Efter en hel del pyssel under hela våren är det äntligen dags för vår nya hemsida.
Vi har - i likhet med många andra - brottats med det eviga problemet hur man ska hålla sin hemsida uppdaterad. Alla vet hur viktigt det är att finnas på nätet, men den där ambitionen går sällan särskilt bra ihop med förmågan att förverkliga den i praktiken.
Den förra, som lanserades 2004, krävdes lite kunskap för att uppdatera och det hängde på att jag skulle skicka material till min fru som sen skulle ha tid att lägga in det med två ungar på armen... det gick sissådär.
Nu har vi en ny modell, snyggare, smartare och lättare att hålla uppdaterad.
Hoppas att det också ska märkas på kundtillströmningen.
Kolla in den på www.varmlandsbygden.se (eller vby.se om ni är lata)
onsdag 5 september 2007
Bra jobbat SSU
Det är inte så ofta man får anledning att berömma det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Därför gäller det att passa på att nämna något som denna struliga organisation faktiskt gjort bra.
Man har tagit upp kampen mot de så kallade SMS-lånen där framförallt unga lockas att låna snabba pengar till räntor som borde vara kriminella. Nu har förbundet tagit juridisk hjälp för att försöka stoppa detta. Bra gjort.
Här behövs det både upplysning till ungdomarna och hårda nypor mot företagen.
Man har tagit upp kampen mot de så kallade SMS-lånen där framförallt unga lockas att låna snabba pengar till räntor som borde vara kriminella. Nu har förbundet tagit juridisk hjälp för att försöka stoppa detta. Bra gjort.
Här behövs det både upplysning till ungdomarna och hårda nypor mot företagen.
Karlanda mot Stureplan?
LEDARE I VÄRMLANDSBYGDEN 6 SEPTEMBER
En klassisk stad-land- konflikt kan vara under uppsegling i centerpartiet. En del menar till och med att en delning kan vara förestående, åtminstone om man läser röda ledarsidor. Sanningen är dock att detta mest är en mytbildning hos de politiska motståndarna.
Inget annat parti har så länge och så envetet stått på landsbygdens och de mindre orternas sida. Det kan ha handlat om rovdjur, strandskydd, skatteutjämning eller småföretagspolitik.
Samtidigt är det för centerpartiet precis som för alla andra - att har man ambitioner att växa och bli ett stort parti, så kan självfallet större städer inte helt sakna centerväljare.
Det är bara att se till statistiken: Stockholms län har 42 riksdagsledamöter. Stockholms kommun har 28. Göteborgs kommun har 18 och Malmö 10. De tre storstadsområdena har således 98 av 349 ledamöter.
En annan slående jämförelse. 19 procent av centerrösterna på Gotland gav inte ett enda riksdagsmandat. I Värmland gav 10 procent ett mandat, och i Stockholms län gav 5,3 procent gav två mandat.
Finns det då fog för oron att kampen om stadsväljarna får partiet att överge landsbygden? Nej, inte än i alla fall. I en regering måste kompromisser alltid göras men samtidigt finns möjlighet att genomföra politiken på ett sätt som en opposition inte kan.
Samtidigt är det naturligtvis så, att ska landsbygden få bättre villkor under den borgerliga regeringen, så hänger det helt och hållet på centerpartiet. Ansvaret är därmed stort.
Besvikna sossar
Från socialdemokratiskt håll hävdas att det är det högervridna ungdomsförbundet, samt centeravdelningen i Stockholms innerstad, som sätter dagordningen. Så är dock inte fallet, men att anklagelserna kommer, är föga förvånande.
I grunden handlar det om att många socialdemokrater ännu inte kommit över att centerpartiet inte längre är en hjälpande hand åt det största partiet. Numera får socialdemokraterna hålla till godo med bråkigt folk på vänsterkanten och antalet sossehöjdare som föredrar en vänsterpartist i stället för en centerpartist vid förhandlingsbordet, går förmodligen att räkna på ena handens fingrar.
Maud Olofssons hårda besked kring konflikträtten och LAS, har också retat upp många i arbetarrörelsen och ett parti som pratar på det viset, måste bekämpas till varje pris.
Tydlig färdriktning
Den ideologiska färdriktningen visar inte på någon rask marsch åt höger. Äganderätt, miljöarbete, småföretagsamhet, lägre skatter på lägre inkomster. Mer makt lokalt och regionalt … inget av detta är några nyheter i partiet.
Attityden är dock annorlunda. Ordvalet tuffare och mer konkret. Maud Olofsson tar ställning och strid där Olof Johansson skulle hänvisa till kommande centerstämma.
Centerpartiets ambition att växa och bli dubbelt så stort, är tuff. Men alla former av tillväxt innebär att man måste ta mark i de större städerna. Och vad är det för konstigt med det? Varför ska just centerpartiet vara ett parti som inte får jobba för stadsborna? Det är som om det fina folket i storstaden tycker det vore lugnast för alla om centern höll sig till hemmansägarna i Västerbotten.
Valet 2006 gav partiet en värdefull - om än ganska liten - plattform i Stockholm och Göteborg och om man framförallt driver miljöfrågan på rätt sätt, så är fortsatt tillväxt ingen omöjlighet. Måhända är de andra oroade för att det numera finns ytterligare en kraft att räkna med i städerna.
Att det finns ett intresse av att bygga upp en splittring och att detta har kallats en kamp mellan ”traktorcentern” och ”Stureplanscentern”, visar också på någonting annat. Bilderna av å ena sidan bonden i lantmännenkeps och overall och å andra sidan den välkammade och dyrt klädde innerstadsmannen, blir ett sätt för vänsterdebattörer, framförallt i Stockholm, att odla sina fördomar. Tyvärr leder detta bara till att diket mellan stad och land blir ännu bredare, när vi egentligen borde försöka enas om att båda behövs.
