Friidrotts VM

Dessa satans fjärdeplatser. Nu har svensk friidrott gått och fått Sven-Nylander-sjukan. Men det är skillnad. Vi är med i finaler i VM och OS numera. Det är skillnad mot att vara nöjda med någon enstaka medalj i EM - som det var förr. Att Mustafa Mohammed blir fyra på 3000 meter hinder tror jag få förstår hur stort det är. Att Susanna Kallur är enda europe i 100 m häck.

Men Donald Thomas- är det en pajas eller en riktig idrottare? Ja, vem vet, men höjd är ju ingen stilidrott, den ger medalj till den som hoppar högst, svårare än så är det inte.
Det kan kännas surt för de som tränat höjd varje dag i hela sitt liv att se hur en som tränat i åtta månader slår allihop. Men man kan också tänka så här: Tänk vilket slöseri med talang. Tänk om han satsat mer och tidigare. Om han kombinerat sin uppenbart stora talang, med medveten träning? Tänk vad bra han då hade kunnat vara.
Förvisso kan man även idag komma ganska långt med en avslappnad attityd till sin idrott. Men ska man hålla i längden på den högsta nivån, så räcker det inte.
Thomas visade efter sitt VM-guld att han verkade ta det hela med en klackspark. I så fall behöver inte de andra oroa sig. För då blir han inte gammal i höjdhoppareliten. Det var länge sedan idrotten fungerade så.