Välkommen till Värmland

Ledare i VärmlandsBygden 5 juni

Nu är sommaren här och med det ökar landsbygdens befolkning radikalt - samtidigt som de stora städerna töms. Nu nyttjas gratisnöjen som natur, sjöar, vackra vyer, badbryggor och vägar.
Samtidigt blomstrar butiker, caféer, vandrarhem och bensinmackar.

Delar av landsbygdens företag och organisationer lever på turismen. Så är det. Den omsätter miljarder och gör att exempelvis butiker som går på halvfart i nio månader, lever upp. Hyllorna rensas och bankkontona fylls. En buffert skapas som ska räcka till nästa semesterperiod.
Det är en symbios som bevisar klokheten i devisen ”Stad och land - hand i hand”.

För samtidigt som landsbygden behöver stadsfolket, så råder också det omvända. Gästerna söker sig ju hit av en anledning. De behöver en paus, frisk luft, lugn och ro och utrymme. De vill gå på Gammelvala och titta på rallycross och göra allt annat än det de brukar göra hemma. Ju högre tempot blir på arbetsmarknaden, desto viktigare är återhämtningen på sommaren.
I VärmlandsBygdens serie om våra holländska invandrare framgår det tydligt att landsbygden är värdefull för människor från trångbodda städer. De flyr, emigrerar undan trängsel och trafik. De tar med sig familjen och startar företag och trivs utmärkt i vår Värmländska mylla.
Men för att detta ska vara möjligt, måste landsbygden finns där till hands. Med offentlig och privat service.

De besvikna landsbygdsborna, de som härdats av att service centraliserats och försvunnit, de muttrar att ”jaha, nu duger vi, nu passar det”. Men det där är inte bara bittert gnäll. Det ligger någonting i det men det är en kritik som självklart inte får riktas mot våra besökare.
Staten däremot, via riksdag, regering och myndigheter, skulle dock behöva en rejäl uppsträckning. Här tycks finnas ett förhärskande synsätt som inte ser möjligheterna till utveckling på landsbygden, utan bara ser den som ett museum som ska betraktas genom vindrutan i bilen, eller kanske från verandan på sommarhuset.
Huvudtanken tycks vara att här ska ingenting hända. Absolut ingenting.
Mest aktuellt just nu är kampen för bensinmackarna och där kan det bli så att årets sommar blir den sista då gästerna kan tanka bensin på så många ställen i Värmland. Om ett eller två år kan det vara betydligt sämre. Tänk på det ni som tankar i Gunnarskog och Höljes. Hur kommer ni att drabbas?

Samtidigt fortsätter man i regeringskansliet att skriva på en landsbygdsstrategi. Det har talats ganska mycket om den där och ju mer den marknadsförs, desto större blir förhoppningarna.
Vi tvingas dock konstatera att det blev som vi befarade när hela den här processen startade. För när den parlamentariska utredningen tillsattes 2004 så hävdades det i denna tidnings spalter att utredningen var onödig. Att förslagen redan fanns.
Men utredningen tröskade igång och presenterade 2006 en rad kloka synpunkter. Sedan var det val, ny regering med centerfolk på viktiga poster.
Men väntan - den fortsätter. Fyra år efter att den onödiga utredningen tillsattes, har vi fortfarande inga resultat. Mer än att statliga myndigheter fortsatt med rationalisering och centralisering där landsbygd och mindre orter alltid är de stora förlorarna.
Kraven på besked är därför rimliga.
Både vi som varje dag vistas på landsbygden och de som njuter av miljön några veckor per år undrar vad som ska gälla. För om inte en centerregering gör ett rejält krafttag - vem ska då göra det?

Stolpskott om rovdjur

Överåklagare Sven Erik Alhem tycker att varghatarna är för starka och vargvännerna är för svaga. Han vill därför ha en rovdjursombudsman
Han är verksam i Malmö och har därför liten insikt i hur det är att leva med rovdjuren. Eftersom han också verkar ha undgått det, så finns det redan gott om ”Rovdjursombudsmän” i myndigheter och organisationer.
Nej, vad som behövs är en politik som respekterar de som berörs av rovdjurens närvaro - och en sådan har regeringen kommit en god bit på väg. Samtidigt krävs naturligtvis att jägare och andra att lagar upprätthålls.

