oljan.
Ökad efterfrågan har lett till brist och kraftiga prisökningar. Precis som med oljan.
Till detta kommer den resursslösande uranbrytningen, säkerhetsriskerna som ökar i takt med antalet reaktorer - samt den ofrånkomliga kopplingen till kärnvapen.
Den som är petig kan också påpeka att det ännu inte, trots över 60 års kärnkraftsdrift, placerats ett enda kilos avfall i någon slutförvaring.

Kärnkraftens kapacitet i Sverige ökar stadigt. De två stängda reaktorerna i Barsebäck är redan kompenserade av effektökningar i de andra. Samtidigt byggs det nya reaktorer i en rad länder och även i Sverige ställs sådana krav. Men det är ett farligt föredöme vi därmed utgör. Vill vi verkligen att hela världen ska utveckla ett nytt beroende av ännu en i grunden miljöfarlig energikälla? Vill vi leva med den säkerhetsrisk reaktorerna utgör och ska vi fortsätta producera ett avfall som utgör ett hot mot mänskligheten i bortåt 100 000 år?
Om inte, så måste vi stämma i bäcken redan nu
De som byggde välfärdssamhället med olja visste inte bättre.
Nu vet vi. Vi känner också till baksidorna med kärnkraften. Därför är det vårt ansvar att tänka efter och inte lämna över samma tunga ryggsäck till våra barn som vi fått ärva av oljegenerationen.