Klent om bredband

Ledare i VB 24 april

Bredband är avgörande för framtiden. För privatpersoner och företagen. Har man inte
bredband, så är man utanför.
Så formulerar sig utredaren Åke Hedén och så långt är han helt rätt ute.
Men när han föreslår hur staten ska agera i frågan, så blir det tunt, alltför tunt.

Bredbandsutredningen har hållit på sedan i somras och hade till uppgift att dels analysera de
tidigare stöden och därefter komma med förslag till hur staten bör fortsätta arbetet med att
garantera en likvärdig digital infrastruktur i hela landet.
Hittills har utbyggnaden varit en rörig härva av kommerisiella och samhälleliga insatser. Den genomgående tekniken i stora delar av landet blev ADSL som nyttjar det befintliga telenätet. Utbyggnaden kostade staten drygt fem miljarder, men därutöver lade kommunerna ungefär lika mycket. Fördelarna var naturligtvis snabbheten i utbyggnaden – man nådde väldigt många hushåll på relativt kort tid. Men flera experter - exempelvis den statliga IT-kommissionen - menade redan i denna utvecklings gryning att detta var att betrakta som en temporär lösning.
Signalen till landsbygdens hushåll och företag var dock en annan. Där målades ADSL upp som den slutliga tekniken och när telestationerna var utbyggda, ja då kunde bredband strykas från att-göra-
listan.
Det dröjde dock inte många år innan verkligheten kom ikapp. Behoven och kraven ökade och kommer att fortsätta göra det.
I de större städerna ser det dock annorlunda ut. Där byggs framtidssäkra höghastighetsnät ut så det knakar. Där är halvmesyrerna få, till fördel för såväl villaägare som lägenhetsboende. Frågan är varför inte landsbygden och de mindre orterna ska ha samma tillgänglighet, när deras behov är lika stora - ja kanske till och med ännu större med tanke på de ibland långa fysiska avstånden till olika servicefunktioner?

För att slippa ta i för mycket i de ekonomiska insatserna menar utredaren att basen för bredbandskapaciteten ska sättas till 2 mbit/sekund - idag. Teoretiskt är det runt 150 000 hushåll som saknar detta. Men med tanke på ökade kapacitetskrav och succesivt nedmonterat kopparnät kan antalet stiga till ungefär 500 000 hushåll, bedömer han.
För att alla ska nå detta golv föreslår han tre statliga miljarder som sedan ska kompletteras med lika många kommunala.
Samtidigt säger han att detta golv kommer femdubblas de kommande fyra åren, samt att tillväxten därefter kommer fortsätta att stiga i takt med fler tjänster och fler användare. Här har han sannolikt rätt, men hur långt räcker då samhällets insatser med detta som bakgrund?
Tyvärr underskattar utredaren behovet av resurser som måste tillföras i de kommersiellt ointressanta områdena för att tekniken ska vara uppgraderbar i takt med behoven.
Om inte regeringen justerar detta när det hela behandlas politiskt, så är risken stor att den digitala klyfta Hedén vill undvika – ändå kommer bli ett faktum.

De bekymrade småortsborna ska dock inte ge upp. Det finns lösningar som gör att landsbygden kan få den teknik som krävs för att vara attraktivt för folk och företag. Redan under de första bredbandsåren togs det på sina håll andra vägar. Man gick direkt på den framtidssäkra fibertekniken och byggde den ända in i hemmen, delvis via samfälligheter med lokalt engagemang - ett arbetssätt som utredaren också lyfter fram såsom positivt.
Det finns därför metoder som kan praktiseras överallt för att på så vis komma ikapp städerna
vad gäller den digitala infrastrukturen. Men för att nå dit krävs det ett lokalt engagemang från
bygdernas eldsjälar.
Precis som vanligt, alltså.