Grönt miljöpris

Björn Gillberg får centerdistriktets miljöpris för sina insatser för byggandet av en metanolfabrik i Hagfors. Det är en värdig mottagare - dock inte helt utan reservation.
Hans hårda kritik mot etanol som fordonsbränsle är nämligen fortsatt märklig. För även om E85 inte är problemfritt så riskerar smutskastning av ett miljöbränsle, försämra möjligheterna för alla andra också. Vi ska inte glömma att det finns mäktiga krafter som inte vill ha några biobränslen alls. Och att gynna dessa, tror vi inte är Gillbergs avsikt.

Klokt om oljan

Bensindebatten bränner ordentligt just nu. Vi som åker långa sträckor plågas av priserna och från statens sida bör man fortsatt se över reseavdraget. Samtidigt måste vi se att det här är nödvändigt, precis som när vi rycker av ett plåster så gör det ont. Konkurrensen om oljan ökar, samtidigt som utsläppen förstör vår miljö. Vi måste bort därifrån och då är det bara priset som kan göra det jobbet.

Citerar Ragnar Roos i Dagens Nyheter. Läs gärna hela hans artikel. För hur plågsamt det än är, så har han rätt.
”Omställningen bort från oljeberoendet måste snabbas på. Nu gör marknaden en stor del av jobbet. De höga priserna sätter igång positiva dynamiska processer. Det blir lönsammare att utveckla alternativa energikällor. Kraven ökar på att göra bensinsnålare bilmotorer. Och godstrafik med järnväg kan stärka sin konkurrenskraft mot lastbilstransporter.
Det är bättre att prischocken blir kännbar redan nu än att den slår till först längre fram. Ju mer abrupt väg bort från oljesamhället, desto större blir problemen.”

Intressant ministermöte

I tisdags var jag och en delegation från Säffle och träffade infrastrukturminister (vilken titel!) Åsa Torstensson och hennes medarbetare. Vi marknadsförde vår modell för fiberbygge på landsbygden. Mottagandet kändes väldigt bra och det är bara att hoppas att man på något sätt styr de kommande pengarna så att inte allt försvinner till de stora bolagens resultaträkningar. För då blir det inte mycket bredband för landsbygden.
Klicka på länken och du ser hur koncentrerade vi ser ut (Åsas bildblogg)

Avdragsrätt gav önskad effekt

Ledare i Centerpressens nyhetsbyrå 9 maj

Tänk så olika det kan vara.
Den man som för några år sedan drog nytta av ROT-avdraget när han monterade in fönster på lyxvillan, han hade ett helt vanligt jobb. Även den unge, lågutbildade man som fyller flyttbilen med läkarens exklusiva bohag, får göra det utan att behöva hamna i centrum i samhällsdebatten.
Med städerskan är det annorlunda.

Fördomarna mot olika jobb blir aldrig så tydliga som när Maud Olofsson debatterar avdragsrätt för hushållsnära tjänster med valfri vänsterpartist. Det blixtrar i de rödas ögon och genast projiceras bilder av hukande pigor som går och plockar skräp vid direktörernas dyra matsalsbord. Underlägsna. Underbetalda. Utsatta.
Men det där är historia och vänsterns sätt att i ord och handling måla ut denna bransch som klasskampens stora förlorare gör bara att gamla fördomar tillåts leva vidare.
Men de här företagen är som vilka andra som helst. Och de här medarbetarna utför - i likhet med de flesta andra - viktiga arbetsuppgifter som vi skulle ha svårt att klara oss utan.

Avdraget infördes 1 juli 2007 och anledningen var den samma som för ROT-avdraget, nämligen att minska det omfattande fusket och den illojala konkurrensen från oseriösa företag. Den skulle också underlätta för exempelvis barnfamiljer att få ihop livspusslet. Och nya jobb skulle skapas.
Frågans ideologiska sprängkraft gör dock att den förmodligen har större betydelse för det partipolitiska spelet - än för de medborgare som reformen var avsedd att hjälpa.

Nu kommer den andra utvärderingen av hur det gått hittills. Den är i form av en rapport från arbetsgivarorganisationen Almega. Demoskop har för deras räkning gjort undersökningar bland såväl företag som allmänheten och funnit att intresset ökar - i alla samhällsgrupper. .
Under det senaste halvåret har hemserviceföretagen nyanställt 1 800 personer, där tre av fyra kommer direkt från arbetslöshet. Antalet företag har fyrdubblats på ett år och i genomsnitt har antalet anställda i företagen ökat från sju till elva. Under 2008 väntas branschen nyttjas av 184 000 hushåll och nå en sysselsättning på 9 300 personer. Men då ingår inte de företag som i huvudsak inte jobbar för privatpersoner.