Debatten ger således inte bara en kränkande bild av ett parti som - i likhet med alla andra - försöker driva en helhetspolitik. Den är också kränkande för den landsbygd som numera består av allt från grovarbetare till akademiker.
Förhoppningsvis kommer landsbygdsbor och centerväljare lyssna mer på de förtroendevalda - än på Aftonbladets ledarsida.
En klassisk stad-land- konflikt kan vara under uppsegling i centerpartiet. En del menar till och med att en delning kan vara förestående, åtminstone om man läser röda ledarsidor. Sanningen är dock att detta mest är en mytbildning hos de politiska motståndarna.
Inget annat parti har så länge och så envetet stått på landsbygdens och de mindre orternas sida. Det kan ha handlat om rovdjur, strandskydd, skatteutjämning eller småföretagspolitik.
Samtidigt är det för centerpartiet precis som för alla andra - att har man ambitioner att växa och bli ett stort parti, så kan självfallet större städer inte helt sakna centerväljare.
Det är bara att se till statistiken: Stockholms län har 42 riksdagsledamöter. Stockholms kommun har 28. Göteborgs kommun har 18 och Malmö 10. De tre storstadsområdena har således 98 av 349 ledamöter.
En annan slående jämförelse. 19 procent av centerrösterna på Gotland gav inte ett enda riksdagsmandat. I Värmland gav 10 procent ett mandat, och i Stockholms län gav 5,3 procent gav två mandat.
Finns det då fog för oron att kampen om stadsväljarna får partiet att överge landsbygden? Nej, inte än i alla fall. I en regering måste kompromisser alltid göras men samtidigt finns möjlighet att genomföra politiken på ett sätt som en opposition inte kan.
Samtidigt är det naturligtvis så, att ska landsbygden få bättre villkor under den borgerliga regeringen, så hänger det helt och hållet på centerpartiet. Ansvaret är därmed stort.
Besvikna sossar
Från socialdemokratiskt håll hävdas att det är det högervridna ungdomsförbundet, samt centeravdelningen i Stockholms innerstad, som sätter dagordningen. Så är dock inte fallet, men att anklagelserna kommer, är föga förvånande.
I grunden handlar det om att många socialdemokrater ännu inte kommit över att centerpartiet inte längre är en hjälpande hand åt det största partiet. Numera får socialdemokraterna hålla till godo med bråkigt folk på vänsterkanten och antalet sossehöjdare som föredrar en vänsterpartist i stället för en centerpartist vid förhandlingsbordet, går förmodligen att räkna på ena handens fingrar.
Maud Olofssons hårda besked kring konflikträtten och LAS, har också retat upp många i arbetarrörelsen och ett parti som pratar på det viset, måste bekämpas till varje pris.
Tydlig färdriktning
Den ideologiska färdriktningen visar inte på någon rask marsch åt höger. Äganderätt, miljöarbete, småföretagsamhet, lägre skatter på lägre inkomster. Mer makt lokalt och regionalt … inget av detta är några nyheter i partiet.
Attityden är dock annorlunda. Ordvalet tuffare och mer konkret. Maud Olofsson tar ställning och strid där Olof Johansson skulle hänvisa till kommande centerstämma.
Centerpartiets ambition att växa och bli dubbelt så stort, är tuff. Men alla former av tillväxt innebär att man måste ta mark i de större städerna. Och vad är det för konstigt med det? Varför ska just centerpartiet vara ett parti som inte får jobba för stadsborna? Det är som om det fina folket i storstaden tycker det vore lugnast för alla om centern höll sig till hemmansägarna i Västerbotten.
Valet 2006 gav partiet en värdefull - om än ganska liten - plattform i Stockholm och Göteborg och om man framförallt driver miljöfrågan på rätt sätt, så är fortsatt tillväxt ingen omöjlighet. Måhända är de andra oroade för att det numera finns ytterligare en kraft att räkna med i städerna.
Att det finns ett intresse av att bygga upp en splittring och att detta har kallats en kamp mellan ”traktorcentern” och ”Stureplanscentern”, visar också på någonting annat. Bilderna av å ena sidan bonden i lantmännenkeps och overall och å andra sidan den välkammade och dyrt klädde innerstadsmannen, blir ett sätt för vänsterdebattörer, framförallt i Stockholm, att odla sina fördomar. Tyvärr leder detta bara till att diket mellan stad och land blir ännu bredare, när vi egentligen borde försöka enas om att båda behövs.
Debatten ger således inte bara en kränkande bild av ett parti som - i likhet med alla andra - försöker driva en helhetspolitik. Den är också kränkande för den landsbygd som numera består av allt från grovarbetare till akademiker.
Förhoppningsvis kommer landsbygdsbor och centerväljare lyssna mer på de förtroendevalda - än på Aftonbladets ledarsida.
torsdag 30 augusti 2007
Friidrotts VM
Dessa satans fjärdeplatser. Nu har svensk friidrott gått och fått Sven-Nylander-sjukan. Men det är skillnad. Vi är med i finaler i VM och OS numera. Det är skillnad mot att vara nöjda med någon enstaka medalj i EM - som det var förr. Att Mustafa Mohammed blir fyra på 3000 meter hinder tror jag få förstår hur stort det är. Att Susanna Kallur är enda europe i 100 m häck.
Men Donald Thomas- är det en pajas eller en riktig idrottare? Ja, vem vet, men höjd är ju ingen stilidrott, den ger medalj till den som hoppar högst, svårare än så är det inte.
Det kan kännas surt för de som tränat höjd varje dag i hela sitt liv att se hur en som tränat i åtta månader slår allihop. Men man kan också tänka så här: Tänk vilket slöseri med talang. Tänk om han satsat mer och tidigare. Om han kombinerat sin uppenbart stora talang, med medveten träning? Tänk vad bra han då hade kunnat vara.
Förvisso kan man även idag komma ganska långt med en avslappnad attityd till sin idrott. Men ska man hålla i längden på den högsta nivån, så räcker det inte.
Thomas visade efter sitt VM-guld att han verkade ta det hela med en klackspark. I så fall behöver inte de andra oroa sig. För då blir han inte gammal i höjdhoppareliten. Det var länge sedan idrotten fungerade så.
Men Donald Thomas- är det en pajas eller en riktig idrottare? Ja, vem vet, men höjd är ju ingen stilidrott, den ger medalj till den som hoppar högst, svårare än så är det inte.
Det kan kännas surt för de som tränat höjd varje dag i hela sitt liv att se hur en som tränat i åtta månader slår allihop. Men man kan också tänka så här: Tänk vilket slöseri med talang. Tänk om han satsat mer och tidigare. Om han kombinerat sin uppenbart stora talang, med medveten träning? Tänk vad bra han då hade kunnat vara.
Förvisso kan man även idag komma ganska långt med en avslappnad attityd till sin idrott. Men ska man hålla i längden på den högsta nivån, så räcker det inte.
Thomas visade efter sitt VM-guld att han verkade ta det hela med en klackspark. I så fall behöver inte de andra oroa sig. För då blir han inte gammal i höjdhoppareliten. Det var länge sedan idrotten fungerade så.
onsdag 29 augusti 2007
Templet i Karlstad
Nu är det öppet. Det efterlängtade shoppingtemplet i Karlstad. Och trots generösa öppettider alla veckans dagar, vallfärdade halva Mellansverige dit redan första dagen.
Ikea ger jobb och framtidstro i Värmland och tillsammans med övriga handelsutbyggnader så finns det väl knappast någon anledning att lämna länet längre. Åtminstone inte för att handla.
Vi säger välkommen hit, och vi varken hoppas eller tror att det inte ger några större negativa effekter för handeln i resten av länet. Värmland är trots allt bra mycket mer än bara Karlstad.
Ikea ger jobb och framtidstro i Värmland och tillsammans med övriga handelsutbyggnader så finns det väl knappast någon anledning att lämna länet längre. Åtminstone inte för att handla.
Vi säger välkommen hit, och vi varken hoppas eller tror att det inte ger några större negativa effekter för handeln i resten av länet. Värmland är trots allt bra mycket mer än bara Karlstad.
torsdag 23 augusti 2007
Skolskandalen i Torsby
Ledarkrönika i VärmlandsBygden 23 augusti
Kampen om skolan i Likenäs blir allt mer infekterad och den politiska majoriteten i Torsby skyr inga medel för att skolan ska förbli stängd.
16 augusti - fyra dagar före skolstarten - överklagade man igen.
Ett löjets skimmer sänker sig över kommunledningen.
Turerna kring Transtrands skola börjar bli svåra att hålla ordning på. Den riktiga holmgången började i december 2006 då Skolverket ändrar sitt tidigare ställningstagande och ger friskoleföreningen rätt till kommunala bidrag.
Sedan följer en rad med överklaganden från kommunens sida. Den hävdar att skolan är för dyr att driva, att barnen är för få och att folket i Stockholm inte har en aning om hur det är att driva skolverksamhet i landsbygdskommuner.
Men kommunen har fått fel i varje instans hittills. Varken Skolverket, Länsrätten eller Kammarrätten har gett kommunen rätt att stoppa bidragen.
Nu väntar prövning i Regeringsrätten.
Prövningarna har kommunen naturligtvis rätt att begära. Det kanske inte ens är negativt att ett sådant här ärende går hela vägen.
I det här läget borde man dock ha agerat annorlunda. Nu hamnar barnen i kläm. De har fått sin skolstart uppskjuten och de vet i skrivande stund inte var och när de får börja i nästa årskurs.
Det rimliga i hela den här historien hade varit att kommunen gett skolan ett års frist i väntan på att alla tillgängliga rättsinstanser provat om friskoleföreningen ska ha rätt till bidrag eller inte. Då hade föreningen, föräldrarna och personalen kunnat anpassa sig i lugn och ro. Nu blir det paniklösningar för alla – oavsett hur detta slutar.
Det är detta agerande som gör det till en rejäl skolskandal.
När kommunalrådet Håkan Laack dessutom - utan synbar tvekan - ställer olika områden och skolor mot varandra, så närmar vi oss snabbt sandlådan. Han skapar ilska ute bland folk och ökar klyftorna i en kommun som behöver hålla ihop.
Elevunderlaget är i många landsbygdsområden vikande. Men om man fattar beslut utifrån en prognos, så kommer den prognosen med största sannolikhet att slå in. Barnfamiljer flyttar inte till ett område där det saknas barnomsorg och skola.
Inom Klarälvdalens rektorsområde finns det fyra skolor på ungefär lika många mil. Födelsetalen är idag inte tillräckliga för alla, det inser även den varmaste småskoleanhängare. Men utvecklingen kan vända och när allt fler söker efter billigare boenden i attraktiva och vattennära lägen, så ska inget tas för givet.
Och så länge det finns ett hållbart elevunderlag så bör verksamheten få chansen att finnas kvar.
Striden har nu fått en politisk konsekvens genom att Sarah Edbom, socialdemokrat och vice ordförande i friskolan i Transtrand, valt att lämna några av sina partipolitiska uppdrag. Ordföranden i föreningen Annétthe Zettergren är också hon förtroendevald, men för moderaterna. Hon sitter än så länge kvar på sina poster.
Hennes partikollega Agneta Amneteg tycker det här visar att det är för mycket bytänkande i kommunen och att många politiker saknar helhetsperspektiv.
Så där brukar det låta när politiker från centralorten uttalar sig.
