Kina fuskrenar luften

OS sätter fingret på många brister i dagens Kina. Nu har myndigheterna börjat slutfasen i en kosmetisk förändring av luftkvaliteten. Luften i Peking är nämligen usel och hälsofarlig. Flera maratonlöpare har redan bestämt sig för att avstå med hänvisning till denna och OS-chefen Jaques Rogge befarar till och med att det kanske inte går att genomföra vissa uthållighetsgrenar. Alla deltagare kommer under de här veckorna lida på samma sätt som folket lider varje dag.

Men nu ska trafiken begränsas genom att nummerskylten bestämmer vilken dag bilen får köra. Fabrikerna tvingas minska sina farliga utsläpp och byggarbetsplatser stängs.

Inte för att rädda Pekingbornas hälsa. 

Utan för att OS ska se bättre ut på TV.

Ni spred bara skit, Expressen

Thomas Mattsson på Expressen slår sig för bröstet för att tidningen skulle ha skapat en kanal för folkets protester mot FRA-lagen. Detta genom att konstruera ett gruppmejl till riksdagens ledamöter där folk bara "genom en enkel knapptryckning" kunde visa sitt avståndstagande mot FRA-lagen.

Genom detta skickades 6,6 miljoner mejl till riksdagen.

Den enda effekt detta gav var att det tvingade hälften av riksdagen att på betald arbetstid sitta och rensa sina mejlboxar. Samt att säkert en hel del viktiga mejl som fanns mellan allt detta skräp försvann på vägen. 

Den här typen av protestaktioner tror jag inte ger något som helst resultat. Protester som sker "genom en enkel knapptryckning" är inget tecken på folkligt engagemang.

Men med tanke på uppmärksamheten lär riksdagens ledamöter dessvärre få uppleva mer sånt här strunt framöver.

Semester i Riga

Inledde semestern med en kortare tripp till Lettlands huvudstad Riga. Resan var en trevlig avkoppling -men resmålet skulle jag inte rekommendera. Inte ens den mest arkitektur-intresserade kan finna särskilt mycket här. Till och med kyrkorna var fula. Och inte var det billigt heller.

Men två rejäla gallerior har de i alla fall spikat ihop. Och stan kan säkert bli något riktigt bra framöver. Men de har en del att göra.

Sunt om generationsskiften

Unga lantbrukare lyser med sin frånvaro, skanderade ATL i mitten på juni. Där konstaterades att bara fem procent av de som driver lantbruk är under 35 år. Bara 257 stycken är under 25 år. Det tycker jag inte är bekymmersamt, utan bara sunt. 

Jag har ingen egen erfarenhet, men inbillar mig att det där minsann inte är så enkelt. Ett lantbruk är inte en liten industri som du kan sälja, flytta ur eller lägga ner hur som helst. Ett lantbruk är ett arv med maskiner, mark, lokaler, utrustning och djur. Samt ett ganska avancerat driftansvar. Många unga tar också detta ansvar, men har ändå inte fått ta över det formella ägandet. 

Generationsskiftena måste således fram. De äldre måste ge plats för de yngre. Men det verkligt alarmerande är dock inte att det är så få under 35 år, utan att det är så många över 65 år, över 20 procent. 

Smart moderat

Tobias Tobé, moderat ledamot av arbetsmarknadsutskott tycker alliansen ska skrota tanken på obligatorisk a-kassa och i stället titta närmare på miljöpartiets förslag om en sammanhållen arbetslivsförsäkring. Tankar som sedan mycket länge även finns inom centerpartiet.

Han resonerar helt rätt. När dagens system för sjukskrivning och arbetslöshet skruvar åt sina kranar för att minska utbetalningarna, så faller många mellan stolarna. Du blir för sjuk för att jobba, men för frisk för att få sjukersättning. Ett system som omfattar alla blir rättvis för alla och är dessutom enklare att överblicka.

Men av någon märklig anledning törs inte regeringen driva det spåret.

G8 är för fega

Halverade utsläpp till 2050. Det är vad G8 länderna väntas komma fram till idag. Utöver att det är alldeles för lite så undrar jag vilka delmål som finns och hur de ska följas upp.

Undrar också hur de europeiska länderna i G8 kommer agera eftersom EUs krav är högre än så. 