Precis som Maud Olofsson - avdragets främste tillskyndare - hela tiden argumenterat så är det inte rimligt att det är ok med subvention till den som monterade fönstret, men inte till den som putsar det. Framförallt när problemen och sysselsättningspotentialen är likartade. Lyckligtvis blev det dock ingen tillfällig reform som kommer och går, utan en permanent åtgärd med långsiktiga spelregler för alla inblandade.
Det ger tryggare - och fler - jobb.

Lösare tyglar ökar produktionen

När katten är borta, dansar råttorna på bordet, sägs det. Men omsatt till ett industriföretag så kan avsaknaden av en ständigt kontrollerande chef vara bra för verksamheten. En avhandling visar nämligen att när ett företag är dödsdömt, så ökar produktiviteten.


Strax efter att ett företags anställda fått beskedet om att verksamheten ska läggas ner eller flyttas någon annanstans, så blir de oroliga, frustrerade och arga. Alla undrar vad som ska hända härnäst, var de ska jobba framöver och hur de ska klara sin försörjning. Fullt naturliga reaktioner som också leder till att produktiviteten sjunker i företaget.

Men sedan händer någonting. När alla förhandlingar är klara och när folk vet vad som ska hända, så tycks inställningen förändras.
Samtidigt minskar chefernas kontroll över verksamheten. De blir upptagna av avvecklingen, några söker sig därifrån och det leder till att tyglarna om personalen släpps lösare. De får ökat inflytande i hur arbetet organiseras och det växer fram nya informella ledare som tar ett större ansvar än tidigare. Kreativiteten får utrymme och produktiviteten stiger till att nå högre nivåer än innan chockbeskeden.

De här ganska uppseendeväckande slutsatserna dras i en doktorsavhandling av Magnus Hansson vid Handelshögskolan på Örebro universitet. Han har forskat i nedläggningsprocesserna i tio tillverkningsföretag.
Han har tittat på produktionsstatistiken och borrat djupare i vad som hänt i tre av företagen. Han har intervjuat platschefer, fackliga företrädare och anställda. Han har till och med följt diskussionerna på fikarasterna. Och mönstret med stigande produktivitet är det samma överallt.
Det handlar om att personalen vill visa att ledningen tagit fel beslut, men störst vikt lägger han ändå vid att detaljstyrningen över det dagliga arbetet minskar.
– Man blir förvånad över personalens engagemang och ansträngningar i en sådan extrem situation som innebär att de kommer att förlora sina jobb, säger han.
Verksamheter som drabbas av neddragningar på personalen märker dock inte samma effekt. Tvärtom, detta leder ofta till försämrad produktion och skillnaden består i att en nedläggning föder nytänkande där de anställda vet vad som gäller. Neddragningar däremot - framförallt om de är ständigt återkommande - leder till fortsatt osäkerhet och konflikter.

Det här föder tankar om hur ledarskapet egentligen ser ut - och hur det borde se ut. Är styrningen och detaljregleringen för hård i dagens arbetsliv? Har det uppskruvade tempot och ständiga krav på effektiviseringar en bromsande effekt på tillväxten?
De problem som Hansson pekar på är att en alltför stelbent organisation bromsar dem som har idéer på små och stora förbättringar. Det här är också kritik som vi ofta hör från den offentliga sektorn där beslutsvägarna upplevs som långa, tröga och krångliga. Större befogenheter till de som befinner sig ”på golvet”, eller att bryta ut enheter och göra dem mer självständiga, kan vara två modeller för att lösa upp knutarna.

Att personalen jobbar på ”ända in i kaklet” vittnar om vilken inneboende kraft som finns. Något som blir ännu tydligare när vi ser hur krisorter med många och stora nedläggningar lyckas vända trenderna genom målmedvetet och hårt arbete. Man börjar samarbeta över alla gränser och det tänks nya tankar som det inte fanns plats för under beskyddet av den stora arbetsgivaren.
Och de som trätt fram i denna nya tid - det är ledarna - inte cheferna.
-----------

Dra nytta av höga matpriser

Visst vore det bekvämt om vi kunde avfärda hela biobränsledebatten med att denna omställning bara skapar fattigdom och svält?
Då behövde vi inte engagera oss utan kunde lugnt gå tillbaka till att fortsätta klaga på bensinskatten. Precis som vanligt.

