Dags för digital allemansrätt

Kommentar till Centerpressens Nyhetsbyrå

Allt fler av svenskarna har tillgång till bredband. Men tillgången är ojämnt fördelad och det är de glesare befolkade områdena som hamnat på efterkälken.
Man borde ha lyssnat på Lennart Daléus för åtta år sedan. Då hade vi idag haft världens bästa digitala infrastruktur.


I somras tillsatte regeringen en utredning med syftet att granska det tidigare statliga stödet till bredbandsutbyggnad. Direktiven säger också att ”Den ska vidare ta ställning till om det är motiverat med fortsatta statliga åtgärder för att främja bredbandsutbyggnad i små orter och på landsbygd och i så fall föreslå stödinsatser och finansiering av dessa.”
Utredningen är i högsta grad nödvändig. Men ändå känns formuleringen ”…om det är motiverat…” oroväckande.

Bredband i Sverige baseras i huvudsak på det befintliga telefonnätet. Beroende på nätets och telefonstationernas kvalitet och avståndet till abonnenten så varierar hastigheten kraftigt. Att en del har väsentligt mycket lägre kapacitet är dock inget större problem. Än.
Utvecklingen på tjänstesidan går dock mycket snabbt. Vanliga hemsidor blir allt mer avancerade med rörliga bilder och ljudsnuttar. Banker vill att alla betalningar ska gå via Internet. Myndigheter lägger ut sina blanketter och formulär där och den som vill ta del av all information från TV- och radioprogram måste också gå in på deras hemsidor.
Dessutom håller hela nöjesindustrin, från musik och film till dataspel och poker, på att bli nätbaserad.
För oss medborgare skapar det möjlighet till ett bättre utbud, bättre service och lägre kostnader.
Men för de allra flesta kommer dagens bredband inte räcka till.

För att ge många bredband snabbt så var utbyggnaden av telefonnätet nödvändig. Men vi får inte stanna där.
Det här förstod den förre centerledaren Lennart Daléus. I mars 2000 gav han ut boken Digital allemansrätt, men redan två år tidigare hade centerpartiet lagt en riksdagsmotion som krävde att den bästa tillgängliga tekniken skulle användas för att ge alla bredband ända till huset.
Han ville fullfölja visionen genom den optiska fibern eftersom kapaciteten i dessa hårstråstunna trådar är i praktiken obegränsad. Kostnaden beräknades då till 75 miljarder kronor.
Idag finns den här tekniken i de större tätorterna. 18 procent av hushållen har fiber och där är tjänsteutbudet större och priserna lägre. Där finns också en obegränsad utvecklingspotential.
Bortsett från några få landsbygdsområden som byggt egna fibernät, så har alltså de största städerna digitala höghastighetståg, medan landsbygden får tuffa vidare med snabbt åldrande ånglok. Detta drabbar inte bara de företag och människor som bor där idag. Det minskar också möjligheten för de stadsbor som vill flytta ut.

Flera kommuner har sett det här och oroar sig över hur man ska ha råd att bygga ut infrastrukturen. Det övervägandet ska man inte behöva göra. Det här är ett statligt ansvar och eftersom en del redan är gjort och teknikutvecklingen sänkt kostnaderna från Daléus kalkyler så bör det handla om mindre pengar idag. Och sett till dess långa livslängd är kostnaden inte särskilt stor.
Den utredning som ska presentera sina slutsatser i april i år måste således landa i en plan för digital allemansrätt. Både stad och land måste få tillgång till möjligheterna som finns i denna teknik.
Eftersom centerpartiet leder det departement som hanterar den här frågan, borde visionen inte vara alltför avlägsen.