Frågan är hur hennes helhetstänkande ser ut när hon utsätter 49 skolbarn för denna osäkra väntan?
---
Kampen om skolan i Likenäs blir allt mer infekterad och den politiska majoriteten i Torsby skyr inga medel för att skolan ska förbli stängd.
16 augusti - fyra dagar före skolstarten - överklagade man igen.
Ett löjets skimmer sänker sig över kommunledningen.
Turerna kring Transtrands skola börjar bli svåra att hålla ordning på. Den riktiga holmgången började i december 2006 då Skolverket ändrar sitt tidigare ställningstagande och ger friskoleföreningen rätt till kommunala bidrag.
Sedan följer en rad med överklaganden från kommunens sida. Den hävdar att skolan är för dyr att driva, att barnen är för få och att folket i Stockholm inte har en aning om hur det är att driva skolverksamhet i landsbygdskommuner.
Men kommunen har fått fel i varje instans hittills. Varken Skolverket, Länsrätten eller Kammarrätten har gett kommunen rätt att stoppa bidragen.
Nu väntar prövning i Regeringsrätten.
Prövningarna har kommunen naturligtvis rätt att begära. Det kanske inte ens är negativt att ett sådant här ärende går hela vägen.
I det här läget borde man dock ha agerat annorlunda. Nu hamnar barnen i kläm. De har fått sin skolstart uppskjuten och de vet i skrivande stund inte var och när de får börja i nästa årskurs.
Det rimliga i hela den här historien hade varit att kommunen gett skolan ett års frist i väntan på att alla tillgängliga rättsinstanser provat om friskoleföreningen ska ha rätt till bidrag eller inte. Då hade föreningen, föräldrarna och personalen kunnat anpassa sig i lugn och ro. Nu blir det paniklösningar för alla – oavsett hur detta slutar.
Det är detta agerande som gör det till en rejäl skolskandal.
När kommunalrådet Håkan Laack dessutom - utan synbar tvekan - ställer olika områden och skolor mot varandra, så närmar vi oss snabbt sandlådan. Han skapar ilska ute bland folk och ökar klyftorna i en kommun som behöver hålla ihop.
Elevunderlaget är i många landsbygdsområden vikande. Men om man fattar beslut utifrån en prognos, så kommer den prognosen med största sannolikhet att slå in. Barnfamiljer flyttar inte till ett område där det saknas barnomsorg och skola.
Inom Klarälvdalens rektorsområde finns det fyra skolor på ungefär lika många mil. Födelsetalen är idag inte tillräckliga för alla, det inser även den varmaste småskoleanhängare. Men utvecklingen kan vända och när allt fler söker efter billigare boenden i attraktiva och vattennära lägen, så ska inget tas för givet.
Och så länge det finns ett hållbart elevunderlag så bör verksamheten få chansen att finnas kvar.
Striden har nu fått en politisk konsekvens genom att Sarah Edbom, socialdemokrat och vice ordförande i friskolan i Transtrand, valt att lämna några av sina partipolitiska uppdrag. Ordföranden i föreningen Annétthe Zettergren är också hon förtroendevald, men för moderaterna. Hon sitter än så länge kvar på sina poster.
Hennes partikollega Agneta Amneteg tycker det här visar att det är för mycket bytänkande i kommunen och att många politiker saknar helhetsperspektiv.
Så där brukar det låta när politiker från centralorten uttalar sig.
Frågan är hur hennes helhetstänkande ser ut när hon utsätter 49 skolbarn för denna osäkra väntan?
---
Sjukskrivning är inget botemedel
Ledare i VärmlandsBygden 16 augusti
”Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling.”
Det säger Jan Larsson på Socialstyrelsen, som varit projektledare för de nya riktlinjerna för sjukskrivningar som nu flitigt debatteras. Och som den nuvarande regeringen - helt felaktigt - får skulden för.
Larssons konstaterande är viktigt. Det är också symptomatiskt för hur många sjukskrivna tillbringar sin tid. Med att vänta.
Vänta på tid till läkare, till behandlingar. Eller en väntan på att självläka.
Stora problem
Rikslinjerna ska vara färdiga i oktober (det ska inte träda i kraft då, vilket hävdats i en del media) och det omfattar ett 90 tal olika diagnoser. Mest uppmärksammat har varit utmattningsdepression, utbrändhet, som generellt sett inte ska ge en enda sjukskrivningsdag.
Kritiken mot förslagen är inte oväntat hård men den som läser en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (december 2006) får en inblick i problemens art.
Mellan 1997 och 2000 fördubblades antalet sjukpenningdagar och omräknat till helårsarbetande motsvarade de den förfärande nivån på 14 procent av den arbetsföra befolkningen. Även om nivån har sjunkit sedan dess, så har vi den högsta andelen sjukskrivna i hela Europa.
Många har frågat sig varför.
Tänkbara orsaker
Några orsaker som lyfts fram i olika sammanhang är:
* Ett stark förändringstryck på arbetsmarknaden och en känsla av att inte ha kontroll över sin arbetssituation.
* Vår sjukförsäkring är ganska öppen och till skillnad från de flesta andra länder har inte vi någon bortre gräns för sjukskrivningen.
* Vi har dubbelt så många 60-64 åringar som jobbar än genomsnittet för Europa och vi har också en betydligt högre andel förvärvsarbetande äldre kvinnor. I sjukskrivningsstatistiken är dessa grupper överrepresenterade.
* Vi har en regional obalans på efterfrågan på arbetskraft och det gör att arbetslöshet och sjukskrivning flyter samman.
Behoven finns
När läkarna får tycka till så beskriver de att attityderna till sjukskrivningar har ändrats och det är inte ovanligt att patienter vill vara sjukskrivna av annan anledning än arbetsoförmåga orsakad av sjukdom.