Varningsropen om biobränslenas negativa inverkan på människa och miljö har varit många den senaste tiden. Igår tisdag krävde FN:s sändebud i matfrågor, Jean Ziegler ett femårigt stopp för biobränsleproduktion. Han riktar sig till FN:s säkerhetsråd och rådet för mänskliga rättigheter. Det är ett minst sagt märkligt krav.

Ursprunget till kritiken är de kraftigt stigande världsmarknadspriserna på livsmedel. Det handlar om ökningar på 45 procent enligt FN:s livsmedelsorgan FAO. Enligt samma organ är anledningen till detta främst ökade oljepriser, extrema väderhändelser och ökad efterfrågan på kött och mejeriprodukter i Kina och Indien.
I debatten läggs dock störst skuld på biobränsleproduktionen och det hävdas att denna konkurrerar ut maten och därmed orsakar svält i världen.

I Sverige har prisuppgången lett till en tillväxt bland jordbrukarna. Trädesmarker bryts upp igen och bönder som planerat att lägga ner, tänker om och bygger nytt. I vissa grenar går omställningen snabbt, exempelvis på spannmålssidan. Inom andra områden tar det längre tid att öka produktionen.
Det här är naturligtvis en utveckling som måste stimuleras även i de fattiga länderna, vilket FAO:s generaldirektör Jacques Diouf tagit initiativ till. Han menar att det nu är läge för att hjälpa bönderna i den fattiga delen av världen att dra nytta av de höga priserna.
Jämsides med det akuta problemet idag, så skapas en potential för en lång rad länder att öka sin produktion - nu när man inte längre blir utkonkurrerade av att västvärldens överskott dumpas på deras marknad. Produktion kan dras igång som försörjer både sitt eget folk och exportmarknaden. Redan idag är ju de minst utvecklade ländernas ekonomier helt beroende på försäljning av jordbruksprodukter.
För att nå dit krävs insatser av ganska stora mått och då menar Diouf att de rika länderna nu måste agera - och dessutom ganska snabbt. Den stora fördelen med de här satsningarna är att de just är satsningar - inte ett passivt katastrofbistånd som tenderar att låsa fast folket i ett beroende.
Förhoppningsvis når man en bit på vägen under det toppmöte i det här ämnet som kommer genomföras i Rom i början av juni.

På energisidan måste köparna agera för att inte tidigare misstag vad gäller miljöhänsyn och mänskliga rättigheter kopieras till denna nya tillväxtbransch. Det står nämligen helt klart att villkoren för de som jobbar med att leverera biobränslen är inte tillfredsställande - även om ofta är generella problem som inte är isolerade till just den här näringsgrenen.
Samtidigt måste alla inse att det inte är en slutlig lösning på utsläppsproblemet att köra bilar på etanol på det sätt som vi idag gör. Mycket återstår att göra men för att nå till andra generationens biodrivmedel, så får vi inte förbjuda den första.
Att göra som Ziegler och andra förbudsivrare skulle dessutom inte påverka varken matpriserna eller världssvälten.
Däremot skulle det låsa fast bönderna i fattigdom och hindra dem från att göra bättre affärer. Dessutom bromsar ett sådant agerande arbetet mot klimatstörande utsläpp och då är det de fattiga länderna som är de största förlorarna.

Mackdöden stoppas

Det var ingen slump att Värmland stod som värd för en nationell konferens om drivmedelsförsörjningen på landsbygen. Här finns sedan många år en verksamhet med rådgivning och stöd till de mindre butikerna. Här finns också ett engagerat Länsbygderåd. Nu förstärks resurserna i just den här frågan med en arbetsgrupp ledd av Hela Sverige ska leva.
Dessa krafter kan stoppa mackdöden. Inte överallt. Men det ger de mackar som har en någorlunda stor och trogen kundkrets möjlighet att leva vidare.

Skärpning, arbetare!

Noterar med visst intresse att när Vårdförbundet nu strejkar för bättre villkor för sjuksköterskorna, så är stödet från kollegerna svagt. De andra facken tycker de tar i för mycket och LO-basen Wanja Lundby Wedin tror att om Vårdförbundet får igenom sina krav, så kommer det leda till att andra vill ha kompensation. Vilket kommer driva upp inflationen (tänk att hon oroar sig för den helt plötsligt...).
Jag har aldrig förstått de där. För å ena sidan finns det nästan ingen i detta land som inte vill att vårdpersonalen ska ha högre löner - de gör ju ett jätteviktigt jobb.
Men å andra sidan så finns det heller ingen som vill avstå något av sitt eget löneutrymme för att detta ska bli verklighet.
Dubbelmoral är ordet.
Om vi vill att vissa grupper ska komma ikapp, uppvärderas, eller vad vi nu vill kalla det - så måste också många av oss andra stå tillbaka. Annars blir ju effekten negativ för dem vi ville värna.
Det går inte att säga att "Det klart att de ska få mer... så länge jag får minst lika mycket!"

