Låt det fortsätta blåsa

Regeringen hade inte förväntat sig ett så här hårt tryck om FRA-lagen. Man trodde den skulle glida igenom relativt odebatterat. Nu blev det i stället en av de mest omdebatterade frågorna under den här mandatperioden.

Muf-ordföranden Niklas Wykman hotar att lämna partiet och även inom de övriga borgerliga partierna är den interna debatten hård.

Det här kommer inte blåsa över i första taget. Och det är bra.

När ett land som helt saknar hotbild inför en av de mest långtgående avlyssningslagarna, då ska det blåsa.

Förhoppningsvis fortsätter stormen. Och förhoppningsvis är det de unga som fortsätter leda debatten.

De unga vågade!

Cecilia Wikström, född 1965

Birgitta Ohlsson, född 1975

Camilla Lindberg, född 1973

Karl Sigfrid, född 1977

Fredrick Federley, född 1978

Annie Johansson, född 1983

samt alla de politiska ungdomsförbunden

Det var de unga som höjde sina röster, utmanade sina partier och stred mot FRA-lagen. De prata så mycket de vill om "konstruktiv dialog internt". Jag kan bara tänka mig vad som sades i de där rummen. Men de stod pall in i det längsta och det ska de beundras för - även om alla utom Ohlsson och Lindberg till slut röstade ja, så har de gjort en heroisk insats. De är inga förrädare. De unga har tagit plats och så oerhört efterlängtat.

det var!

Folkets raseri mot detta kan möjligtvis avspisas för att vara missförstånd och överdrifter. Men sakkunskapen kan inte avfärdas. Säpo, Rikspolisstyrelsen, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, landets ledarskribenter... samt halva svenska riksdagen. Inte kan väl alla dessa ha fattat fel????

Centern tvekar

Enligt expressen.se nu på kvällen, tvekar centerpartiet om röstningen i FRA-frågan. Ett extra gruppmöte hölls nu på eftermiddagen och det är inte förvånande eftersom det här ryggradsmässigt borde få många ideologer i partiet att må illa. Centerpartister är ju i allmänhet inga stora anhängare av en stark och mäktig stat som är inne och granskar och petar i människors privatliv.

Än är det inte för sent. Protesterna har minst sagt blivit en våg där experter blandas med fotfolk.
Gruppledaren Roger Tiefensee säger att man ska bli enig i gruppen. Men frågan är - om vad?

Briljant om FRA-lagen

En lysande film om upproriska riksdagsledamöters våndor inför omröstningen om FRA-lagen.

Se den och njut!

Skrota FRA-lagen!

Glädjande nog har det blivit en rejäl offentlig debatt om den nya avlyssningslagen. Det här med personlig integritet tror jag inte står särskilt högt på de flestas agendor. Folk har liksom accepterat att man är kontrollerad nästan överallt numera.
Men nu växer upproret och jag noterar att det hamnar i topp på Aftonbladet.se, ett bevis för att det här håller på att bli en viktig fråga.
Men det är i grevens tid. Fyra borgerliga röster måste byta ståndpunkt för att det ska gå igenom.
Jag vet att det säkert finns tio gånger så många som är tveksamma, men som böjt sig för partipiskan.
Men det är inte bara opinionen som sväng. Säpo, polisen, Advokatsamfundet... ja det finns massor med starka aktörer som ogillar det här.

Extra sjukt blir det av att de borgerliga ska rösta igenom ett tokigt förslag som från början kommer från socialdemokraterna.

Vem kan styra när det blåser?

Kommentar i centerpressens nyhetsbyrå

Vem är bäst när det blåser? Det var den centrala frågan i riksdagsårets avslutande partiledardebatt.
Men det var en sprittrad batalj som spände över i stort sett alla områden. Och precis som tidigare är det en dramatisk skillnad i verklighetsbeskrivningen mellan de olika sidorna.


Socialdemokraterna har efter valet svalt förtreten och marknadsför sig som ett förändringsparti. Mona Sahlin sade flera gånger under debatten att hon lärt sig av valnederlaget. Så värst mycket av det märktes dock inte i argumentationen. Hon lät ungefär som en socialdemokrat alltid gjort och lade ett stort fokus på alla de bidragsnivåer som skulle höjas om hon får makten efter nästa val. Kritiken mot regeringens reformer var hård.

