En seger för Värmland

Vargstammens tillväxt bör bromsas vid nivån 230 djur. Skyddsjakt ska införas, besluten över förvaltningen flyttas till Länsstyrelserna och stammen ska tillåtas spridas ut över landet.
Jägare och tamdjursägare i de vargtäta områdena har anledning att vara nöjda.

Jägarförbundets ordförande Lennart Johannesson kommenterar i denna veckas tidning Rovdjursutredningens slutsatser. Han konstaterar att det var den första utredning som tagit hänsyn till de regionala förhållandena.
För att förtydliga denna unikt positiva hållning, citerar vi utredaren Åke Pettersson: ”Hittillsvarande rovdjurspolitik har inte förmått skapa stabila relationer i förhållandet mellan människa och rovdjur. Konflikterna har fördjupats i de områden där de stora rovdjuren har sin största förekomst.”
Dessutom:
”En långsiktigt gynnsam utveckling för de stora rovdjuren kan
endast förverkligas i samspel med människan och mänsklig verksamhet.”
Vad som är extra intressant är att han också gått från ord till handling och faktiskt föreslår en rad förändringar för att skapa en mer hållbar politik.

Kritiken är dock inte oväntat hård från Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen. Man menar att utredaren sitter i knät på Jägarkåren genom att tillmötesgå deras krav.
Att Pettersson är gammal centerpartistisk partisekreterare spelar måhända viss roll i kritiken. Men den faller ändock platt. Det är rimligt att när vargstammen når en viss nivå så bör den ingå i den normala viltförvaltningen så att stammen behålls på en rimlig storlek. På samma sätt som vi idag genom jakt förvaltar stammarna för älg, rådjur, björn och lodjur.
Det är också rimligt att den breder ut sig så att den faktiskt hittar tillräckligt med mat.
De här förslagen är egentligen bara en logisk konsekvens av en rovdjurspolitik som inom kort uppnått det mål som riksdagen satt upp.
SNF:s ordförande Mikael Karlssons kritik mot ”lobbygruppen jägarkåren” visar att han har samma tunnelseende som han beskyller jägarkåren för att ha. Ord står mot ord. Fakta mot fakta. Dock skulle det vara intressant att veta hur han tycker att den totala viltförvaltningen skulle skötas om det inte funnits jägare.

Den förda politikens största problem har dock varit bristen på hänsyn till de som berörs. Besluten har fattats av människor på positioner som egentligen aldrig behövt befatta sig med de negativa konsekvenserna.
Förr i världen löstes detta genom utrotning men nu finns det en stor politisk enighet kring att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar och inför senaste valet blev enigheten nästan lika stor kring att den förda politiken måste ändras.
Ett beslut har alliansen redan tagit genom att ge laglig rätt att skydda sina tamdjur från angrepp.
Principerna i den här utredningen blir sannolikt en större bit att ta tag i, men även här borde det finnas en riksdagsmajoritet.

Stammarna av lodjur och björn visar att alla har att tjäna på en ny politik. Lodjuren har tillåtits växa i antal till en storlek så att maten på många håll inte räcker till. Efter att ha rensat rent på exempelvis rådjur, börjar stammen nu reglera sig självt genom att lodjuren svälter ihjäl. Är detta en klok politik som vi bör omsätta även på vargen?
Och björnen. Här har den illegala jakten i stort sett upphört sedan legal jakt infördes.

Den Skandinaviska vargstammen härstammar i stort sett från tre individer och det gör att inaveln är utbredd. Eventuell jakt påverkar naturligtvis inte detta. Däremot måste de enstaka djur som invandrar hit tas tillvara.
Frågan om inplantering är känslig för jägarkåren men om en bättre och regionalt förankrad förvaltning ligger i potten så borde man kunna acceptera detta om det är nödvändigt för att undvika de negativa effekter som utökad inavel kan leda till.
Några sådana förslag lägger dock inte Åke Petterssons utredning.