Bäckis fick gå

Fråga: Varför har det blivit så?
Svar: Jag har mina teorier kring det men det behåller jag gärna för mig själv.
Det är Pär Bäckmans kommentar sedan han fått sparken i Frölunda. Ett jobb han tog över i november ifjol då tålamodet med företrädaren Stephan Lundh tröt.
Att han inte vill säga vad han tänker förvånar. Det brukar Bäckis göra.
Jag tror det handlar om att det blivit för många gamla gubbar i laget som inte producerar tillräckligt utan mest har åsikter om hur saker och ting ska göras. Talangfabriken har blivit en familjeklubb.
Kanske ville han peta några av dem för att få fart på laget?
Å andra sidan - så väldigt dåligt till ligger man ju inte. Avskedandet kan därför ses med samma konspiratoriska glasögon som när Roger Melin fick gå från Färjestad tidigare på säsongen. Var det verkligen resultaten som var orsaken???

Orättvist bra vård?

Östra och sydvästra Värmland har för mycket vård. Resurserna måste fördelas mer rättvist över länet. Så heter det i den i förra veckan lagda ”tjänstemannautredningen” .
Den rättvisa fördelningen innebär att vårdplatser flyttas till ett trångbott sjukhus i Karlstad.

Det är Caremas verksamhet i de båda länsändarna som granskats. Att slutsatsen blev det den blev, var kanske inte så överraskande eftersom den av förra majoriteten gjorda upphandlingen har varit ett blått skynke för vänstern och socialdemokraterna. Till viss del har man tvingats böja sig för de goda resultaten så därför vill man nu frysa ut dem istället för att aktivt jaga bort dem.

En del förändringar i avtalen är säkert rimliga. Exempelvis är det frågan hur mycket en nattjour ska få kosta när besöksfrekvensen är så låg som den förefaller vara.
Men förslaget är mer dramatiskt än så - i syfte att göra en automatisk förlängning med Carema omöjlig.
För att kompensera ombildandet till vårdcentral och avvecklade vårdplatser så ges mer ambulanskraft och dessutom får några av kommunerna lite mer kompensation av landstinget. Som av en händelse är tre av dessa s-märkta kommuner varav en har en ledamot i landstingsstyrelsen. Filipstads Per Gruvberger. Den fjärde som får lite mer är Årjäng, som förvisso är en borgerlig kommun, men som också har Gunilla Svantorp som vice ordförande i landstingsstyrelsen.
Det är svårt att befria sig från de konspiratoriska tankarna.
Det är också svårt att se det som någonting annat än en taktisk fint för att försöka isolera proteststormarna till enbart Säffle och Kristinehamn.
När man dessutom vill fatta beslutet i landstingsstyrelsen - inte i landstingsfullmäktige, så visar det att förslaget inte klarar en bred granskning och en öppen debatt.

Det officiellt bärande argumentet för förändringen är att vården är överdimensionerad vård. Är det en omskrivning för att tillgängligheten är för stor och köerna är för korta?
Den ökade rättvisan innebär ökad koncentration av vårdplatser till framförallt Karlstad.
Samtidigt saknas några viktiga bitar i utredningen. Kan man verkligen spara pengar på detta sätt och hur påverkar det uppgörelsen med Västra Götaland? Och hur ska Centralsjukhuset i Karlstad klara av den ökade påfrestningen?
Vad man borde ha gjort är att noggrant utvärdera Carema och dra nytta av deras sätt att jobba. Visserligen erkände landstingsrådet och socialdemokraten Ulric Andersson att Carema gjort ett bra jobb, men vi vet vad hans röda ryggmärgsreflex säger.
Bland de socialdemokrater som inte har lika välsmort munläder som Andersson sägs att det som Carema gjort bra, det skulle landstinget också kunnat göra.
Den rimliga frågan är då varför man inte gjorde det?

I en annan ände av vården står för närvarande 2 189 personer värmlänningar i operationskö. De har väntat längre än vårdgarantins tre månader och har därför rätt att söka vård någon annanstans. Men de står tålmodigt kvar, vilket landstingsekonomerna ska vara tacksamma för. Där kostar de nämligen inga pengar.