Som traditionen bjuder, så undvek även regeringens företrädare förnyelse och lyfte gång på gång fram hur oppositionens eventuella regeringsalternativ ser ut. Och det är en motiverad upprepning. För det ligger en del i det som Jan Björklund sa. Att Mona Sahlin är rädd för två saker: Att gå till val UTAN en allians med de övriga partierna. Samt att gå till val MED en allians med de övriga partierna.
Här har oppositionen fortfarande mycket kvar att göra för samtidigt som miljöpartiet tar steg för att anpassa sig till regeringsduglighet så framstår vänsterpartiet som allt mer isolerat ute på kanten. Som en yttermittfältare som ingen törs passa till i rädslan för vad han ska göra med bollen. För att göra en aktuell liknelse.

Den viktigaste delen i debatten var att se om något nytt grepp skulle tas i bataljen mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.
Så blev det inte.
Statsministern tryckte hårt på regeringens trovärdighet att leda även när det börjar blåsa. Han betonade att Sverige klarar av internationell ekonomisk turbulens bättre än många andra, vilket visar på att politiken är ansvarsfull. “Vi amorterar medan andra lånar” sade han. Nu kommer avmattningen, samtidigt som inflationen stiger. Men när Mona Sahlin skyllde denna på regeringen, så rättade han henne med att inflationen framförallt beror på stigande priser inom livsmedel och energi och det ingår i en global trend som vi inte kan rå på.
Ytterligare en oroväckande signal är att kommuner och landsting snart får svårt att få ekonomin att gå ihop och här har regeringen hållit alltför hårt i pengarna. För en gångs skull fanns det här fog för Mona Sahlins kritik.

Samtidigt med debatten i riksdagen levererade SCB sin stora majmätning och den visar att ledningen för oppositionen fortfarande är förödande stor - även om socialdemokraterna minskat något. Att vända på detta är inte enkelt. Men regeringen måste fortsätta prata om varför de ska få fortsätta efter 2010, samt öka kravet på att oppositionen presenterar sin laguppställning och dagordning.

ständigt detta kuba

Vänsterpartiet har kongress. Och tänk. När demokratikämparna sliter som hårdast i Burma, Kina, Ryssland (jodå), så sitter man på en partikongress i lilla Sverige och diskuterar huruvida Kuba är ett bra land eller inte. Huruvida Fidel Castro är en god ledare eller inte.
Ohly vill göra upp med kubavännerna en gång för alla. Kuba är ingen demokrati, hävdar han.
Ska man verkligen behöva stå i en talarstol och argumentera för en sådan sak?
I Sverige?
Året 2008?

Borgmästarn slutar

Att Kjell Ericsson, Årjängs starke man, var inne på sin sista mandatperiod, var inte så svårt att gissa sig till. Han har varit i elden i 30 år och alla som känner honom vet att han inte gör någonting halvdant. Det är full fart - konstant. Sådant tar på krafterna.
Nu har han tillkännagjort att han tänker sluta till 1 oktober och det är ett klokt beslut. På så vis får den nye en chans att etablera sig på posten.
Vem blir det då?
Hetaste kandidaten är förmodligen Katarina Johannesson. Hon har ett starkt företagarintresse, jobbar på banken i Årjäng och sitter i KS. Det är goda meriter.

Välkommen till Värmland

Ledare i VärmlandsBygden 5 juni

Nu är sommaren här och med det ökar landsbygdens befolkning radikalt - samtidigt som de stora städerna töms. Nu nyttjas gratisnöjen som natur, sjöar, vackra vyer, badbryggor och vägar.
Samtidigt blomstrar butiker, caféer, vandrarhem och bensinmackar.

Delar av landsbygdens företag och organisationer lever på turismen. Så är det. Den omsätter miljarder och gör att exempelvis butiker som går på halvfart i nio månader, lever upp. Hyllorna rensas och bankkontona fylls. En buffert skapas som ska räcka till nästa semesterperiod.
Det är en symbios som bevisar klokheten i devisen ”Stad och land - hand i hand”.