80 procent av läkarna upplever problem med att de inte är överens med patienten om hur lång sjukskrivningen ska vara och i sådana fall följs oftast patientens vilja. De tycker också det är svårt att bedöma hur arbetsförmågan påverkats av den aktuella diagnosen.
Statistiken, kostnaderna och läkarnas synpunkter visar att det finns ett behov av tydligare riktlinjer.
Provocerande
Socialstyrelsens förslag att utbrändhet - en åkomma som ökar i hela Europa - inte bör resultera i en enda sjukskrivningsdag upplevs naturligtvis som provocerande.
Men eftersom det på detta område är vanligt med långa sjukskrivningstider och man ser ett tydligt samband mellan sjukskrivningens längd och risken för ett permanent utanförskap - så är det ändå viktigt med en tydlig markering. Men den måste naturligtvis tillämpas med förnuft.
Utöver minskade och mer standardiserade sjukskrivningstider, framhåller man vikten av att patienten byter arbetsuppgifter eller yrke. Åtgärderna måste också sättas in avsevärt snabbare och därmed ställs krav på att sjukvården jobbar bort de orimliga väntetiderna som finns idag.
Slå ihop
Den borgerliga regeringen får nu en del kritik för förslagen, men det var alltså den förra som delade ut uppdraget. Den politiska enigheten finns således - även som socialdemokratiska företrädare av populistiska skäl talar tyst om det.
Enighet finns det däremot inte kring det andra systemskifte som det här projektet borde föranleda: Behovet av en sammanhållen arbetslivsförsäkring.
Förstatliga a-kassan, slå samman den med systemen för frånvaro på grund av ohälsa, inklusive förtidspensionen och lägg allt under ett tak. Då kan inte den som behöver hjälp hamna mellan stolarna. Det skulle spara både pengar och lidande.
När ska regeringen våga ta i den utmaningen?
-----
”Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling.”
Det säger Jan Larsson på Socialstyrelsen, som varit projektledare för de nya riktlinjerna för sjukskrivningar som nu flitigt debatteras. Och som den nuvarande regeringen - helt felaktigt - får skulden för.
Larssons konstaterande är viktigt. Det är också symptomatiskt för hur många sjukskrivna tillbringar sin tid. Med att vänta.
Vänta på tid till läkare, till behandlingar. Eller en väntan på att självläka.
Stora problem
Rikslinjerna ska vara färdiga i oktober (det ska inte träda i kraft då, vilket hävdats i en del media) och det omfattar ett 90 tal olika diagnoser. Mest uppmärksammat har varit utmattningsdepression, utbrändhet, som generellt sett inte ska ge en enda sjukskrivningsdag.
Kritiken mot förslagen är inte oväntat hård men den som läser en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (december 2006) får en inblick i problemens art.
Mellan 1997 och 2000 fördubblades antalet sjukpenningdagar och omräknat till helårsarbetande motsvarade de den förfärande nivån på 14 procent av den arbetsföra befolkningen. Även om nivån har sjunkit sedan dess, så har vi den högsta andelen sjukskrivna i hela Europa.
Många har frågat sig varför.
Tänkbara orsaker
Några orsaker som lyfts fram i olika sammanhang är:
* Ett stark förändringstryck på arbetsmarknaden och en känsla av att inte ha kontroll över sin arbetssituation.
* Vår sjukförsäkring är ganska öppen och till skillnad från de flesta andra länder har inte vi någon bortre gräns för sjukskrivningen.
* Vi har dubbelt så många 60-64 åringar som jobbar än genomsnittet för Europa och vi har också en betydligt högre andel förvärvsarbetande äldre kvinnor. I sjukskrivningsstatistiken är dessa grupper överrepresenterade.
* Vi har en regional obalans på efterfrågan på arbetskraft och det gör att arbetslöshet och sjukskrivning flyter samman.
Behoven finns
När läkarna får tycka till så beskriver de att attityderna till sjukskrivningar har ändrats och det är inte ovanligt att patienter vill vara sjukskrivna av annan anledning än arbetsoförmåga orsakad av sjukdom.
80 procent av läkarna upplever problem med att de inte är överens med patienten om hur lång sjukskrivningen ska vara och i sådana fall följs oftast patientens vilja. De tycker också det är svårt att bedöma hur arbetsförmågan påverkats av den aktuella diagnosen.
Statistiken, kostnaderna och läkarnas synpunkter visar att det finns ett behov av tydligare riktlinjer.
Provocerande
Socialstyrelsens förslag att utbrändhet - en åkomma som ökar i hela Europa - inte bör resultera i en enda sjukskrivningsdag upplevs naturligtvis som provocerande.
Men eftersom det på detta område är vanligt med långa sjukskrivningstider och man ser ett tydligt samband mellan sjukskrivningens längd och risken för ett permanent utanförskap - så är det ändå viktigt med en tydlig markering. Men den måste naturligtvis tillämpas med förnuft.
Utöver minskade och mer standardiserade sjukskrivningstider, framhåller man vikten av att patienten byter arbetsuppgifter eller yrke. Åtgärderna måste också sättas in avsevärt snabbare och därmed ställs krav på att sjukvården jobbar bort de orimliga väntetiderna som finns idag.
Slå ihop
Den borgerliga regeringen får nu en del kritik för förslagen, men det var alltså den förra som delade ut uppdraget. Den politiska enigheten finns således - även som socialdemokratiska företrädare av populistiska skäl talar tyst om det.
Enighet finns det däremot inte kring det andra systemskifte som det här projektet borde föranleda: Behovet av en sammanhållen arbetslivsförsäkring.
Förstatliga a-kassan, slå samman den med systemen för frånvaro på grund av ohälsa, inklusive förtidspensionen och lägg allt under ett tak. Då kan inte den som behöver hjälp hamna mellan stolarna. Det skulle spara både pengar och lidande.