Fascinerande, DN

Läser en ledare i DN och blir alldeles fascinerad. Det värmer i mitt gröna hjärta att få läsa en text från den liberala storstadslådan som paraderar för grön teknik och en avveckling av fossilsamhället. Citat: "Slå oss till ro kan vi först göra när bilarna dricker två deciliter grön soppa per mil".

Vidare beskrivs de nödvändiga satsningarna på grön teknik och att lösningen ligger i en teknik som vi ännu inte ens sett början på.

Det är minsann glädjande, så där lät det inte för några år sedan. Men kan den gamla betongklossen i mediesverige ändra sitt sätt att resonera, så borde alla andra kunna det också.

Det behövs en kraft i Nordvärmland

Det är ett kylslaget Göteborg, 24 mars 1995. Efter en lång bussresa från Värnäs i norr har en 50 personer stark delegation från Nordvärmland sovit ut och börjat samla sig i det flotta konserthuset. Jubel i slyn, den revy som lockade en publik på 14 i Värnäs, skulle sättas upp i en lokal som hade plats för 1 100 personer.

Det där äventyret gick naturligtvis ihop. Drygt 700 kom, man fick generöst med regional TV-tid och deras upptåg med motti och fläsk i entrén väckte stor munterhet i den västsvenska huvudstaden.

Jag började där och då förstå vad föreningen handlade om. Och att på stôlligt allvar innebär att ingen har riktig koll på vad som händer, men att resultatet blir lysande när alla får ansvar att göra det de själva tror är bäst.

Men exakt vad föreningen var kapabel att åstadkomma för avtryck, det visste nog ingen då.

Nu är det 2008 och eldsjälarna tackar för sig. Föreningen ska läggas ner.

När jag intervjuar dem i kommunhuset i Ekshärad så finns det en symbolik som de nog själva inte är medvetna om. I självständighetsförklaringen från 1991 kritiseras nämligen 1974 års delning av Klarälvdalen och införlivandet med de ”storkommunala centralmakterna Torsby och Hagfors”. Och under samtalet kommer de många gånger in på hur styvmoderligt de behandlats av kommunledningarna. Märkligt, kan tyckas.

Under sina 16 år har de trots allt gjort en del nytta. De har fått stor uppmärksamhet över hela landet för sina djärva projekt. De är prisbelönta för sin framåtanda och de lämnar efter sig en imponerande meritförteckning som naturligtvis skapats av betydligt fler än de fyra som fanns kvar vid rodret intill slutet. Deras arbete bör tjäna som en stor inspiration för andra utvecklingsgrupper. Budskapet de sänder är: Ingenting är omöjligt om man bara vill.

För att dra lärdom av deras arbete, så måste man också titta på det som Republiken faktiskt misslyckades med. Från att vara en stor grupp med många ministrar och mängder med aktiviteter, så krympte Hemlighuset till att bli ett litet järngäng.

Den öppna och informella strukturen lämnade stort ansvar till de som deltog. Gjorde de inget - hände inget.

De drabbades av samma problem som många andra föreningar: Den successiva förnyelse som är nödvändig för att hålla glöden igång, uteblev.

Var det tvunget att bli så? Eller är det precis så det ska vara?

Föreningen hade ju inte det tidlösa uppdrag som många andra har. Fotbollsklubben måste ställa lag på fötterna nästa år också. Hembygdsföreningen har sina byggnader och museer.

Men det ”enda” Republiken hade, det var sina idéer och sina eldsjälar och när de brunnit färdigt, så varför ska då föreningen ligga kvar där i askan?

Det var heller aldrig tänkt att Republiken skulle göra allting i egen regi, utan snarare vara en startmotor som drog igång verksamheter som sedan skulle leva vidare genom andra.

 Engagemanget i Nordvärmland står och faller naturligtvis inte med Republikens existens. På många håll i dalen, inte minst i Ekshärad har eldsjälar gjort enorma insatser för att utveckla sin bygd, så den ideella glöden finns naturligtvis fortfarande.

Men visst skulle det ändå behövas en samlande kraft i Dalen och ur marknadsföringssynpunkt är konceptet är fortfarande lika briljant som det var 1991. En förening som på stôlligt allvar kombinerar president och ministrar med lustiga titlar, med ett seriöst arbete för Nordvärmlands bästa.

Någon borde därför ta upp den frack och den hatt som Petter i Boa nu lagt i garderoben. Och skulle så ske, kan VärmlandsBygden säkert ställa upp som republikanskt Propagandaministerium.