För samtidigt som landsbygden behöver stadsfolket, så råder också det omvända. Gästerna söker sig ju hit av en anledning. De behöver en paus, frisk luft, lugn och ro och utrymme. De vill gå på Gammelvala och titta på rallycross och göra allt annat än det de brukar göra hemma. Ju högre tempot blir på arbetsmarknaden, desto viktigare är återhämtningen på sommaren.
I VärmlandsBygdens serie om våra holländska invandrare framgår det tydligt att landsbygden är värdefull för människor från trångbodda städer. De flyr, emigrerar undan trängsel och trafik. De tar med sig familjen och startar företag och trivs utmärkt i vår Värmländska mylla.
Men för att detta ska vara möjligt, måste landsbygden finns där till hands. Med offentlig och privat service.

De besvikna landsbygdsborna, de som härdats av att service centraliserats och försvunnit, de muttrar att ”jaha, nu duger vi, nu passar det”. Men det där är inte bara bittert gnäll. Det ligger någonting i det men det är en kritik som självklart inte får riktas mot våra besökare.
Staten däremot, via riksdag, regering och myndigheter, skulle dock behöva en rejäl uppsträckning. Här tycks finnas ett förhärskande synsätt som inte ser möjligheterna till utveckling på landsbygden, utan bara ser den som ett museum som ska betraktas genom vindrutan i bilen, eller kanske från verandan på sommarhuset.
Huvudtanken tycks vara att här ska ingenting hända. Absolut ingenting.
Mest aktuellt just nu är kampen för bensinmackarna och där kan det bli så att årets sommar blir den sista då gästerna kan tanka bensin på så många ställen i Värmland. Om ett eller två år kan det vara betydligt sämre. Tänk på det ni som tankar i Gunnarskog och Höljes. Hur kommer ni att drabbas?

Samtidigt fortsätter man i regeringskansliet att skriva på en landsbygdsstrategi. Det har talats ganska mycket om den där och ju mer den marknadsförs, desto större blir förhoppningarna.
Vi tvingas dock konstatera att det blev som vi befarade när hela den här processen startade. För när den parlamentariska utredningen tillsattes 2004 så hävdades det i denna tidnings spalter att utredningen var onödig. Att förslagen redan fanns.
Men utredningen tröskade igång och presenterade 2006 en rad kloka synpunkter. Sedan var det val, ny regering med centerfolk på viktiga poster.
Men väntan - den fortsätter. Fyra år efter att den onödiga utredningen tillsattes, har vi fortfarande inga resultat. Mer än att statliga myndigheter fortsatt med rationalisering och centralisering där landsbygd och mindre orter alltid är de stora förlorarna.
Kraven på besked är därför rimliga.
Både vi som varje dag vistas på landsbygden och de som njuter av miljön några veckor per år undrar vad som ska gälla. För om inte en centerregering gör ett rejält krafttag - vem ska då göra det?

Stolpskott om rovdjur

Överåklagare Sven Erik Alhem tycker att varghatarna är för starka och vargvännerna är för svaga. Han vill därför ha en rovdjursombudsman
Han är verksam i Malmö och har därför liten insikt i hur det är att leva med rovdjuren. Eftersom han också verkar ha undgått det, så finns det redan gott om ”Rovdjursombudsmän” i myndigheter och organisationer.
Nej, vad som behövs är en politik som respekterar de som berörs av rovdjurens närvaro - och en sådan har regeringen kommit en god bit på väg. Samtidigt krävs naturligtvis att jägare och andra att lagar upprätthålls.

Grönt miljöpris

Björn Gillberg får centerdistriktets miljöpris för sina insatser för byggandet av en metanolfabrik i Hagfors. Det är en värdig mottagare - dock inte helt utan reservation.
Hans hårda kritik mot etanol som fordonsbränsle är nämligen fortsatt märklig. För även om E85 inte är problemfritt så riskerar smutskastning av ett miljöbränsle, försämra möjligheterna för alla andra också. Vi ska inte glömma att det finns mäktiga krafter som inte vill ha några biobränslen alls. Och att gynna dessa, tror vi inte är Gillbergs avsikt.