Klent om bredband

Ledare i VB 24 april

Bredband är avgörande för framtiden. För privatpersoner och företagen. Har man inte
bredband, så är man utanför.
Så formulerar sig utredaren Åke Hedén och så långt är han helt rätt ute.
Men när han föreslår hur staten ska agera i frågan, så blir det tunt, alltför tunt.

Bredbandsutredningen har hållit på sedan i somras och hade till uppgift att dels analysera de
tidigare stöden och därefter komma med förslag till hur staten bör fortsätta arbetet med att
garantera en likvärdig digital infrastruktur i hela landet.
Hittills har utbyggnaden varit en rörig härva av kommerisiella och samhälleliga insatser. Den genomgående tekniken i stora delar av landet blev ADSL som nyttjar det befintliga telenätet. Utbyggnaden kostade staten drygt fem miljarder, men därutöver lade kommunerna ungefär lika mycket. Fördelarna var naturligtvis snabbheten i utbyggnaden – man nådde väldigt många hushåll på relativt kort tid. Men flera experter - exempelvis den statliga IT-kommissionen - menade redan i denna utvecklings gryning att detta var att betrakta som en temporär lösning.
Signalen till landsbygdens hushåll och företag var dock en annan. Där målades ADSL upp som den slutliga tekniken och när telestationerna var utbyggda, ja då kunde bredband strykas från att-göra-
listan.
Det dröjde dock inte många år innan verkligheten kom ikapp. Behoven och kraven ökade och kommer att fortsätta göra det.
I de större städerna ser det dock annorlunda ut. Där byggs framtidssäkra höghastighetsnät ut så det knakar. Där är halvmesyrerna få, till fördel för såväl villaägare som lägenhetsboende. Frågan är varför inte landsbygden och de mindre orterna ska ha samma tillgänglighet, när deras behov är lika stora - ja kanske till och med ännu större med tanke på de ibland långa fysiska avstånden till olika servicefunktioner?

För att slippa ta i för mycket i de ekonomiska insatserna menar utredaren att basen för bredbandskapaciteten ska sättas till 2 mbit/sekund - idag. Teoretiskt är det runt 150 000 hushåll som saknar detta. Men med tanke på ökade kapacitetskrav och succesivt nedmonterat kopparnät kan antalet stiga till ungefär 500 000 hushåll, bedömer han.
För att alla ska nå detta golv föreslår han tre statliga miljarder som sedan ska kompletteras med lika många kommunala.
Samtidigt säger han att detta golv kommer femdubblas de kommande fyra åren, samt att tillväxten därefter kommer fortsätta att stiga i takt med fler tjänster och fler användare. Här har han sannolikt rätt, men hur långt räcker då samhällets insatser med detta som bakgrund?
Tyvärr underskattar utredaren behovet av resurser som måste tillföras i de kommersiellt ointressanta områdena för att tekniken ska vara uppgraderbar i takt med behoven.
Om inte regeringen justerar detta när det hela behandlas politiskt, så är risken stor att den digitala klyfta Hedén vill undvika – ändå kommer bli ett faktum.

De bekymrade småortsborna ska dock inte ge upp. Det finns lösningar som gör att landsbygden kan få den teknik som krävs för att vara attraktivt för folk och företag. Redan under de första bredbandsåren togs det på sina håll andra vägar. Man gick direkt på den framtidssäkra fibertekniken och byggde den ända in i hemmen, delvis via samfälligheter med lokalt engagemang - ett arbetssätt som utredaren också lyfter fram såsom positivt.
Det finns därför metoder som kan praktiseras överallt för att på så vis komma ikapp städerna
vad gäller den digitala infrastrukturen. Men för att nå dit krävs det ett lokalt engagemang från
bygdernas eldsjälar.
Precis som vanligt, alltså.

Hjälpen till mackarna

Ledarkrönika, VB 17 april
Var det bara ett spel för galleriet när 35 personer inkallades för att träffa representanter för Näringsdepartementet? Eller finns det en verklig ambition att bromsa det som nu går under namnet "mackdöden"?

Mötet var - får vi anta - ett resultat av den riksdagsdebatt där näringsminister Maud Olofsson frågades ut med anledning av bensinbolagens storskaliga nedläggningsplaner.
Uppemot en tredjedel av mackarna för de lönsamma jättarna planeras att stängas de närmaste åren och i Värmland är 11 uppsagda.
Det här är oroväckande signaler som skakat igång ett rejält engagemang i länet.
Till detta kommer också att den som äger anläggningen är ansvarig för att sanera marken. Och det handlar om enormt stora belopp som knappast finns i mackägarnas fickor.
Så nog fanns det viktiga saker att prata om när alla berörda parter möttes för i Stockholm.

Owe Nordling, ordförande för Länsbygderådet var en av värmlänningarna på plats i Stockholm och i veckans tidning beskriver han mötet som ett slöseri med tid.
Inte heller Olle Östlundh från lanthandlarnas samarbetsorganisation FLF uppfattade några löften. Och när statssekreterare Jöran Hägglund en stund efter mötet uttalade sig i media så flyttades frågan några rejäla kliv bakåt. Han sa:
"Permanent driftstöd kommer aldrig att vara uthålligt. Den som driver verksamheten måste också känna att det går ihop. Det är marknadsekonomi som gäller."
Hägglund är en pedagogisk elefant i landsbygdens porslinsaffär när han uttrycker sig så där. Det sänder signalen om att departementet och därmed regeringen inte bryr sig om hur det går. Landsbygdsborna får klara sig helt själva.
Vi utgår ifrån att det här var en tillfällig förvirring och att den här frågan snarast får en högre prioritet. En landsbygdsstrategi är ju på gång som ska ta ett helhetsgrepp på landsbygdsfrågorna. Det har man lovat och det löftet går inte att prata bort.

Oavsett vad som händer på riksnivå så kan värmlänningarna gå före. Genom samarbete mellan FLF, utvecklingsgrupperna och LRF borde det gå att hitta lösningar som gör att strategiskt viktiga mackar blir kvar.

Lyssna inte, Fredrik!

Några moderata kommunpolitiker kräver på DN debatt att regeringen lägger pengar på att avskaffa värnskatten. Alltså den extra skatt på fem procent på inkomster över 42 000 kronor betalar.
Förhoppningsvis lyssnar inte Fredrik Reinfeldt på det örat.
Det har funnits goda skäl att reformera fastighetsskatten och avskaffa förmögenhetsskatten (liksom att som socialdemokraterna gjorde, avskaffa arvs- och gåvoskatten). Men i praktiken har det varit de högavlönade som gynnats av de här reformerna. Det finns därför inget sakligt skäl till att använda reformutrymmet för att slopa just denna skatt.
Det vore också ett pedagogiskt hjärnsläpp att bjuda oppositionen på en skattesänkning för dem med de allra högsta inkomsterna. Regeringen har tillräckligt många fiender redan.
Nej, nu är det pensionärernas och småföretagarnas tur att få del av de goda tiderna.

Godkänt FBK

En bortskämd värmländsk hockeypublik vill naturligtvis alltid ha mer. Men jag tror trots allt det är bra för publiken, för Färjestad och för svensk hockey om några andra får dominera ett tag. Prestationskraven efter att ha gått till final varje år, är omöjliga att leva upp till. Semifinal är godkänt, med tanke på att man satt en pojkspoling till målvakt till att bära upp ett försvar lika öppet som ett svenskt kalhygge.
Nu blir det omladdning inför nästa år.
Och så hejar vi på HV framöver. Timrå går bort på grund av tränaren. Linköping för att det är Linköping (vi måste ju lära oss att hata de nya lagen, på samma sätt som vi lärde oss att hata Djurgården på den tiden de var att räkna med...)

Skål!

Fransoser kan det där med starka drycker. Så Vin & sprit har hamnat i goda händer.
Men framförallt. Staten har ingen anledning att tillverka sprit och intäkten på 55 miljarder minskar statsskuldsräntorna med två miljarder per år. Det är mer än dubbelt så mycket som utdelningen från bolaget. En bra affär för skattebetalarna.
I likhet med DN:s ledare (tänk att man får hålla med den ibland!) så tycker jag att man inte bara får stirra på statsskulden vid de här försäljningarna. Investera pengarna också. I infrastruktur som vägar, järnvägar och bredband åt alla. Där behövs stora satsningar som inte skulle orsaka någon överhettning.
Eller varför inte som en utbetalning till de förra ägarna: Svenska medborgare.