När ska regeringen våga ta i den utmaningen?
-----
fredag 10 augusti 2007
Klumpigt, fp
Folkpartiet har inte för vana att sitta still i regeringsbåten.
Nu vill man åter lyfta en folkomröstning om EMU. Trots att verkligheten visar att Sverige klarat sig alldeles utmärkt utanför den gemensamma valutan. Det finns ett stort värde med att ha en ränta som anpassas efter landets förhållanden och de vinster som skulle kunna göras i exportindustrin, skulle snabbt förvandlas till en förlust när ländernas ekonomier går i otakt.
Svenskarna tog ett klokt därför ett klokt beslut 2003. Det finns ingen anledning att ompröva detta.
Nu vill man åter lyfta en folkomröstning om EMU. Trots att verkligheten visar att Sverige klarat sig alldeles utmärkt utanför den gemensamma valutan. Det finns ett stort värde med att ha en ränta som anpassas efter landets förhållanden och de vinster som skulle kunna göras i exportindustrin, skulle snabbt förvandlas till en förlust när ländernas ekonomier går i otakt.
Svenskarna tog ett klokt därför ett klokt beslut 2003. Det finns ingen anledning att ompröva detta.
torsdag 9 augusti 2007
Profilen som skrämmer
Nu gjorde jag det. Anmälde mig till Lidingöloppet. 30 km i tuffaste terräng.
Har inte provat detta tidigare och det var med skräckblandad spänning som jag skickade in mitt namn. Arrangörerna är heller inte fega av sig, de visar stolt upp banprofilen på sin hemsida och den ser minsann skräckinjagande ut. Lägg därtill det mjuka underlaget och du har en mandomsprov av sällan skådat slag.
Men eftersom min gode vän Henrik Lander tänker springa där för att slutföra sin Sverigeklassiker så kan ju inte jag stå över. Han ska inte få lida ensam. Men jag gissar att vi bör boka en ambulans för hemfärden.
Har inte provat detta tidigare och det var med skräckblandad spänning som jag skickade in mitt namn. Arrangörerna är heller inte fega av sig, de visar stolt upp banprofilen på sin hemsida och den ser minsann skräckinjagande ut. Lägg därtill det mjuka underlaget och du har en mandomsprov av sällan skådat slag.
Men eftersom min gode vän Henrik Lander tänker springa där för att slutföra sin Sverigeklassiker så kan ju inte jag stå över. Han ska inte få lida ensam. Men jag gissar att vi bör boka en ambulans för hemfärden.
lägg ner a-kassorna...
Maud Olofsson har lagt ett nytt jobbpaket i egenskap av partiledare från centerpartiet.
Det mest iögonfallande är att hon vill inskränka i strejkrätten. Minst lika intressant är dock att hon åter lyfter kravet på en sammanhållande arbetslivsförsäkring. Det är verkligen något som behövs. Det är allt fler som faller mellan stolarna, som är för friska för försäkringskassan, men för sjuka för a-kassan. Vi måste få ett system där myndigheterna ser och hjälper individen i stället för att försöka butta över den till grannmyndigheten.
Vi måste också avveckla fackens drift av a-kassan. Samordna, lägg ner 36 olika kassor (jodå, de är så många) och ersätt dem med en, i statlig regi. Då ökar förutsättningar för lika och rättvis behandling.
Men det törs tydligen inte regeringen ta i.
Det mest iögonfallande är att hon vill inskränka i strejkrätten. Minst lika intressant är dock att hon åter lyfter kravet på en sammanhållande arbetslivsförsäkring. Det är verkligen något som behövs. Det är allt fler som faller mellan stolarna, som är för friska för försäkringskassan, men för sjuka för a-kassan. Vi måste få ett system där myndigheterna ser och hjälper individen i stället för att försöka butta över den till grannmyndigheten.
Vi måste också avveckla fackens drift av a-kassan. Samordna, lägg ner 36 olika kassor (jodå, de är så många) och ersätt dem med en, i statlig regi. Då ökar förutsättningar för lika och rättvis behandling.
Men det törs tydligen inte regeringen ta i.
fredag 6 juli 2007
Kass a-kassedebatt
Läser i Aftonbladet att två av tre funderar på att gå ur a-kassan om avgiften höjs ytterligare. Redan har ungefär 250 000 personer gjort det.
Det får mig att undra en massa saker:
* De som lämnar - är det personer som har så nära till pension att a-kassan inte hinner få någon praktisk betydelse om de råkar förlora jobbet. Eller är är så många så säkra på att snabbt kunna hitta nytt jobb att de inte anser sig behöva vara med?
* Om man blir arbetslös - vilka rättigheter har man då att få andra bidrag om man av fri vilja gått ur kassan?
* Varför kritiserar facket ambitionen att göra a-kassan obligatorisk - de pratar ju gärna om solidaritet med varandra och större solidaritet kan knappast finnas än om alla är med och betalar till denna försäkring.
* Hur trovärdig är facket i den här debatten? Är det inte så att de helst vill att så många som möjligt ska lämna a-kassan bara för att tvinga regeringen att ändra sig. Våra största fackförbund är ju trots allt i sin främsta lojalitet gentemot Partiet - inte gentemot sina medlemmar.
Det får mig att undra en massa saker:
* De som lämnar - är det personer som har så nära till pension att a-kassan inte hinner få någon praktisk betydelse om de råkar förlora jobbet. Eller är är så många så säkra på att snabbt kunna hitta nytt jobb att de inte anser sig behöva vara med?
* Om man blir arbetslös - vilka rättigheter har man då att få andra bidrag om man av fri vilja gått ur kassan?