Till sist. Närsjukvården ska nu utvecklas i samarbete med kommunerna, heter det. Men den dialogen har landstinget hittills gjort allt för att undvika.
Kommunerna har inte haft någon delaktighet i utredningsprocessen hittills. Ej heller Caremas personal. Tvärtom - när kommunledningarna förra tisdagskvällen inkallades till landstingsledningen för att få saken presenterad för sig, så uppmanades man att försöka lugna invånarna i sina kommuner, så att förändringarna går smidigt igenom.
Daniel Bäckström i Säffle och Åke Thörnesjö i Kristinehamn skulle inte göra sina jobb om de lyssnade på det örat.

Facket fick på tafsen

Nu har en dom i EU-domstolen slagit fast att blockaden mot byggföretaget Lavals bygge i Vaxholm var oproportionerligt. Samt att facket inte kan kräva mer än de grundläggande rättigheterna, exempelvis minimilön.

Sven-Otto Littorin gör det ingen moderat skulle ha gjort för bara några år sedan: Slåss med näbbar och klor för svenska kollektivavtal.
Han har historien på sin sida. Sverige har en stabilare och mer konfliktfri arbetsmarknad än de flesta andra länder. Och oavsett vad parterna säger så finns det inga vinnare i sådana konflikter.
Frågan är dock vad som är bäst för framtiden. Littorin hävdar att det på svensk mark är svenska kollektivavtal som gäller. Detta i brist på andra, bättre förslag.
Jag är böjd att hålla med. Även om facket på många områden missköter sina uppgifter, så är det frågan om vi ska öppna för en arbetsmarknad inom tjänstesektorn där företag uppmuntras skriva kollektivavtal i de länder med de sämsta villkoren, för att därefter sälja tjänster hit. Risken för att löner och villkor dumpas är uppenbar.
Oron för detta är kanske överdriven och regeringens strävan att hålla detta på avstånd kanske är en match som inte kan vinnas. Men intill dess att jag hör ett bättre arbetssätt så har Littorins arbete åtminstone mina sympatier.

Rätt man på rätt plats

Fabio Capello är ny förbundskapten i det så stolta engelska landslaget. Det landslag som misslyckades att gå till slutspel i sin egen lilla världsdel.
Han är tydligen en riktig hårding. Driver sin egen linje. Lyssnar inte på någon. Bänkar vem som helst.
Precis var England behöver.
Han börjar säkert sin första landslagssamling med att tala om för spelarna att de minsann inte är så bra som de tror. Journalisterna bör få samma budskap: England är inte fotbollens krona, se bara på andelen britter i den egna ligan.
Men ändå. FA skrev en fyraårskontrakt. Hur många kaptener har haft jobbet så länge? Förutom Svennis?

Dags för nytt vårduppror

Satt i tisdagskväll i ett bredbandsmöte med kommunchefen Lena Bäcker och kommunalrådet Daniel Bäckström i Säffle. De skulle senare på kvällen på ett möte med landstingsstyrelsen för att prata sjukvård. Det var uppenbart vad det handlade om. Ett tjänstemannaförslag skulle presenteras och mycket riktigt innehöll det kraftiga indragningar i det som det privata företaget Carema byggt upp i Säffle och Kristinehamn.

Man sade sig vara nöjt med hur Carema jobbat, men man anser att vårdutbudet är för stort i förhållande till behovet. Nu ska detta jämnas ut, pengar ska sparas och patienterna i sydvästra och östra ska hänvisas till samma köer som alla andra.
I stället för att lära sig av Carema, ska man nu kasta ut dem.

Längre resor och ökad otrygghet blir konsekvensen.
Och hur klarar centralsjukhuset av den ökade tillströmningen av patienter?
Och vad innebär de här förändringarna för ekonomin? Hur mycket sparas?
Ja, dessa frågor fick vi inget svar på. För det finns inga. Först nu ska nämligen detta utredas.

En seger för Värmland

Vargstammens tillväxt bör bromsas vid nivån 230 djur. Skyddsjakt ska införas, besluten över förvaltningen flyttas till Länsstyrelserna och stammen ska tillåtas spridas ut över landet.
Jägare och tamdjursägare i de vargtäta områdena har anledning att vara nöjda.