Klokt om oljan

Bensindebatten bränner ordentligt just nu. Vi som åker långa sträckor plågas av priserna och från statens sida bör man fortsatt se över reseavdraget. Samtidigt måste vi se att det här är nödvändigt, precis som när vi rycker av ett plåster så gör det ont. Konkurrensen om oljan ökar, samtidigt som utsläppen förstör vår miljö. Vi måste bort därifrån och då är det bara priset som kan göra det jobbet.

Citerar Ragnar Roos i Dagens Nyheter. Läs gärna hela hans artikel. För hur plågsamt det än är, så har han rätt.
”Omställningen bort från oljeberoendet måste snabbas på. Nu gör marknaden en stor del av jobbet. De höga priserna sätter igång positiva dynamiska processer. Det blir lönsammare att utveckla alternativa energikällor. Kraven ökar på att göra bensinsnålare bilmotorer. Och godstrafik med järnväg kan stärka sin konkurrenskraft mot lastbilstransporter.
Det är bättre att prischocken blir kännbar redan nu än att den slår till först längre fram. Ju mer abrupt väg bort från oljesamhället, desto större blir problemen.”

Intressant ministermöte

I tisdags var jag och en delegation från Säffle och träffade infrastrukturminister (vilken titel!) Åsa Torstensson och hennes medarbetare. Vi marknadsförde vår modell för fiberbygge på landsbygden. Mottagandet kändes väldigt bra och det är bara att hoppas att man på något sätt styr de kommande pengarna så att inte allt försvinner till de stora bolagens resultaträkningar. För då blir det inte mycket bredband för landsbygden.
Klicka på länken och du ser hur koncentrerade vi ser ut (Åsas bildblogg)

Avdragsrätt gav önskad effekt

Ledare i Centerpressens nyhetsbyrå 9 maj

Tänk så olika det kan vara.
Den man som för några år sedan drog nytta av ROT-avdraget när han monterade in fönster på lyxvillan, han hade ett helt vanligt jobb. Även den unge, lågutbildade man som fyller flyttbilen med läkarens exklusiva bohag, får göra det utan att behöva hamna i centrum i samhällsdebatten.
Med städerskan är det annorlunda.

Fördomarna mot olika jobb blir aldrig så tydliga som när Maud Olofsson debatterar avdragsrätt för hushållsnära tjänster med valfri vänsterpartist. Det blixtrar i de rödas ögon och genast projiceras bilder av hukande pigor som går och plockar skräp vid direktörernas dyra matsalsbord. Underlägsna. Underbetalda. Utsatta.
Men det där är historia och vänsterns sätt att i ord och handling måla ut denna bransch som klasskampens stora förlorare gör bara att gamla fördomar tillåts leva vidare.
Men de här företagen är som vilka andra som helst. Och de här medarbetarna utför - i likhet med de flesta andra - viktiga arbetsuppgifter som vi skulle ha svårt att klara oss utan.

Avdraget infördes 1 juli 2007 och anledningen var den samma som för ROT-avdraget, nämligen att minska det omfattande fusket och den illojala konkurrensen från oseriösa företag. Den skulle också underlätta för exempelvis barnfamiljer att få ihop livspusslet. Och nya jobb skulle skapas.
Frågans ideologiska sprängkraft gör dock att den förmodligen har större betydelse för det partipolitiska spelet - än för de medborgare som reformen var avsedd att hjälpa.

Nu kommer den andra utvärderingen av hur det gått hittills. Den är i form av en rapport från arbetsgivarorganisationen Almega. Demoskop har för deras räkning gjort undersökningar bland såväl företag som allmänheten och funnit att intresset ökar - i alla samhällsgrupper. .
Under det senaste halvåret har hemserviceföretagen nyanställt 1 800 personer, där tre av fyra kommer direkt från arbetslöshet. Antalet företag har fyrdubblats på ett år och i genomsnitt har antalet anställda i företagen ökat från sju till elva. Under 2008 väntas branschen nyttjas av 184 000 hushåll och nå en sysselsättning på 9 300 personer. Men då ingår inte de företag som i huvudsak inte jobbar för privatpersoner.