* Varför kritiserar facket ambitionen att göra a-kassan obligatorisk - de pratar ju gärna om solidaritet med varandra och större solidaritet kan knappast finnas än om alla är med och betalar till denna försäkring.
* Hur trovärdig är facket i den här debatten? Är det inte så att de helst vill att så många som möjligt ska lämna a-kassan bara för att tvinga regeringen att ändra sig. Våra största fackförbund är ju trots allt i sin främsta lojalitet gentemot Partiet - inte gentemot sina medlemmar.
Het mobiltelefon
Vi som alltid gillat Apple gladdes mycket åt att det relativt lilla dataföretagets lansering av Ipod för några år sedan. En produkt som snabbt intog nästan samma position i musikspelarvärlden som Microsoft har på operativsystem.
För en vecka sedan lanserades nästa väntade succé: Iphone. Aldrig tidigare har väl en mobiltelefon väckt så stort intresse och på denna vecka så såldes den i över en miljon ex. I vinter kommer telefonen till den svenska marknaden, men ganska snart kommer den nog att dyka upp i flertalet musikvideos och TV-serier. För Apple vet hur man produktplacerar.
Samtidigt passerade Apple självaste Nokia på den amerikanska Nastaq-börsen.
Så nu får alla PC och Microsoftfanatiker något nytt att irritera sig över.
För en vecka sedan lanserades nästa väntade succé: Iphone. Aldrig tidigare har väl en mobiltelefon väckt så stort intresse och på denna vecka så såldes den i över en miljon ex. I vinter kommer telefonen till den svenska marknaden, men ganska snart kommer den nog att dyka upp i flertalet musikvideos och TV-serier. För Apple vet hur man produktplacerar.
Samtidigt passerade Apple självaste Nokia på den amerikanska Nastaq-börsen.
Så nu får alla PC och Microsoftfanatiker något nytt att irritera sig över.
torsdag 5 juli 2007
Ledare 5/7: Bra Hägglund!
Kd-ledaren Göran Hägglund var på sitt riksting välgörande tydlig mot de abortmotståndare som försökte flytta kristdemokraterna ett antal decennier bakåt i tiden. Nu vill dessa starta ett eget parti och även om Hägglunds medlemslista därmed skulle bli kortare, så gråter han knappast.
Han - och många andra i partiet - är rimligen ganska trötta på den här diskussionen.
Han - och många andra i partiet - är rimligen ganska trötta på den här diskussionen.
Ledare 5/7: Gammal grundtrygghet håller än
Debatten om nivåerna vid sjukdom och arbetslöshet har varit mycket hård. Men i grunden så är skillnaden mellan höger och vänster inte så stor som det ofta verkar.
Ingen törs ifrågasätta de spretiga system där allt fler faller mellan stolarna.
Nu vill två unga centerpartister ånyo ändra på det.
Det är inga nyheter som CUF-ordföranden Magnus Andersson och landstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson, föreslår på Dagens Nyheters debattsida. Tvärtom, få saker har diskuterats så länge som detta.
Systemet innebär att dagens system för sjuk- och arbetslöshetsersättning ersätts med grundtrygghet där alla medborgare, oavsett inkomst, får lika mycket.
Det är bra att de vill sätta igång den här debatten igen. Bristerna i dagens system är stora och de kommer inte att minska.
Sammanfattat handlar det om:
* Flera system - framförallt de för arbetslöshet och sjukskrivning - leder till att många hamnar mellan stolarna, allra helst nu när båda systemen blivit tuffare. Frågan är också om det är rimligt att ersättningen ska variera beroende på varför man inte kan jobba.
* Mycket pengar skyfflas runt i systemet och det mesta går tillbaka till den som via skattsedeln betalat in till försäkringen. Endast en mindre del omfördelas från rika till fattiga.
* Dagens system är tuffa mot de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, eller som är egna företagare.
Få vuxna politiker har vågat ta i de här bristerna och därför har kampen mellan höger och vänster uteslutande handlat om procentnivåer, samt antal tillgängliga ersättningsdagar.
Förslag om införande av grundtrygghet har funnts i centerrörelsen mycket länge. Redan i slutet på 1950-talet använder dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund begreppet i samband med debatten om ATP.
1994 utgjorde det ett av tre ben i valkampanjen och året efter undertecknade partiledaren Olof Johansson en av många motioner i ämnet. Han - och några av riksdagskollegerna - skriver:
”Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten.”
”Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro”
Grundtrygghet är således inget tillfälligt utspel från ett högervridet centerparti. I själva verket är få saker så grundligt förankrade som just detta.
I motionen från 1995 lanseras dessutom den gemensamma arbetslivsförsäkringen som ger en enda ersättning oavsett anledning till oförmågan att jobba. Ett enklare system där ingen faller mellan stolarna. Men på den kroken har inget annat parti hittills nappat. Åtminstone inte än.
CUF har dock hela tiden velat gå längre. När partiet sagt att det upp till ett tak ska finnas en viss relationen till inkomsten, så har ungdomarna krävt endast en nivå, lika för alla. Förr handlade det om rättvisa mot de som stod utanför. Andersson och Andersson sätter dock den personliga friheten i första rummet. Sänk skatterna och låt folk få försäkra sig själva, är budskapet.
Detta är dock inte rätt sätt att vinna debatten, ens i det individualiserade 2000-talet.
Det är svårt att finna en nivå som inte motarbetar arbetslinjen, men som heller inte blir så låg att de med normala inkomster faller för tungt.
Debattörernas resonemang om ett välfärdskonto under en övergångsperiod som sedan helt ersätts med privat sparande riskerar gynna de gynnade. För vem vill försäkra en 55-årig kvinna med hela livet i den tunga sjukvården - och till vilket pris?