Jägarförbundets ordförande Lennart Johannesson kommenterar i denna veckas tidning Rovdjursutredningens slutsatser. Han konstaterar att det var den första utredning som tagit hänsyn till de regionala förhållandena.
För att förtydliga denna unikt positiva hållning, citerar vi utredaren Åke Pettersson: ”Hittillsvarande rovdjurspolitik har inte förmått skapa stabila relationer i förhållandet mellan människa och rovdjur. Konflikterna har fördjupats i de områden där de stora rovdjuren har sin största förekomst.”
Dessutom:
”En långsiktigt gynnsam utveckling för de stora rovdjuren kan
endast förverkligas i samspel med människan och mänsklig verksamhet.”
Vad som är extra intressant är att han också gått från ord till handling och faktiskt föreslår en rad förändringar för att skapa en mer hållbar politik.

Kritiken är dock inte oväntat hård från Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen. Man menar att utredaren sitter i knät på Jägarkåren genom att tillmötesgå deras krav.
Att Pettersson är gammal centerpartistisk partisekreterare spelar måhända viss roll i kritiken. Men den faller ändock platt. Det är rimligt att när vargstammen når en viss nivå så bör den ingå i den normala viltförvaltningen så att stammen behålls på en rimlig storlek. På samma sätt som vi idag genom jakt förvaltar stammarna för älg, rådjur, björn och lodjur.
Det är också rimligt att den breder ut sig så att den faktiskt hittar tillräckligt med mat.
De här förslagen är egentligen bara en logisk konsekvens av en rovdjurspolitik som inom kort uppnått det mål som riksdagen satt upp.
SNF:s ordförande Mikael Karlssons kritik mot ”lobbygruppen jägarkåren” visar att han har samma tunnelseende som han beskyller jägarkåren för att ha. Ord står mot ord. Fakta mot fakta. Dock skulle det vara intressant att veta hur han tycker att den totala viltförvaltningen skulle skötas om det inte funnits jägare.

Den förda politikens största problem har dock varit bristen på hänsyn till de som berörs. Besluten har fattats av människor på positioner som egentligen aldrig behövt befatta sig med de negativa konsekvenserna.
Förr i världen löstes detta genom utrotning men nu finns det en stor politisk enighet kring att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar och inför senaste valet blev enigheten nästan lika stor kring att den förda politiken måste ändras.
Ett beslut har alliansen redan tagit genom att ge laglig rätt att skydda sina tamdjur från angrepp.
Principerna i den här utredningen blir sannolikt en större bit att ta tag i, men även här borde det finnas en riksdagsmajoritet.

Stammarna av lodjur och björn visar att alla har att tjäna på en ny politik. Lodjuren har tillåtits växa i antal till en storlek så att maten på många håll inte räcker till. Efter att ha rensat rent på exempelvis rådjur, börjar stammen nu reglera sig självt genom att lodjuren svälter ihjäl. Är detta en klok politik som vi bör omsätta även på vargen?
Och björnen. Här har den illegala jakten i stort sett upphört sedan legal jakt infördes.

Den Skandinaviska vargstammen härstammar i stort sett från tre individer och det gör att inaveln är utbredd. Eventuell jakt påverkar naturligtvis inte detta. Däremot måste de enstaka djur som invandrar hit tas tillvara.
Frågan om inplantering är känslig för jägarkåren men om en bättre och regionalt förankrad förvaltning ligger i potten så borde man kunna acceptera detta om det är nödvändigt för att undvika de negativa effekter som utökad inavel kan leda till.
Några sådana förslag lägger dock inte Åke Petterssons utredning.

Åt pipan gick det

Introducerade min treårige son i hockey i fredags. Började lite lätt i Somashallen, division tre Värmland. Säffle mot Viking.
Försökte visa att han skulle trotsa allmoge och heja på svart, inte på blått.
Tempot överraskade mig, eller var det för att vi satt så nära isen i jämförelse med distanstittandet i kaffehallen i Karlstad? Fräckt och frejdigt med en hel hög med chanser. Men det klart, de övermodiga dragningarna och det ibland helt frånvarande försvarsspelet visade vilken nivå det handlade om. Och så fick ju Vikingmålvakten Johan Edgren göra en riktig "Tommy Salo".
När Oscar tyckte det räckte i början på tredje perioden stod det 3-3. Slutresultatet blev 7-3 till Säffle och de rycker nu i serietoppen. Förhoppningsvis rycker Viking upp sig till returen i Hagfors.
Dagen därpå frågar hans moder. Vem hejjade du på?
Hans svar: Ismaskinen.