Precis som Maud Olofsson - avdragets främste tillskyndare - hela tiden argumenterat så är det inte rimligt att det är ok med subvention till den som monterade fönstret, men inte till den som putsar det. Framförallt när problemen och sysselsättningspotentialen är likartade. Lyckligtvis blev det dock ingen tillfällig reform som kommer och går, utan en permanent åtgärd med långsiktiga spelregler för alla inblandade.
Det ger tryggare - och fler - jobb.

Lösare tyglar ökar produktionen

När katten är borta, dansar råttorna på bordet, sägs det. Men omsatt till ett industriföretag så kan avsaknaden av en ständigt kontrollerande chef vara bra för verksamheten. En avhandling visar nämligen att när ett företag är dödsdömt, så ökar produktiviteten.


Strax efter att ett företags anställda fått beskedet om att verksamheten ska läggas ner eller flyttas någon annanstans, så blir de oroliga, frustrerade och arga. Alla undrar vad som ska hända härnäst, var de ska jobba framöver och hur de ska klara sin försörjning. Fullt naturliga reaktioner som också leder till att produktiviteten sjunker i företaget.

Men sedan händer någonting. När alla förhandlingar är klara och när folk vet vad som ska hända, så tycks inställningen förändras.
Samtidigt minskar chefernas kontroll över verksamheten. De blir upptagna av avvecklingen, några söker sig därifrån och det leder till att tyglarna om personalen släpps lösare. De får ökat inflytande i hur arbetet organiseras och det växer fram nya informella ledare som tar ett större ansvar än tidigare. Kreativiteten får utrymme och produktiviteten stiger till att nå högre nivåer än innan chockbeskeden.

De här ganska uppseendeväckande slutsatserna dras i en doktorsavhandling av Magnus Hansson vid Handelshögskolan på Örebro universitet. Han har forskat i nedläggningsprocesserna i tio tillverkningsföretag.
Han har tittat på produktionsstatistiken och borrat djupare i vad som hänt i tre av företagen. Han har intervjuat platschefer, fackliga företrädare och anställda. Han har till och med följt diskussionerna på fikarasterna. Och mönstret med stigande produktivitet är det samma överallt.
Det handlar om att personalen vill visa att ledningen tagit fel beslut, men störst vikt lägger han ändå vid att detaljstyrningen över det dagliga arbetet minskar.
– Man blir förvånad över personalens engagemang och ansträngningar i en sådan extrem situation som innebär att de kommer att förlora sina jobb, säger han.
Verksamheter som drabbas av neddragningar på personalen märker dock inte samma effekt. Tvärtom, detta leder ofta till försämrad produktion och skillnaden består i att en nedläggning föder nytänkande där de anställda vet vad som gäller. Neddragningar däremot - framförallt om de är ständigt återkommande - leder till fortsatt osäkerhet och konflikter.

Det här föder tankar om hur ledarskapet egentligen ser ut - och hur det borde se ut. Är styrningen och detaljregleringen för hård i dagens arbetsliv? Har det uppskruvade tempot och ständiga krav på effektiviseringar en bromsande effekt på tillväxten?
De problem som Hansson pekar på är att en alltför stelbent organisation bromsar dem som har idéer på små och stora förbättringar. Det här är också kritik som vi ofta hör från den offentliga sektorn där beslutsvägarna upplevs som långa, tröga och krångliga. Större befogenheter till de som befinner sig ”på golvet”, eller att bryta ut enheter och göra dem mer självständiga, kan vara två modeller för att lösa upp knutarna.

Att personalen jobbar på ”ända in i kaklet” vittnar om vilken inneboende kraft som finns. Något som blir ännu tydligare när vi ser hur krisorter med många och stora nedläggningar lyckas vända trenderna genom målmedvetet och hårt arbete. Man börjar samarbeta över alla gränser och det tänks nya tankar som det inte fanns plats för under beskyddet av den stora arbetsgivaren.
Och de som trätt fram i denna nya tid - det är ledarna - inte cheferna.
-----------