Kritiken mot nuvarande socialförsäkringar är mer befogad än någonsin och vi hoppas att centerpartiet i regeringsställning orkar ta upp de gamla förslagen om arbetslivsförsäkring och grundtrygghet - med inslag av inkomstskydd.
Det skulle minska byråkratin och öka rättvisan.
Ingen törs ifrågasätta de spretiga system där allt fler faller mellan stolarna.
Nu vill två unga centerpartister ånyo ändra på det.
Det är inga nyheter som CUF-ordföranden Magnus Andersson och landstingsrådet i Stockholm, Gustav Andersson, föreslår på Dagens Nyheters debattsida. Tvärtom, få saker har diskuterats så länge som detta.
Systemet innebär att dagens system för sjuk- och arbetslöshetsersättning ersätts med grundtrygghet där alla medborgare, oavsett inkomst, får lika mycket.
Det är bra att de vill sätta igång den här debatten igen. Bristerna i dagens system är stora och de kommer inte att minska.
Sammanfattat handlar det om:
* Flera system - framförallt de för arbetslöshet och sjukskrivning - leder till att många hamnar mellan stolarna, allra helst nu när båda systemen blivit tuffare. Frågan är också om det är rimligt att ersättningen ska variera beroende på varför man inte kan jobba.
* Mycket pengar skyfflas runt i systemet och det mesta går tillbaka till den som via skattsedeln betalat in till försäkringen. Endast en mindre del omfördelas från rika till fattiga.
* Dagens system är tuffa mot de som inte etablerat sig på arbetsmarknaden, eller som är egna företagare.
Få vuxna politiker har vågat ta i de här bristerna och därför har kampen mellan höger och vänster uteslutande handlat om procentnivåer, samt antal tillgängliga ersättningsdagar.
Förslag om införande av grundtrygghet har funnts i centerrörelsen mycket länge. Redan i slutet på 1950-talet använder dåvarande partiledaren Gunnar Hedlund begreppet i samband med debatten om ATP.
1994 utgjorde det ett av tre ben i valkampanjen och året efter undertecknade partiledaren Olof Johansson en av många motioner i ämnet. Han - och några av riksdagskollegerna - skriver:
”Centern anser att man inte ska utgå från inkomstskydd som huvudprincip, utan i stället utgå från grundtryggheten.”
”Vid sidan om den obligatoriska tryggheten och kollektivavtalsförsäkringarna kan
medborgarna också teckna individuella försäkringar för att minimera inkomstförlusterna vid frånvaro”
Grundtrygghet är således inget tillfälligt utspel från ett högervridet centerparti. I själva verket är få saker så grundligt förankrade som just detta.
I motionen från 1995 lanseras dessutom den gemensamma arbetslivsförsäkringen som ger en enda ersättning oavsett anledning till oförmågan att jobba. Ett enklare system där ingen faller mellan stolarna. Men på den kroken har inget annat parti hittills nappat. Åtminstone inte än.
CUF har dock hela tiden velat gå längre. När partiet sagt att det upp till ett tak ska finnas en viss relationen till inkomsten, så har ungdomarna krävt endast en nivå, lika för alla. Förr handlade det om rättvisa mot de som stod utanför. Andersson och Andersson sätter dock den personliga friheten i första rummet. Sänk skatterna och låt folk få försäkra sig själva, är budskapet.
Detta är dock inte rätt sätt att vinna debatten, ens i det individualiserade 2000-talet.
Det är svårt att finna en nivå som inte motarbetar arbetslinjen, men som heller inte blir så låg att de med normala inkomster faller för tungt.
Debattörernas resonemang om ett välfärdskonto under en övergångsperiod som sedan helt ersätts med privat sparande riskerar gynna de gynnade. För vem vill försäkra en 55-årig kvinna med hela livet i den tunga sjukvården - och till vilket pris?
Kritiken mot nuvarande socialförsäkringar är mer befogad än någonsin och vi hoppas att centerpartiet i regeringsställning orkar ta upp de gamla förslagen om arbetslivsförsäkring och grundtrygghet - med inslag av inkomstskydd.
Det skulle minska byråkratin och öka rättvisan.
Prisras!
Satt och bläddrade i gamla fakturor på jobbet. En häpnadsväckande läsning över den tekniska utvecklingen.
2004 på hösten köpte vi en 20 tums skärm till en dator. Värsting på den tiden. Den kostade 12 600 kr+moms. Går in på Apples hemsida och ser att den idag kostar 4 700 plus moms. På två och ett halvt år har priset sjunkit med nästan 2/3.
Kollar också en av datorerna vi då köpte. Den kostade 12500 kr plus moms. Något motsvarande idag (fast något bättre) kostar 7700 plus moms, 40% billigare.
Retsamt?
Nja, framförallt är det hoppingivande. Liknande utveckling finns ju inom allt teknisk utrustning, frågan är dock om vi någon gång når en gräns. Kommer vi få en 42 tums LCD tv på köpet när vi går med i en bokklubb om 30 år? Och får vi en spis med induktionshäll om vi börjar prenumerera på Allers?
Den som lever får se.
2004 på hösten köpte vi en 20 tums skärm till en dator. Värsting på den tiden. Den kostade 12 600 kr+moms. Går in på Apples hemsida och ser att den idag kostar 4 700 plus moms. På två och ett halvt år har priset sjunkit med nästan 2/3.
Kollar också en av datorerna vi då köpte. Den kostade 12500 kr plus moms. Något motsvarande idag (fast något bättre) kostar 7700 plus moms, 40% billigare.
Retsamt?
Nja, framförallt är det hoppingivande. Liknande utveckling finns ju inom allt teknisk utrustning, frågan är dock om vi någon gång når en gräns. Kommer vi få en 42 tums LCD tv på köpet när vi går med i en bokklubb om 30 år? Och får vi en spis med induktionshäll om vi börjar prenumerera på Allers?
Den som lever får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)