Vi vet bättre

Ledare i VärmlandsBygden 29 november
En gång i tiden betraktades oljan som en välsignad gudagåva från underjorden. Vi har alla dragit nytta av den billiga energin. Men nu vet vi också baksidorna och måste ta tag i problemen.
Låt oss därför inte göra samma misstag i framtidsbeslutet om kärnkraften.


Kärnkraftens roll i klimatarbetet är omdiskuterad. Nu har Energimyndigheten lagt sin prognos på Klimatberedningens bord där man kalkylerar med en teknisk livslängd på 60 år. Det innebär att den yngsta reaktorn kan vara i drift i ytterligare 38 år.
Puh, tänker många. Då kan vi vänta ett tag.

Men det är precis tvärtom. För även om myndighetens scenario skulle vara korrekt (vilket bristerna de senaste åren förvisso motsäger) så är det nu vi måste bestämma oss för vad som ska komma sedan. Att följa den tekniska avvecklingsplanen skulle nämligen vara fullständigt förödande eftersom vi inte har en chans att under loppet av 13 år ersätta en så stor del av vår elproduktion.
Vad som än ska komma efter det gamla, så måste det fasas in successivt, ungefär på det sätt man gjort med de första två stängda reaktorerna i Barsebäck. Huvudmålet måste dock vara att förbruka mindre el då endast tre länder i världen förbrukar mer el per person än vi. Vi har redan visat att detta är möjligt.

Nu landar den här frågan hos riksdagspolitikerna då kärnkraften ska in och diskuteras i Klimatberedningen. Många partier bävar för detta men det är åter på sin plats att vädja om en blocköverskridande uppgörelse, så att den blir hållbar över tid.
Detta ansvarstagande innebär dock inte att exempelvis centerpartiet ska acceptera ett beslut som innebär fler reaktorer i Sverige. Är ett sådant bud aktuellt, bör partiet överlämna ansvaret till de som vill bedriva en sådan politik. Men så illa ska det inte behöva gå.

Vi kan idag inte döma de som i mitten på 1800-talet började använda olja i stor skala för att utveckla industri och välfärd. Olja och kol var resurser som ingen hade kunnat undgå att utnyttja. Med tiden infann sig dock en kunskap om de negativa effekterna som beroendet skapade och därför jobbar vi nu för fullt med att hitta andra tekniker. En minst sagt stor utmaning.
Erfarenheterna från detta ger oss anledning att tänka efter så att vi inte upprepar misstagen. I många avseenden delar ju oljan egenskaperna med uranet.
Uranet är en ändlig och giftig naturresurs. Precis som oljan.
Med uran blir vi alltför beroende av importerad energi från några få länder. Precis som med oljan.
Ökad efterfrågan har lett till brist och kraftiga prisökningar. Precis som med oljan.
Till detta kommer den resursslösande uranbrytningen, säkerhetsriskerna som ökar i takt med antalet reaktorer - samt den ofrånkomliga kopplingen till kärnvapen.
Den som är petig kan också påpeka att det ännu inte, trots över 60 års kärnkraftsdrift, placerats ett enda kilos avfall i någon slutförvaring.

Kärnkraftens kapacitet i Sverige ökar stadigt. De två stängda reaktorerna i Barsebäck är redan kompenserade av effektökningar i de andra. Samtidigt byggs det nya reaktorer i en rad länder och även i Sverige ställs sådana krav. Men det är ett farligt föredöme vi därmed utgör. Vill vi verkligen att hela världen ska utveckla ett nytt beroende av ännu en i grunden miljöfarlig energikälla? Vill vi leva med den säkerhetsrisk reaktorerna utgör och ska vi fortsätta producera ett avfall som utgör ett hot mot mänskligheten i bortåt 100 000 år?
Om inte, så måste vi stämma i bäcken redan nu
De som byggde välfärdssamhället med olja visste inte bättre.
Nu vet vi. Vi känner också till baksidorna med kärnkraften. Därför är det vårt ansvar att tänka efter och inte lämna över samma tunga ryggsäck till våra barn som vi fått ärva av oljegenerationen.