Det är ett kylslaget Göteborg, 24 mars 1995. Efter en lång bussresa från Värnäs i norr har en 50 personer stark delegation från Nordvärmland sovit ut och börjat samla sig i det flotta konserthuset. Jubel i slyn, den revy som lockade en publik på 14 i Värnäs, skulle sättas upp i en lokal som hade plats för 1 100 personer.
Det där äventyret gick naturligtvis ihop. Drygt 700 kom, man fick generöst med regional TV-tid och deras upptåg med motti och fläsk i entrén väckte stor munterhet i den västsvenska huvudstaden.
Jag började där och då förstå vad föreningen handlade om. Och att på stôlligt allvar innebär att ingen har riktig koll på vad som händer, men att resultatet blir lysande när alla får ansvar att göra det de själva tror är bäst.
Men exakt vad föreningen var kapabel att åstadkomma för avtryck, det visste nog ingen då.
Nu är det 2008 och eldsjälarna tackar för sig. Föreningen ska läggas ner.
När jag intervjuar dem i kommunhuset i Ekshärad så finns det en symbolik som de nog själva inte är medvetna om. I självständighetsförklaringen från 1991 kritiseras nämligen 1974 års delning av Klarälvdalen och införlivandet med de ”storkommunala centralmakterna Torsby och Hagfors”. Och under samtalet kommer de många gånger in på hur styvmoderligt de behandlats av kommunledningarna. Märkligt, kan tyckas.
Under sina 16 år har de trots allt gjort en del nytta. De har fått stor uppmärksamhet över hela landet för sina djärva projekt. De är prisbelönta för sin framåtanda och de lämnar efter sig en imponerande meritförteckning som naturligtvis skapats av betydligt fler än de fyra som fanns kvar vid rodret intill slutet. Deras arbete bör tjäna som en stor inspiration för andra utvecklingsgrupper. Budskapet de sänder är: Ingenting är omöjligt om man bara vill.
För att dra lärdom av deras arbete, så måste man också titta på det som Republiken faktiskt misslyckades med. Från att vara en stor grupp med många ministrar och mängder med aktiviteter, så krympte Hemlighuset till att bli ett litet järngäng.
Den öppna och informella strukturen lämnade stort ansvar till de som deltog. Gjorde de inget - hände inget.
De drabbades av samma problem som många andra föreningar: Den successiva förnyelse som är nödvändig för att hålla glöden igång, uteblev.
Var det tvunget att bli så? Eller är det precis så det ska vara?
Föreningen hade ju inte det tidlösa uppdrag som många andra har. Fotbollsklubben måste ställa lag på fötterna nästa år också. Hembygdsföreningen har sina byggnader och museer.
Men det ”enda” Republiken hade, det var sina idéer och sina eldsjälar och när de brunnit färdigt, så varför ska då föreningen ligga kvar där i askan?
Det var heller aldrig tänkt att Republiken skulle göra allting i egen regi, utan snarare vara en startmotor som drog igång verksamheter som sedan skulle leva vidare genom andra.
Engagemanget i Nordvärmland står och faller naturligtvis inte med Republikens existens. På många håll i dalen, inte minst i Ekshärad har eldsjälar gjort enorma insatser för att utveckla sin bygd, så den ideella glöden finns naturligtvis fortfarande.
Men visst skulle det ändå behövas en samlande kraft i Dalen och ur marknadsföringssynpunkt är konceptet är fortfarande lika briljant som det var 1991. En förening som på stôlligt allvar kombinerar president och ministrar med lustiga titlar, med ett seriöst arbete för Nordvärmlands bästa.
Någon borde därför ta upp den frack och den hatt som Petter i Boa nu lagt i garderoben. Och skulle så ske, kan VärmlandsBygden säkert ställa upp som republikanskt Propagandaministerium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar